rygga

Svenska

Substantiv

Böjningar av rygga	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	rygga	ryggan	ryggor	ryggorna
Genitiv	ryggas	ryggans	ryggors	ryggornas

rygga

1. (slang) ryggsäck

   Var kan de lägga ifrån sig sina ryggor?

Sammansättningar

• ränterygga

Verb

Böjningar av rygga	Aktiv	Passiv
Infinitiv	rygga	ryggas
Presens	ryggar	ryggas
Preteritum	ryggade	ryggades
Supinum	ryggat	ryggats
Imperativ	rygga	–
Particip
Presens	ryggande, ryggandes
Perfekt	ryggad

rygga

• uttal: /'ry.ga/

1. (med prepositionella partiklar) hastigt dra sig bort av rädsla eller överraskning

   Polisen ryggade tillbaka när rånaren drog sin pistol.

2. undvika att utföra en handling på grund av känt obehag eller skräck för något

   Jag tänker inte rygga för att ta itu med den där snorungen!

3. (ålderdomligt) ta tillbaka, bryta överenskommelse; upphäva

   1734: Sweriges rikes lag - Giftermåls Balk:

   Nu förbinder man sig skrifteliga til ächtenskap; är thertil giftomans samtycke, hafwe enthera sedan ej macht thet löfte rygga, eller sig annan fästa.

Grammatik

1 används främst tillsammans med prepositionspartiklar i kombinationer som rygga undan, rygga tillbaka.

Etymologi

1. Sedan fornsvenska ryggia , bildat av rygg. Se även orygglig.
2. Sedan 1660.

Översättningar

hastigt dra sig undan  

engelska: flinch (en), recoil (en), shrink (en) (back), start (en)