kön

Se även kon.

Svenska

Substantiv

Böjningar av kön 1.-2.	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	kön	könet	kön	könen
Genitiv	köns	könets	köns	könens

kön 1

• uttal: /ɕøːn/

1. (biologi) uppdelning i typer av organismer inom en viss art i fortplantningssyfte; i regel har däggdjur två kön: honor och hanar; människans två kön benämns oftast kvinnor och män

   Etymologi: Av fornsvenska kyn, kön, motsvarande danska køn, fornnordiska och isländska kyn, norska kjøn, fornsaxiska och fornhögtyska kunni (tyska Künne, Kunne), fornengelska cynn (engelska kin), av ett urgermanska *kunia-, genom indoeuropeisk rot besläktat med latinets genus och grekiska γένος.

   Besläktade ord: könad, könslig

   Sammansättningar: hankön, honkön, kvinnokön, könslös, könsbestämma, könsbunden, könsbyte, könscell, könsdel, könsdimorfism, könsdiskriminering, könsdrift, könsförbindelse, könsherpes, könshormon, könshår, könskonträr, könskorrigering, könskromosom, könskvotering, könsliv, könsmaktsordning, könsmogen, könsneutral, könsordning, könsorgan, könspelare, könsroll, könssjukdom, könsskillnad, könsstympning, könsumgänge, könsuppdelning, könsvarelse, könsvårta, könsöppning, mankön

2. kortform av könsorgan; genitalier
3. (grammatik) mindre vanlig benämning för genus

   Sammansättningar: hankön, honkön, intetkön, tvekön

kön 2

• uttal: /køːn/

1. böjningsform av kö

Översättningar

typ av organism inom viss art  

bokmål: kjønn (no) n danska: køn (da) n engelska: sex (en), gender (en) finska: sukupuoli (fi) franska: sexe (fr) m isländska: kyn (is) n italienska: sesso (it) m, genere (it) m

japanska: 性別 (ja) latin: genus (la) n polska: płeć (pl) f portugisiska: sexo (pt) m, gênero (pt) m ryska: пол (ru) f turkiska: cinsiyet (tr) tyska: Geschlecht (de) n