Wiktionary:Stilguide/Uttal/Älvdalska

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Det här är en sida för att underlätta ifyllandet och tolkandet av uttalsangivelser för uppslagsord på älvdalska. Älvdalska har inte beskrivits mycket med det Internationella fonetiska alfabetet, mer än i Yair Sapirs Elfdalian, the Vernacular of Övdaln, så för IPA är det främst den källan som använts med övriga källor som stöd. Denna sida beskriver emellertid inte exakt hur älvdalskan låter, utan det kan förekomma skillnader dialektalt eller mellan generationer (se vidare dialektavsnittet). Denna sida tar inte heller upp alla fonologiska fenomen som förekommer i älvdalskan, för mer detaljerad information se Åkerberg 2012.

Ortografi[redigera]

Den ortografi som används på Wiktionary och på den här sidan är den officiella ortografi som utarbetades av Råðdjärum, älvdalska språkrådet, år 2005 (se länk för mer detaljerad information om ortografin) Notera att i denna ortografi skrivs inte nasalkrokar ut framför nasala konsonanter såsom n, m och ŋ eftersom de alltid nasaliseras i denna position. Därför uttalas t.ex. kam, [kãːm].

Vokaler[redigera]

Monoftonger[redigera]

Långa[redigera]

IPA Exempel Uttal Not
[aː] dal [daːɽ]
[ãː] kam [kãːm]
[ɛː] fera [fɛːrɐ]
[ɛ̃ː] węsa [wɛ̃ːs̺ɐ] Uttalas [æ̃ː] i vissa dialekter.
[ɪː] miða [mɪːðɐ]
[ɪ̃ː] wįster [wɪ̃ːs̺ːtɛr]
[o̞ː] oga [o̞ːɣɐ] Uttalas [uː] i vissa dialekter; Dess nasala motsvarighet sammanfaller med ⟨ą̊⟩, alltså [ɔ̞̃ː] eller [õ̞ː] beroende på dialekt.
[ʏː] luv [ɽʏːv]
[ʏ̃ː] [nʏ̃ː]
[yː] tjyr [ʦ̺yːr]
[ỹː] tjy’mm [ʦ̺ỹːmː]
[ɔ̞ː] båt [bɔ̞ːt]
[ɔ̞̃ː] gą̊s, åm [gɔ̞̃ːs̺], [ɔ̞̃ːm] Uttalas [õ̞ː] i vissa dialekter.
[æː] ära [æːrɐ] Dess nasala motsvarighet sammanfaller med ⟨ę⟩, alltså [ɛ̃ː] eller [æ̃ː] beroende på dialekt.
[œː] öve [œːvɛ]
[œ̃ː] söma [s̺œ̃ːmɐ]

Korta[redigera]

IPA Exempel Uttal Not
[ɐ] kapp [kɐpː]
[ɐ̃] kamb  [kɐ̃mb]
[ɛ] eri [ɛrɪ]
[ɛ̃] kennde [kɛ̃nːdɛ] Uttalas [æ̃] i vissa dialekter.
[ɪ] kripp [krɪpː]
[ɪ̃] wind [wɪ̃nːd]
[o̞] kold [ko̞lːd] Uttalas [u] i vissa dialekter; Dess nasala motsvarighet sammanfaller med ⟨ą̊⟩, alltså [ɔ̞̃] eller [õ̞] beroende på dialekt.
[ʏ] kulla [kʏlːɐ]
[ʏ̃] kullų  [kʏlːʏ̃]
[y] byddja  [byʣ̺ːɐ]
[ỹ] bynn [bỹnː]
[ɔ̞] båkå [bɔ̞kɔ̞]
[ɔ̞̃] gåmål [gɔ̞̃mɔ̞ɽ] Uttalas [õ̞] i vissa dialekter.
[æ] djävå  [ʣ̺ævɔ] Dess nasala motsvarighet sammanfaller med <ę>, alltså [ɛ̃] eller [æ̃] beroende på dialekt.
[œ] rövin [rœvɪ̃n]
[œ̃] sömt [s̺œ̃mt]

Diftonger och triftonger[redigera]

