Oden

Se även oden och öden.

Svenska

Substantiv

Böjningar av Oden
utrum	Singular
Nominativ	Oden
Genitiv	Odens

Oden

1. den äldste, störste och visaste av asagudarna i den fornnordiska mytologin, även de dödas gud, skaldekonstens gud, en av krigsgudarna och runornas skapare.

   Etymologi: Av fornsvenska Ōþin eller Odhin, av fornnordiska Óðinn, av urgermanska *Wōđanaz.

   Varianter: Odin

   Synonymer: (kenningar:) allfader, den höge, Fimbultyr, Have, Jólner, julfader, Sidhatt, Sigtyr

   Sammansättningar: Odenskult, odensvala, onsdag

   Besläktade ord: odinism, odinistisk

   Se även tesaurus: Mytbildning

Översättningar

äldste asaguden

• afrikaans: Woeden ^(af)
• arabiska: أودين
• bokmål: Odin
• danska: Odin
• engelska: Odin ^(en), Woden ^(en)
• fornengelska: Woden
• fornhögtyska: Wodan
• fornnordiska: Óðinn
• färöiska: Óðin
• grekiska: Οντίν ^(el)
• hebreiska: אוֹדִין (odin)
• isländska: Óðinn ^(is)
• limburgiska: Odin
• nynorska: Odin
• spanska: Odín m
• tyska: Wotan ^(de)

Tyska

Substantiv

Oden

1. böjningsform av Ode