bräcka

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Se även bracka, bräka, bråka och braka.

Svenska[redigera]

Verb[redigera]

Böjningar av bräcka  Aktiv Passiv
Infinitiv bräcka bräckas
Presens bräcker bräcks (bräckes)
Preteritum bräckte bräcktes
Supinum bräckt bräckts
Imperativ bräck
Particip
Presens bräckande, bräckandes
Perfekt bräckt

bräcka

  1. bryta, knäcka, krossa, spräcka
    1897 (19 feb): Svår olyckshändelse. (Malmötidningen):
    Dessutom var hakan mycket illa tilltygad och käkbenet bräckt.
  2. överträffa, övertrumfa
    - Jag slår vad om att du inte kan bräcka mitt rekord!
  3. gry
    När dagen bräcker.
  4. (matlagning) steka redan tillagat (t.ex. kokat eller rökt) kött eller fisk lätt och hastigt (eventuellt utan fett)
    Synonymer: fräsa, halstra
    Sammansättningar: bräckkorv
Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.
Etymologi: Sedan yngre fornsvenska brækt (preteritum, ca 1500)[1], av medellågtyska breken (”bryta”), av fornhögtyska brehhan (”bryta”). Besläktat med braka och bråka. Etymologiskt identiskt med bräsch.[2]
Besläktade ord: avbräck, bräckjärn, bräcklig, bräckt

Översättningar[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av bräcka  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ bräcka bräckan bräckor bräckorna
Genitiv bräckas bräckans bräckors bräckornas

bräcka

  1. (geologi) mer eller mindre lodrät yta som utgör geologisk gräns i berggrund
    Synonymer: spricka
    Besläktade ord: bräcklig

Översättningar[redigera]

Källor[redigera]

  1. Svensk ordbok: "bräcka"
  2. Svensk etymologisk ordbok: "Svensk etymologisk ordlista"