månde
Hoppa till navigering
Hoppa till sök
Se även mande, mandé och Mande.
Svenska[redigera]
Verb[redigera]
| Böjningar av månde | Aktiv |
|---|---|
| Infinitiv | – |
| Presens | mån |
| Preteritum | månde, månne |
| Supinum | – |
| Imperativ | – |
| Particip | |
| Presens | – |
| Perfekt | – |
månde
- (ålderdomligt) skulle kunna (hjälpverb)
- Grymta månde grisarna, om de visste vad den gamle galten lider. --Ragnar Lodbroks saga
- Användning: Månde är ett hjälpverb som bildar preteritum konjunktiv, en verbform som uttrycker något som kan hända eller kan ha hänt (presensformen av konjunktiv uttrycker däremot en önskan, begäran, i vissa fall en befallning samt något som kan stämma om man berättar något som någon annan berättat etc.)
- Etymologi: Presens och preteritum är kvarlevor av det fornnordiska hjälpverbet munu, som finns kvar på isländska och där mest är motsvarigheten till svenskans hjälpverb ska (skola)[1]. På fornsvenska monde, som inte heller då tycks ha använts i infinitiv. Av samma ursprung finnes även fornsvenska verbet mona ("att minnas").[2]
- Jämför: mån, månntro, måtro, måhända
- böjningsform av månne
- böjningsform av mån