úr

Se även ur, ur- och -ur.

Fornnordiska

Substantiv

úr

1. (meteorologi) ur (nederbörd, regnande)
   1. (dialektalt) dugg
      1. skvätt (exempelvis från våg)
      2. dagg
      3. dis, dimma, imma

      Etymologi: Utarbetat från klassisk fornnordiska och ättlingar i danskan, isländskan samt lågskotska lånarv från norn. Jämför kognata lågskotska ourie (”duggigt, disigt, regnbågigt”).

   2. (dialektalt) (blåsigt) regn
      1. kylig (”urrig”) nederbörd; vidare: urväder (tråkväder, om nederbörd)
      2. lättare oväder, storm

      Etymologi: Utarbetat från runkenningar och ättlingar i svenskan, gutniskan samt lågskotska lånarv från norn. Jämför kognata svenska urrigt, lågskotska ourie (”kyligt, huttrigt, frossigt; känsla av kyla”).

   3. (dialektalt) (blåsigt) snöfall (snöur); snöby
      1. snöglopp
      2. snöstorm
      3. snöyr (snöur), snöyra

      Etymologi: Utarbetat från ättlingar i svenskan och norskan. Härlett i svenska yr, yra, bokmål yr, yra. Jämför svenska yrväder (även i norskan).

   4. (bildligt) gnistor?

      1200-tal: Norska rundikten för ᚢ

      ᚢ (úr) er af illu jarne; opt løypr ræinn á hjarne.

      ᚢ (ur, regn) är av eldat järn; ofta löper ren å 'skärn' (skaren = hårdfrusen mark)

      1651: Norska rundikten för ᚢ i ”Runir, seu, Danica literatura antiqvissima”, Ole Worm

      ᚢ (úr) er af eldu járne; opt løypr ræinn á hjarne.

      ᚢ (ur, regn) är av eldat järn; ofta löper ren å 'skärn' (skaren = hårdfrusen mark)

      Etymologi: Utarbetat från det norska runrimmet, vilket än är unikt för denna betydelse. Jämför fornnordiska ýra (”glittra som dagg”), såsom gnistor gör. Andra översättningar är ”kräts, krats, skrapjärn, slagg, after” vilket bygger på att ordet illu i rimmet skulle vara ”illa” istället för ”eldat”, alltså ”ur är av dålig metall =slagg”.

2. (runologi) namnet för runan ᚢ (u-runan) i norden

   1200-tal: [kuþrun = Guðrun] inskrift från gamla Bø-kyrkan, Telemark:

   Svæfn bannar mér, sótt er barna, fjón svinkanda, fjalls íbúi, hests ærfaði, auk heys víti, þræls vansæla, þat skulu ráða.

   Sömn-bannar mig;
   k – sot av barna (barnens sjukdom) = ᚴ ”kaun” (kön = böld)
   u – fan av svinkande (arbetandes avsky) = ᚢ ”úr” (urväder = svår arbetsmiljö)
   þ – fjälls ibo (bergs inneboende) = ᚦ ”þurs” (turs/tusse = jätte/bärgatroll)
   r – hästs arbete = ᚱ ”reið” (rid, ritt)
   u – och hös vite (illvilja) = ᚢ ”úr” (urväder = förstörd skörd)
   n – träls vansälla (olycka) = ᚾ ”nauð” (nöd)
   det skolu (skall) råda.

   1500: Isländska rundikten för ᚢ (manuskript: AM 687 d 4°):

   ᚢ (úr) er skýgia grátur ok skæra þverrir ok hirðis hatur. Umbre Vísi

   ᚢ (ur, regn) är skyars (molntäckens) grät och skörds tvär (stopp) och herdes hat. Umbre = latinska imbre (”regn”), Vise (”ledare”)

   1732: Runologia: Isländska rundikten för ᚢ, Jón Ólafsson av Grunnavík:

   Úr er skýja grátr. Skaði þerris og hirðis hatr ... hláka hríð. Himinn-svite ... undir-rót svella.

   Úr är skyars grät. Torrhets skada och herdes hat ... laka rid (tösläng, töanfall). Himmelsvett ... underrot (ursprung) av svall.

Etymologi: Härlett i svenska ur i liknande eller samma betydelse.

Besläktade ord: úra, ýr, ýra

Isländska

Substantiv

Böjningar av úr	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	úr	úrið	úr	úrin
Ackusativ	úr	úrið	úr	úrin
Dativ	úri	úrinu	úrum	úrunum
Genitiv	úrs	úrsins	úra	úranna

úr

1. (teknik) ur, klocka
2. (meteorologi) ur

   Etymologi: Av fornnordiska úr.

Preposition

úr

1. ur
2. ut ur
3. från

Grammatik

Styr liksom að, af, frá, hjá, andspænis, ásamt, gagnvart, gegn, gegnt, handa, meðfram, móti och undan, dativ.

Iriska

Adjektiv

úr

1. ny
2. fräsch

Ungerska

Substantiv

úr

1. herre
2. mästare