Diskussion:finlandssvensk
"Possesiv-S"[redigera]
Ett gammalt problem i svenska språket, som diskuterats förr: Skillnaden mellan
- chefläkare och chefsläkare
- stålbandtransportör och stålbandstransportör
- heter det flygplanvinge eller flygplansvinge?
- varför låter stolben (utan s) lika fel som båtsmotor (med s)?
Någon språkvetare (jag har glömt namnet) har uttalat att svenska språket helt enkelt är inkonsekvent i detta avseende, men att det ofta förekommer rena "okynnes-S".
Tillämpat på uppslagsordet Finlandssvensk så säger min privata språkkänsla — svenska är mitt modersmål, min dialekt östra Svealand — att en person är finlandsvensk, medan viss litteratur kan vara finlandssvensk. Jag har inte helt klart för mig, varför det känns så.
Ett speciellt problem föreligger när sammansättningens andra led, här svensk, börjar med s. Då hör man vid uttal normalt inte hur många s som ordet är stavat med. I varje fall inte om det är en rikssvensk som talar. I finska språket skall emellertid dubbeltecknade konsonanter alltid höras i uttalet, så möjligen har man en annan syn på det diskuterade problemet i svensktalande kretsar i Finland. M a o, vi har ett delikat stavningproblem i det Wiktionary som någon läsare måhända tar för normgivande. T ex någon utlänning, som vill ha hjälp med svenska ord.
Kommentar? / 82.182.149.179 30 oktober 2006 kl. 17.28 (CET)
- Det är nog ganska klart att finlandssvensk (med binde-s) åtminstone i skriftspråk är den accepterade formen för alla betydelser. Jag gjorde en snabb koll i en äldre upplaga (11) av SAOL och det är den stavning som tas upp där. Om frågan "s eller inte" finns en hel del att säga, kort ungefär så att det finns en del inkonsekvens men också en del regelbundenhet som främst kretsar kring att s används för att tydliggöra strukturen när ett sammansatt ord kombineras med ett annat ord i en större sammansättning. (Possessiv-S är förresten tveksamt om man skall kalla det, även om det ganska säkert är genitiv etymologiskt.) Ever wonder 31 oktober 2006 kl. 00.56 (CET)