förkämpe

Svenska

Substantiv

Böjningar av förkämpe	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	förkämpe	förkämpen	förkämpar	förkämparna
Genitiv	förkämpes	förkämpens	förkämpars	förkämparnas

förkämpar i en falang

förkämpe u

1. (historia) krigare eller stridande som kämpar i främsta stridsledet, framför övriga krigare (exempelvis i en falang)
2. (överfört) person som aktivt förespråkar eller strävar efter ett visst mål

   1985: Litteraturens historia 1: Forntiden (Norstedt & Söners):

   Hedendomens sista förkämpar:

   Se även tesaurus: Hjälpare, Försvar, Stridsman, Rättfärdigande

3. (bildligt) soldat i stöttrupp (även kallad förtrupp), vilka leder utfall på slagfältet och går "före" resten av trupperna
4. (mindre brukligt) företrädande kämpe (personlig eller utvald kämpe å annans vägnar)

   Etymologi: Förkortning av företrädande + kämpe.

   Användning: Om företrädande tvekämpe i rättslig tvekamp och dito, exempelvis envig, holmgång etc.

   Synonymer: slagkämpe (mindre brukligt)

Etymologi: Av tyska Vorkämpfer, bildat efter grekiska πρόμαχος (prómachos, ”de stridande männen längst fram i en falang”), först attesterat i Homeros epos Iliaden (ca 700-talet f.Kr.).

Översättningar

kämpe i främsta stridsledet

• klassisk grekiska: πρόμαχος (prómachos)

person som förespråkar något

• tyska: Vorkämpfer ^(de) m, Vorkämpferin ^(de) f

soldat i stöttrupp

• engelska: chock trooper, assault trooper, storm trooper ^(en)
• tyska: Stoßtruppsoldat

kämpe som företräder någon annan

• engelska: champion ^(en)
• franska: champion ^(fr)
• fornnordiska: berserkr