Wiktionary:Fikarummet/2010

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Innehåll

vektorgrafik[redigera]

Känner någon till etymologin för ordet "vektorgrafik"? Om jag inte minns fel, så läste jag i Datormagazin för ett tag sedan, att "vektor-" inte har något med den matematiska/fysikaliska termen att göra. Författaren nämnde emellertid inte vad det istället stod för.

När jag nu håller på att utveckla ett eget vektorgrafiskt format, inser jag emellertid att nästan allt i en vektorgrafisk bild kan beskrivas just med matematiska vektorer. En linje, t.ex., kan anges med ortsvektorn till en punkt på den samt en riktningsvektor. En cirkel, som ett annat exempel, kan anges med ortsvektorn till dess medelpunkt, en radievektor och en vektor i ett RGBA-rum, som anger färgen på cirkeln (t.ex. (127, 127, 0, 127)). --Andreas Rejbrand 30 november 2007 kl. 14.52 (CET)

"Till rätta" eller "tillrätta"?[redigera]

Heter det "till rätta" eller "tillrätta"? Eller är båda formerna korrekta?

T.ex. "Han behöver föras till rätta/tillrätta." "Vi måste ställa allting till rätta/tillrätta."

/Torbjörn Wester (213.100.144.141)

SAOL erkänner båda formerna. --Andreas Rejbrand 7 januari 2008 kl. 21.55 (CET)
Jaha, jag trodde det låg till såhär:
I de två exempelmeningar ska det skrivas "till rätta".
Om man menar istället menar "rätta till" så blir det ju tillrätta, men det ordet har jag aldrig hört, och det uttalas dessutom annorlunda. -Moberg 7 januari 2008 kl. 21.56 (CET)
Däremot vill jag absolut att "så här" skall vara två ord... --Andreas Rejbrand 7 januari 2008 kl. 22.02 (CET)
Google ger väldigt många träffar för både särskrivet till rätta och ihopskrivet tillrätta. Nationalencyklopedins ordbok har sin huvudartikel under "till rätta", men likställer formen "tillrätta" som lika korrekt. Svenska språkrådet förordar som tumregel särskrivning om betoning är på den andra delen av ordet, och ihopskrivning om den är på den första, med vissa undantag där ihopskrivning eller särskrivnig är så pass vanligt [1]. Så språkrådet förordar förmdligen särskrivningen till rätta utan att de tar upp just det exemplet. Men det går inte att påstå att någon av sätten att skriva är fel. ~ Dodde 7 januari 2008 kl. 22.07 (CET)
Angående såhär/så här/sådär/så där så är det nog något vanligare med särskrivet, jag förstår dock inte varför det absolut måste vara så. Både ihopskrivet såhär och sådär har över en miljon google-träffar vardera. Särskrivet verkar sammantaget vara några få gånger vanligare, men inte så pass mycket vanligare att man kan påstå att det ska vara på ett visst sätt. ~ Dodde 7 januari 2008 kl. 22.17 (CET)
Hur ligger det då till med "såpass/så pass" och "inatt/i natt"? föregående osignerade kommentar är från 213.100.144.141 (diskussion • bidrag)
Särskrivet brukar i allmänhet rekommenderas. --Andreas Rejbrand 10 januari 2008 kl. 17.22 (CET)
Språkrådet rekommenderar att man skriver isär när betonigen ligger på den andra stavelsen, alltså "i natt", medan särskrivet "så pass" är hävdvunnet även om betoningen inte ligger på den andra stavelsen. (samma länk som ovan). ~ Dodde 10 januari 2008 kl. 19.00 (CET)
Ska det vara särskrivning i fråga om "där inne"/"därinne"? T.ex. "Längst därinne/där inne brann en eld av vansinne" - det syftar på inne i hjärtat. /TW (213.100.144.141)
Den här tråden blir nog rätt lång om varje kombination av två ord ska tas upp :) Vi är inga experter och har sinsemellan olika åsikter. Själv gillar jag ihopskrivet, men alternerar lite fram och tillbaka. Språkrådets rekommendation kan du läsa i klartext (se länk 2 gånger här ovan). Det finns säkert fler språkkunniga som rekommenderar det ena eller det andra eller för den delen godkänner båda formerna med glädje. Betoning på andra ordet - språkrådet ger alltså den allmänna rekommendationen för "där inne" särskrivet. Anledningen är tror jag för att läsbarheten ökar då. För ett enskilt fall, sök på Google. längst därinne 2000 träffar. längst där inne 1400 träffar. Som du ser är det mycket vanligt med båda skrivsätten och ingen höjer nog på ögonbrynen oavsett vad du väljer att skriva. :) ~ Dodde 10 januari 2008 kl. 20.22 (CET)
Särskriv. --Andreas Rejbrand 10 januari 2008 kl. 20.14 (CET)

