tupel

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svenska[redigera]

Substantiv[redigera]

tupel

Böjningar av tupel  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ tupel tupeln tuplar tuplarna
Genitiv tupels tupelns tuplars tuplarnas
  1. (matematik) används tillsammans med en siffra eller namn på tal för att ange en följd av så många element
    För att beskriva en punkt i ett 3-dimensionellt rum så använder vi en 3-tupel, dvs en grupp av tre tal.
    Varianter: tipel
    Etymologi: Ursprungligen från likheten mellan de latinska orden för "femfaldig", "sexfaldig" och så vidare: quintuplex, sextuplex, septuplex... Ledet "tuplex" är däremot ingen ändelse i latinet, utan de latinska orden ska uttolkas t.ex. quintu-plex istället för *quin-tuplex.
    Användning: En 2-tupel där elementen är tal, kallas även ett talpar, om antalet är tre är det en taltrippel, och om det är fyra används ibland en kvadrupel, efter det latinska räkneordet för fyra. Ibland används även konstruktioner med godtyckliga antal element, såsom "n-tupel". Om möjligt skrivs då variabelnamnet (n i detta fall) i kursiv stil.
    Se även: singel, dubbel, trippel, kvadrupel, kvintupel, sextupel, septupel, oktupel, nonupel, decupel, oncupel, tektupel, trektupel, vektupel, feptupel

Översättningar[redigera]