tand

Svenska

Substantiv

Böjningar av tand	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	tand	tanden	tänder	tänderna
Genitiv	tands	tandens	tänders	tändernas

tänder hos en människa

tand

• uttal: /tand/

1. (anatomi) hårt organ hos vissa djur placerat i munhålan, avsett för mekanisk sönderdelning av födoämnen
2. utstickande skärande bit på skärverktyg eller sågklinga

Etymologi

Av fornsvenska tan, av fornnordiska tönn (jämför isländska tönn), av urgermanska *tanþ eller *tunþ (jämför gotiska tunþus, nederländska tand, tyska Zahn, engelska tooth). Finalt -d i svenskans singularform har troligen återuppkommit genom påverkan från pluralformen, som i fornsvenskan var tœnder eller tainder. Det germanska ordet kommer av urindoeuropeiska *h₁dont- eller *h₁dent- (jämför latinets dens, grekiska ὀδούς, persiska دندان, dandân, sanskrit दन्त, danta, litauska dantis), presens particip av roten *h₁ed-, "äta". Baserat på hur ordet uppträder i grekiska och armeniska har det dock framhållits att det indoeuropeiska ordet i stället ska rekonstrueras som *h₃dónts (med en o-färgande laryngal) och därför härledas till *h₃ed-, "bita".

Meronymer

• tandkrona
• tandrot

Sammansättningar

framtand huggtand kindtand löstand mjölktand sågtand tandben tandborste tandemalj

tandhygienist tandkött tandkrona tandkräm tandlossning tandläkare tandprotes tandpetare

tandrad tandrot tandröta tandsten tandtråd tandvård tandvärk visdomstand

Besläktade ord

• tandad
• tandlös

Fraser

• borsta tänderna
• tand för tunga
• öga för öga, tand för tand

Översättningar

hårt organ  

bokmål: tann (no) danska: tand (da) engelska: tooth (en) finska: hammas (fi) franska: dent (fr) f färöiska: tonn (fo) f grekiska: δόντι (el) n, οδούς (el) m isländska: tönn (is) japanska: 歯 (ja) (は (ja), ha)

latin: dens (la) m nederländska: tand (nl) m nynorska: tann (nn) f polska: ząb (pl) m romani: dand (rom) ryska: зуб (ru) m sanskrit: दत् (sa) dát (दन्त (sa) dánta) tjeckiska: zub (cs) m tyska: Zahn (de) m

Nederländska

Substantiv

Böjningar av tand	Singular	Plural
maskulinum
Grundform	tand	tanden
Diminutiv	tandje	tandjes

tand

• uttal: /tɑnt/   Spela upp^?

1. tand (hårt organ)