Inte för att jag vet vad som är formellt korrekt (om nu diverse organ accepterar båda så...) men jag tenderar att koppla en särskriven variant med att skribenten har lagt extra vikt vid uttrycket. Betonat det. Och omvänt, om det är sammanskrivet så tolkar jag det som att det svarar mot något som i talspråket hade varit obetonat. Som sagt så vet jag inte om det är strikt taget "korrekt" (vad som nu menas med det ordet för ett språk som saknar officiell standardisering (nej, saol utgör *inte* någon officiell standard)) men jag tycker det är synd om man inte skulle ta chansen att för en gångs skull få in i skriftspråket något så flyende men ack så viktigt som vilka ord som trycks extra på i talet. \Mike 27 augusti 2008 kl. 12.58 (CEST)

Egennamn i "pseudo-plural"?[redigera]

En kommentar på "Kanarieöarna" fick mig att börja fundera på det här med egennamn som ser ut som om det vore plural (oftast bestämd form) av något substantiv - t.ex. Kanarieöarna, Nederländerna, Alperna, och ett stort antal andra bergskedjor. Är dessa namn "egentligen" singular eller plural? Hur ska man, om skillnad finns, avgöra vilket det är? Finns det kort sagt något bra lackmustest för frågan? (Not: själva ögruppen "Kanarieöarna", till skillnad från eventuell administrativ enhet, torde vara plural då var och en av öarna verkar betecknas som en "kanarieö" relativt regelbundet. \Mike 9 januari 2008 kl. 16.46 (CET)

Jag tycker att de skall räknas som plural eftersom på många andra språk böjs verb eller adjektiv i tredje person plural när de har med dem egennamnen att göra. (Jfr. "The Canary Islands are very beatiful!", "Las Islas Canarias son muy bonitas!") "85" 9 januari 2008 kl. 17.21 (CET)
Kanarieöarna är en vacker plats men kanarieöarna är flera vackra öar, skulle jag säga; den första meningen låter dock (mycket!) bättre. -Moberg 9 januari 2008 kl. 18.44 (CET)
Jag vet att jag funderade på fenomenet för ganska länge sen och har för mig att jag fick svaret "självklart kan det vara plural". Men när vi nu gick igenom ett antal av dessa artiklar igen så var jag kvar i föreställningen att plural var självklart. Men så kom jag till "Julön" vilket torde vara singular utrum och inte neutrum med samma resonemang. Men då skulle resultatet bli "Vi åkte för bi en Julö med flaggor hissade då det var Julöns nationaldag." Själv kan jag inte se något annat än att "Vi åkte förbi ett Julön..." och alltså neutrum. Då sa Skalman till mig att om Julön är neutrum så är Kanarierna i så fall neutrum, och dessutom singular. Inte för att jag är säker på att han verkligen tycker så, men för mig kändes det faktiskt helt rimligt. När man pratar om länder, oavsett om själva namnet är i obestämd eller bestämd form, singular eller plural, så verkar det alltid vara singular neutrum som känns logiskt att använda. "Ett kanarieöarna i förfall" har en helt annan innebörd än "Flera/samtliga Kanarieöar i förfall". Jag håller med Mike om att man även kan tala om enskilda öar i ögruppen som kanarieöar, men enligt min mening är det då inte fråga om ett egennamn på respektive ö. E m m vore det alltså korrekt att isåfall använda inledande gemen och med en skild betydelse från ögruppen Kanarieöarna: "kanarieö: en av öarna belägen i ögruppen Kanarieöarna" osv.. Jag vet att motsvarande resonemang förmodligen inte kan föras för många andra språk, exempelvis för spanskan, där användningen är minst sagt heterogen, just för Kanarieöarna åtminstone. I svenskan känns det dock orimligt för mig att behandla namn på annat sätt än i singular. Det vore intressant att höra andra resonemang. I sammansättningar verkar det som om bestämdhetsbokstaven faller bort, vilket är något jag inte riktigt kan förklara - "Östersjöavtalet" och inte "Östersjönavtalet". Så vad säger man "Ett smutsigt Östersjön" eller "En smutsig Östersjö"? Jag hade valt det första, men google ger gott om träffar för båda. Vad säger ni? Tar språkrådet eller annan upp problemet? ~ Dodde 9 januari 2008 kl. 21.45 (CET)
Vi kan nog inte titta på vad andra språk säger i fråga om singular/plural resp. (o)bestämd form, för då skulle även Schweiz stå i bestämd form ;) (die Schweiz).... \Mike 10 januari 2008 kl. 13.02 (CET)

