öra

Se även ora, Ora, óra och oră.

1. hörselorgan

2. handtag

Svenska

Substantiv

Böjningar av öra	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	öra	örat	öron	öronen
Genitiv	öras	örats	örons	öronens
Som förled i sammansättningar används ör- eller öron-.

öra

1. (anatomi) hörselorgan, särskilt hos människor och däggdjur
2. handtag på kärl

Sammansättningar

• språköra
• örfil
• örhänge
• öronmussla
• öronpropp
• öronskydd
• örontrumpet
• öronvax
• örsnibb

Fraser

• ha någons öra
• ha öra för
• stå på örat
• vara på örat
• dra öronen åt sig
• torr bakom öronen

Översättningar

hörselorgan  

bokmål: øre (no) n danska: øre (da) n engelska: ear (en) finska: korva (fi) franska: oreille (fr) f färöiska: oyra (fo) n grekiska: αφτί (el) isländska: eyra (is) n

italienska: orecchio (it) m japanska: 耳 (みみ mimi) nordsamiska: beallji (se) nynorska: øyre (nn) n, øyra (nn) n polska: ucho (pl) n romani: kan (rom) spanska: oreja (es) f tyska: Ohr (de) n

handtag  

tyska: Henkel (de) m