Diskussion:-en

Jag är medveten om att morfemgränser ofta inte är helt klara, men är det inte rimligare att analysera pojken som pojke-n än som pojk-en, eftersom utrala substantiv som slutar på andra vokaler också får -n pålagt efter den vokalen: flicka-n, taxi-n, hobby-n, mango-n. Jag kan förstå att man argumentera för analysen pojk-en utifrån att ordet förlorar slut-e:et även i pluralen och som förled i sammansättningar, men en följd av analysen pojk-en blir väl att -e i pojke i princip är ett suffix som markerar obestämd form singular, eftersom det då endast förekommer i den formen. 85.231.217.227 30 november 2007 kl. 03.07 (CET)

Rimligtvis borde information finnas på både -n (för substantiv som slutar på annan vokal än e) och -en (för substantiv som slutar på konsonant). När det gäller pojke (liksm backe, bagge m.fl.) så faller ju e:et bort i sammansättningar, ex, pojkspoling. Frågan är om man kan dra samma slutsats om vad som händer då bestämdform-ändelsen läggs till ordet. I exemplet aktie faller det inte bort, ex.vis. aktiepost, men pojke och aktie har inte samma betoning, om det nu skulle ha nån betydelse. Andra vokaler än e verkar inte falla bort i sammansättningar, så det ger inte heller någon ledning. I fallet vatten så byter bokstäverna plats och blidar vattnet hur man du bör förklara det; genom bortfall av -en och tillägg av -net? Nja. Jag håller nog spontant med dig om att -n läggs till på vokaler och -en på konsonanter (eller något i den stilen). ~ Dodde 30 november 2007 kl. 08.50 (CET)

Om man skulle dela upp pojken skulle jag nog dela upp det som pojk-en. Vad gäller vattnet skulle jag chansa på att det från början var vattenet, men att det var smidigare att slå ihop det till vattnet (som ju är neutrum, och därför lägger man till -et eller -t för bestämd form).

Rent intuitivt känns det som om man alltid lägger till -en resp. -et, men om det blir jobbigt eller konstigt att uttala tar man bort e-et, vilket det ju oftast blir efter vokal, eftersom det är jobbigt att uttala två vokaler efter varandra. Ibland kan ju båda formerna användas också, t.ex. biet/bit, akademin/akademien (fast där uttalar man ju ändå inte e:et). //Skal 30 november 2007 kl. 10.02 (CET)

Ett ytterligare skäl till att analysera pojken som pojke-n i stället för pojk-en är att det behåller grav accent. Enstaviga stammar + -en brukar annars innebära akut accent: sten-en, skog-en, hajk-en. För övrigt är ju uppdelningsproblematiken densamma för ord i första deklinationen: flickan som flicka-n eller flick-an, eftersom -a där försvinner i plural och sammansättningsförled. 85.231.106.121 30 november 2007 kl. 12.16 (CET)

Jag håller inte med om att det är ett extra e som faller bort i pojken, eftersom bibetoningen från det ursprungliga e:et fortfarande ligger kvar. I så fall är det snarare e:et i -en som faller bort. – Smiddle 4 juli 2010 kl. 12.16 (CEST)

Låter rimligt som ni säger. Pojke blir egentligen pojke-en, men e:et i -en faller bort vid dubbelvokal. ~ Dodde 4 juli 2010 kl. 13.22 (CEST)