kråka

Gråkråka

Svenska

Substantiv

Böjningar av kråka	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	kråka	kråkan	kråkor	kråkorna
Genitiv	kråkas	kråkans	kråkors	kråkornas

kråka

• uttal: /'kroːˌka/

1. en art (Corvus corone) inom fågelfamiljen kråkfåglar (Corvidae); individ av arten kråka

   1906-1907: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Selma Lagerlöf:

   Han vände sig om och såg, att en kråka hade gripit tag i hans skjortlinning.

2. (ålderdomligt) typ av kvinnohatt
3. mindre markering med penna; signatur

   - Kan du vara snäll och sätta en kråka här på pappret.

4. en bit torkat snor; snorkråka

   Flickan petade fram en stor kråka ur vänstra näsborren.

Sammansättningar: blåkråka, kråkbär, kråkfåglar, kråkfötter, kråksång, kråkunge, snorkråka, spillkråka

Fraser: det fina i kråksången, elda för kråkorna, skriva som en kråka

Etymologi

Fornsvenska krāka = isländska kráka, danska krage, till en germansk stam *kræk- eller med k-suffix (vanligt i djurnamn) till *kræ- i det västgermanska ordet för 'kråka': fornsaxiska krâia, fornhögtyska även krāwa (tyska Krähe), fornengelska cráwe (engelska crow), med motsvarande verb: tyska krähen och så vidare; i båda fallen ljudhärmande, indoeuropeiskt *grē(g)-.

Översättningar

fågel  

danska: krage (da) engelska: carrion crow (en) finska: varis (fi) franska: corbeau (fr) m, corbeille (fr) f lulesamiska: vuoratjis (smj)

polska: wrona (pl) f tyska: Krähe (de) wolof: baaxoñ (wo) yoruba: kannakanna (yo)