keimen
Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Tyska [redigera]
Verb [redigera]
| Konjugation för keimen Hjälpverb: haben |
||||
|---|---|---|---|---|
| Infinitiv | keimen | |||
| Presensparticip | keimend | |||
| Perfektparticip | gekeimt | |||
| Indikativ | 1:a pers. | 2:a pers. | 3:e pers. | |
| Presens | Singular | keime | keimst | keimt |
| Plural | keimen | keimt | keimen | |
| Preteritum | Singular | keimte | keimtest | keimte |
| Plural | keimten | keimtet | keimten | |
| Imperativ | ||||
| Singular | - | keime! | - | |
| Plural | - | keimt! | keimen Sie! | |
| Konjunktiv I | ||||
| Presens | Singular | keime | keimest | keime |
| Plural | keimen | keimet | keimen | |
| Konjunktiv II | ||||
| Preteritum | Singular | keimte | keimtest | keimte |
| Plural | keimten | keimtet | keimten | |
keimen