IPA Exempel Uttal Not
[ajː] ais [ajːs̺]
[ãjː] dąi [dãjː]
[au] maus [mawːs̺] Framför [ŋg] eller [nk] uttalas det även [ɐ] eller [o̞] i vissa dialekter, t.ex. i laungg.
[ɪɛ] iett [ɪɛtː]
[ɪɛː] diel [dɪɛːɽ]
[ɪ̃ɛ] ienn [ɪ̃ɛnː]
[ɪ̃ɛː] bien [bɪ̃ɛːn]
[juo(ː)] liuos [ljuoːs̺]  Uttalas [jʏæ] i vissa dialekter, många fler varianter existerar. / Är i regel lång eftersom ursprungsvokalen var lång, men kan förkortas i vissa sammansättningar.
[jũo(ː)] snįuo [s̺njũoː] Uttalas [jʏ̃æ] i vissa dialekter, många fler varianter existerar. / Är i regel lång eftersom ursprungsvokalen var lång, men kan förkortas i vissa sammansättningar.
[uo] guott [guotː] Uttalas [ʏæ] i vissa dialekter, många fler varianter existerar.
[uoː] ruo [ruoː] Uttalas [ʏæː] i vissa dialekter, många fler varianter existerar.
[ũo] ųott [ũotː] Uttalas [ʏ̃æ] i vissa dialekter, många fler varianter existerar.
[ũoː] tuom [tũoːm] Uttalas [ʏ̃æː] i vissa dialekter, många fler varianter existerar.
[yœ] byörk [byœrk]
[yœː] tjyöt [ʦ̺yœːt]
[ỹœ] byönn [byœ̃nː]
[ỹœː] my̨öta [mỹœːtɐ]
[ɔyː] påyk [pɔyːk]

Konsonanter[redigera]

IPA Exempel Uttal Not
[b] byörk [byœrk]
[d] dąi [dãjː]
[ʣ̺] djävå [ʣ̺ævɔ]
[ð] miða [mɪːðɐ] Gått samman med [r] i vissa dialekter där t.ex. auseð uttalas [awːsɛr]. / [ð] är stumt i kombinationen ⟨ðn⟩ i t.ex. tråðn (”tråden”).
[f] fårå [fɔrɔ]
[g] gą̊s [gɔ̞̃ːs̺]
[ɣ]  oga [oː̞ɣɐ] Uttal av ⟨g⟩, bl.a. efter vokaler.
[h] häj [hæj] Existerar bara i interjektioner eller oassimilerade lånord.
[j] jųot [jũoːt]
[l] kulla [kʏlːɐ] Används för ⟨l⟩ när vokalen inte är dubbeltecknad, före eller efter ⟨d⟩, ⟨ð⟩, ⟨r⟩ och ⟨t⟩, stundom före eller efter ⟨n⟩. Stundom i slutet av ord.
[l̥] slaik [l̥ajk] Vissa dialekter har [s̺l].
[ɽ] luv [ɽʏːv] Används i andra fall än ovan, stundom i slutet av ord.
[m] my̨öta  [mỹœːtɐ]
[n] net [nɛt]
[ŋ] ungen [ʏ̃ŋɛn]
[p]  påyk [pɔyk]
[r] rövin [rœvɪ̃n]
[s̺] söma [s̺œ̃ːmɐ]
[t] tuom [tũom]
[ʦ̺] tjyöt [ʦ̺yœːt]
[v] åvå [ɔ̞vɔ̞] I äldre älvdalska troligen [β], men var på utdöende redan 1909. Uttalas fortfarande [b̚] framför ⟨v⟩, t.ex. Övdaln, [œb̚daːɽn].
[w] wind [wɪ̃nd]

Övriga kombinationer[redigera]

IPA Exempel Uttal Not
[dj] diärv [djærv]
[ŋg] ungg [ʏ̃ŋg]
[pt] apt [apt] Uttalas också [ft].
[s̺j] sją̊ [s̺jɔ̞̃ː]
[tj] tiokk [tjo̞kː]

Övriga ortografiska tecken[redigera]

Tecken Betyder
Överlång stavelse, d.v.s. lång konsonant efter lång vokal, t.ex. trä’tt [træːtː]
’n Stavelsebildande n, t.ex. we’n (”vägen”).
- Markerar gränsen mellan två element, t.ex. isn-jär (”den här”) eller bortfallen vokal, t.ex. -n (”han, ’n”)

Om stavelsetyper, ordaccent och apokope[redigera]

Stavelsetyper[redigera]

Till skillnad från svenskan har älvdalskan bevarat fornnordiskans tre stavelsetyper, vilket betyder att det finns kort stavelse, d.v.s. kort vokal och kort konsonant (VK), lång stavelse, kort vokal + lång konsonant (VKː), lång vokal + kort konsonant (VːK), eller kort vokal + konsonantkluster. Slutligen finns det även överlång stavelse som är lång vokal + lång konsonant (VːK). Detta markeras på Wiktionary i IPA med ː efter vokal eller konsonant. I ortografin markeras överlång stavelse med en apostrof (’) före dubbeltecknad konsonant och VKː med bara dubbeltecknad konsonant. Se tabellen, fetstil betecknar den stavelsen som åsyftas. (efter Sapir 2004)

Stavelsetyp Struktur Exempel IPA
(1) Kort stavelse VK ali [ɐɽɪ]
(2a) Lång stavelse VKː kall [kɐlː]
(2b) Lång stavelse V+kluster est [ɛs̺ːt]
(2c) Lång stavelse VːK muna [mʏ̃ːnɐ]
(3) Överlång stavelse VːKː ni’tter [nɪːtːɛr]

Ordaccent[redigera]

Precis som på svenska har älvdalskan ett tonsystem, d.v.s. att olika ord har olika melodi. Precis som svenskan har älvdalskan dels grav och akut accent och melodierna är i stort sett samma som i Stockholm med några skillnader. Ett exempel på ord med grav accent är kullą, med samma accent som svenska ”flicka”, d.v.s. en som faller på första stavelsen och stiger på andra. Ett ord med akut är tekken med samma accent som svenska ”tecken”, en som stiger på första och faller på andra.

