viking

Svenska

Substantiv

Böjningar av viking	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	viking	vikingen	vikingar	vikingarna
Genitiv	vikings	vikingens	vikingars	vikingarnas
Som förled i sammansättningar används vikinga-.

viking

1. plundrare och sjökrigare från Norden under vikingatiden (ca 790-1100 e. Kr.), ibland även om deltagande i sjöfärder från dessa länder med andra syften, exempelvis handel
2. mer allmänt om invånare i Norden under den aktuella tiden, nordbo
3. långväga färd, vikingafärd

   De foro i västerviking.

Användning

Definition 2 undviks ofta i vetenskapliga sammanhang och kan ses som direkt vilseledande i det att den antyder en sammanhängande "vikingakultur".

Översättningar

Översättningar  

engelska: viking (en) esperanto: vikingo (eo) finska: viikinki (fi) fornengelska: wícing (ang) fornnordiska: víkingr (non) m franska: viking (fr) mf

frisiska: Wytsing (fy) isländska: víkingur (is) m iriska: Uigingeach (ga) m, Lochlannach (ga) m skotsk gäliska: Lochlannach (gd) m spanska: vikingo (es) m, vikinga (es) f tyska: Wiking (de) m

Se även

• バイキング (baikingu) (japanskt ord etymologiskt besläktat med viking)