Diskussion:frita
Hoppa till navigering
Hoppa till sök
Är böjningsmallen korrekt? Den verkar hoppa mellan frita och fritaga. På samma sätt som "ta" är imperativ av "ta" och inte "taga". För "taga" gäller formen "tag" i supinum. t.ex. Existerar participerna verkligen för "frita", är inte ta tagna från "fritaga". I vilket fall som helst så skulle nog malla göra sig gott av en kommentar, eller några rader under grammatik? ~ Dodde 12 juni 2007 kl. 06.39 (CEST)
- Nu förstår jag inte... Menar du att imperativet borde vara "frita"? Tja, antar det kan vara båda. Men supinum "taga"? Det enda sätt jag kan tänka mig bli av med g-et ur supinumformen är att använda "fritatt", vilket är mer vardagligt/slangaktigt än vad jag är beredd att placera i en "officiell böjningstabell", mycket mer vardagligt än vad "frita" är i förhållande till "fritaga". Men jag är som sagt inte helt säker på vad du menar. \Mike 12 juni 2007 kl. 06.46 (CEST)
- Förlåt menade förstås "fritag!", inte "fritaga!", och dessutom imperativ och inte supinum :). Själv upplever jag imperativ "fritag!", presens "fritager/fritages", och infinitiv "fritaga/fritagas" som betydligt mer högtravande än de g-lösa formerna. Jag håller med dig om att "frita'tt" väl är grovt talspråkligt och det används förmodligen bara i vissa dialekter dessutom (småländska bl.a.). Men eftersom böjningsformerna regelmässigt härstammar från grundformen "fritaga" snarare än "frita" så menar jag att en kommentar om detta hade varit bra. ~ Dodde 12 juni 2007 kl. 15.14 (CEST)
- Ok, då förstår jag... själv anser jag nog att "frita" i presens och "fritag" i imperativ har ungefär samma stilnivå, medan "fritager" är uppstyltat/formellt och "frita" i imperativ är väldigt vardagligt (inte lika mycket som supinumet "fritatt", naturligtvis). Sedan är det förstås så att g-et i "fritag" inte uttalas annat än i väldigt formella sammanhang, men i skrift så vill jag ha dit det, likaväl som det ska vara ett g i "jag". \Mike 13 juni 2007 kl. 11.30 (CEST)
- Tittade på Google, och hittade bara några 10-tal träffar och av dem var endast en enda använt i supinum (resten var fredag på andra språk, eller "fritagning" som delats med radbrytning). "Frita" har givetvis betydligt fler träffar, runt 50,000, men där sammanfaller visserligen stavningen för infinitivformen och supinumformen. Men jag anser väl att det är rimligt att anta att "frita" är den naturliga supinumformen för verbet "frita" och jag tycker inte riktigt att jag kan finna stöd för ditt påstående att "fritag" har samma stilnivå som infinitivet "frita". Säger SAOB eller något annat annorlunda? ~ Dodde 13 juni 2007 kl. 16.02 (CEST)
- SAOB (på webben) har inte med ordet vare sig med eller utan "g". Nå, jag får ge mig då. (Men jag antar att du fortfarande menar "imperativ" och inte supinum?) \Mike 13 juni 2007 kl. 19.06 (CEST)
- haha, ja :D *skäms* ~ Dodde 13 juni 2007 kl. 20.02 (CEST)
- SAOB (på webben) har inte med ordet vare sig med eller utan "g". Nå, jag får ge mig då. (Men jag antar att du fortfarande menar "imperativ" och inte supinum?) \Mike 13 juni 2007 kl. 19.06 (CEST)
- Tittade på Google, och hittade bara några 10-tal träffar och av dem var endast en enda använt i supinum (resten var fredag på andra språk, eller "fritagning" som delats med radbrytning). "Frita" har givetvis betydligt fler träffar, runt 50,000, men där sammanfaller visserligen stavningen för infinitivformen och supinumformen. Men jag anser väl att det är rimligt att anta att "frita" är den naturliga supinumformen för verbet "frita" och jag tycker inte riktigt att jag kan finna stöd för ditt påstående att "fritag" har samma stilnivå som infinitivet "frita". Säger SAOB eller något annat annorlunda? ~ Dodde 13 juni 2007 kl. 16.02 (CEST)
- Ok, då förstår jag... själv anser jag nog att "frita" i presens och "fritag" i imperativ har ungefär samma stilnivå, medan "fritager" är uppstyltat/formellt och "frita" i imperativ är väldigt vardagligt (inte lika mycket som supinumet "fritatt", naturligtvis). Sedan är det förstås så att g-et i "fritag" inte uttalas annat än i väldigt formella sammanhang, men i skrift så vill jag ha dit det, likaväl som det ska vara ett g i "jag". \Mike 13 juni 2007 kl. 11.30 (CEST)
- Förlåt menade förstås "fritag!", inte "fritaga!", och dessutom imperativ och inte supinum :). Själv upplever jag imperativ "fritag!", presens "fritager/fritages", och infinitiv "fritaga/fritagas" som betydligt mer högtravande än de g-lösa formerna. Jag håller med dig om att "frita'tt" väl är grovt talspråkligt och det används förmodligen bara i vissa dialekter dessutom (småländska bl.a.). Men eftersom böjningsformerna regelmässigt härstammar från grundformen "fritaga" snarare än "frita" så menar jag att en kommentar om detta hade varit bra. ~ Dodde 12 juni 2007 kl. 15.14 (CEST)
(Kan nämna lite såhär inom parantes att jag kollade upp "fritatt" på Google och den formen verkade inte ens existera på internet på svenska. Däremot på något annat nordiskt språk.) /Jiiimbooh 13 juni 2007 kl. 21.36 (CEST)
- Nej jag har nog aldrig hört det ordet, men antog att det hade kunnat vara en möjlig dialektal och talspråklig böjning eftersom "tatt" bevisligen är det för "tagit" och hade inte höjt på ögonen det minsta (över ordvalet) om en smålänning hade kommit fram till mig och sagt att hon "fritatt två hönor från ett hönseri i helgen". Om "fritatt" inte förekommer på Google för att det inte alls existerar eller om det inte förekommer för att ordet i sig används så sällan kan jag alltså som icke-infödd smålänning inte svara på. ~ Dodde 14 juni 2007 kl. 06.11 (CEST)
- Det finns säkert i talspråket. I Skåne kan det också heta "tatt" istället för tagit. Jag ville bara kolla om det var någon som faktiskt skrev "fritatt" och konstaterade att formen inte ens existerar på internet, där man annars kan brukar kunna hitta exempel på vardagliga och talspråkliga stavningar. /Jiiimbooh 14 juni 2007 kl. 17.10 (CEST)