Den grava accenten på älvdalska låter dock annorlunda beroende på vilken stavelsetyp ordet har (se ovan). Ett tvåstavigt ord med två korta stavelser har t.ex. en s.k. jämviktsaccent, som i ordet fårå där tonhöjden är hög och jämn på båda stavelserna.

På Wiktionary kan accenten vid behov skrivas ut i ett ord med en grav accent (`) eller akut accent (´) på vokalen, d.v.s. t.ex. [kʏ̀lːɐ] för ”kulla” och [tɛ́kːɛ̃n] för ”tecken”. Jämviktsaccenten kan vid behov skrivas ut med ett makron (¯), t.ex. [fɔ̄rɔ] för ”fårå”. Lägg märke till skillnaden mellan nasaldiakriten (~) och makronet (¯).

Accenttyp Exempel IPA
Grav accent kulla (”flicka”) [kʏ̀lːɐ]
Akut accent tekken (”tecken”) [tɛ́kːɛ̃n]
Jämviktsaccent fårå (”fara”) [fɔ̄rɔ]

Apokope[redigera]

Apokope är något centralt i älvdalskan. Det innebär att en slutvokal faller bort i ett flerstavigt ord. De vokaler som apokoperas är ”a”, ”e” och ”u” i långstaviga ord. I vissa kortstaviga infinitiver kan dock även apokoperas. Nasaler kan inte apokoperas. Det finns två typer av apokope i älvdalskan, dels tillfällig apokope som innebär att man apokoperar ord i dagligt tal, t.ex. kull för kulla. I skrift skrivs dock dessa alltid ut. Ord med flera stavelser än två och som har huvudbetoningen på näst sista stavelsen apokoperas ofta, t.ex. dividir för dividira. Apokoperade ord behåller alltid sin tonaccent, vilket gör att det går att höra om ett ord förlorat sin slutvokal eller inte. I uttalsmallen på Wiktionary skrivs dessa också med slutvokal, se t.ex. akudira.

Den andra typen av apokope, permanent apokope har ingen slutvokal i skrift. Den sker i tvåstaviga ord där andra ledet är ett långstavigt tvåstavigt ord, t.ex. skaulkull för ”skolflicka” (av kulla). Dessa ord böjs som om de vore ord med slutvokal, d.v.s. skaulkullą i bestämd form.

Många ord med tre eller flera stavelser med betoning på första stavelsen blir ofta också permanent apokoperade, t.ex. kamar (”kammare”) och abuorr (”abborre”), fundir (”fundera”), alla med betoning på första stavelsen och med grav accent.

Dialekter[redigera]

Det finns stor dialektal variation mellan de byar där älvdalska talas och denna sida ska ses som en ungefärlig beskrivning av älvdalskans fonologi, det kan även förekomma variation mellan generationerna, då yngre talare tenderar att ha en mer ”svensk” fonologi, med annorlunda vokalklang o.d. De mer väsentliga dialektala skillnaderna beskrivs om möjligt i ”not”-rutan. Här följer en sammanfatting av vissa av de vanligare byolikheterna, ungefärligt beskrivet (därav avsaknaden av IPA):

  1. au framför [ŋg] eller [nk] kan uttalas med nasala au, a eller o beroende på plats.
  2. Nasalt o och nasalt å sammanfaller alltid, vilken av dessa vokaler som används för båda varierar geografiskt, i Råðdjärums ortografi används å för båda.
  3. Detsamma gäller nasalt ”e” och ”ä”. Råðdjärums ortografi använder ”ę” för båda uttalen.
  4. Diftongen uo och triftongen iuo uttalas på många olika sätt, en vanligt variant är , även uttal som uek, oe, oä och beroende på region.
  5. Vissa byar skiljer mellan de orala vokalerna å och o efter kort stavelse. Där används å endast om stamvokalen är å, t.ex. båkå och låðå och o i övriga fall, t.ex. spilo och jälok. Denna skillnad finns i Loka, Rot och Liden men i större delen av området används bara -å, som är den stavningen Wiktionary använder sig av.

Om möjligt kan man med uttalasmallen på Wiktionary ange olika uttal för olika platser i älvdalen medelst parametern region=. Läs mer om dessa dialektala skillnader i Nyströms appendix i Åkerbergs grammatika fr.o.m. s. 499.

Litteratur[redigera]