viking

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svenska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av viking  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ viking vikingen vikingar vikingarna
Genitiv vikings vikingens vikingars vikingarnas
Som förled i sammansättningar används vikinga-.

viking

  1. om vikingatida sjöfarande plundrare och krigare (sjörövare) från norden, ibland även om deltagande i sjöfärder från dessa länder med andra syften, exempelvis handel
  2. mer allmänt om invånare i Norden under den aktuella tiden, nordbo
  3. långväga färd, vikingafärd
    De foro i västerviking.
Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.
Etymologi: På fornsvenska vikingr, av fornnordiska víkingr, av omdiskuterat ursprung. Förledet ofta ansett kognat med vik.
Användning: Definition 2 undviks ofta i vetenskapliga sammanhang och kan ses som direkt vilseledande i det att den antyder en sammanhängande "vikingakultur".
Sammansättningar: vikingadotter, vikingaflotta, vikingafärd, vikingagrav, vikingahjälm, vikingahär, vikingahövding, vikingakämpe, vikingalynne, vikingased, vikingaskepp, vikingason, vikingastil, vikingatid, vikingatida, vikingatåg

Översättningar[redigera]

Se även[redigera]

  • バイキング (baikingu) (japanskt ord etymologiskt besläktat med viking)

Danska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av viking  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ viking vikingen vikinger vikingerne
Genitiv vikings vikingens vikingers vikingernes

viking u

  1. viking
    Sammansättningar: jomsviking, vikingeblod, vikingeborg, vikingeby, vikingefærd, vikingegrav, vikingehjelm, vikingehær, vikingehøvding, vikingekonge, vikingeskib, vikingetid, vikingetog, vikingetogt

Franska[redigera]

Substantiv[redigera]

viking m f

  1. viking