Närmsta eller närmaste?[redigera]

Vad är då korrekt av följande?

"Detta kommer att ske någon gång [under] de närmsta dagarna." "Detta kommer att ske någon gång [under] de närmaste dagarna." föregående osignerade kommentar är från 213.100.144.141 (diskussion • bidrag)

I formellt språk bör man skriva "närmaste". --Andreas Rejbrand 10 januari 2008 kl. 17.23 (CET)
Språkrådet bekräftar det här [2]. ~ Dodde 10 januari 2008 kl. 18.33 (CET)

passivum av intransitiva verb[redigera]

  1. Det dansas mycket på Kalles nya veranda.
  2. Det slåss mycket på stockholms mörklagda gator. (denna vill jag uttala med 3st s ;))
  3. Det bådas otrevligheter.
  4. Det ryms mycket från svenska fängelser.

Ja hur är det med dessa passivformer, finns de? -Moberg 11 januari 2008 kl. 00.08 (CET)

På a) svarar jag absolut ja (gott om exempel lär gå att finna), på b) svarar jag absolut nej (slåss är inte en passivumform vilket slås däremot är, mer om detta i Malldiskussion:sv-verb) c) svarar jag förmodligen inte (hamnar i gruppen med regna och andra ord som normalt har formen "det <presensverb>", några mer eller mindre lyckade exempel finns väl på passiv användning, men inte tillräckligt många för att i allmänhet inkludera passivformerna i böjningsmallarna i Wiktionarys artiklar) och på d) svarar jag nej (även för betydelsen "ha plats för"), se diskussion på artikelns diskussionssida. ~ Dodde 11 januari 2008 kl. 01.41 (CET)
Är verkligen bådas intransitivt där? Det har väl ändå ett objekt? ("otrevligheter") (Angående "slåss" så nämndes det också här ovan - någon slags "vaneform"; jag har ännu inte listat ut vad formen heter formellt.) \Mike 11 januari 2008 kl. 01.51 (CET)
Jag får erkänna att jag inte känner mig helt säker på betydelsen och användningen av "båda", så ta den delen av mitt svar med en nypa salt. Mike, enligt sv-verb-diskussionen länkad ovan så kallade SAs den formen för "s-form med absolut betydelse" (till skillnad från brottas som är s-form med reciprok betydelse, båda till skillnad från s-form med passiv betydelse) Om det är nåt annat namn som du söker så har det inte diskuterats på Wiktionary ännu iallafall. ~ Dodde 11 januari 2008 kl. 02.38 (CET)
Ah, jag har gått och grunnat på var jag såg det där med "absolut form" för den, utan att kunna hitta källan igen! - men om det är på Diskussion:rymma du menar, så ser jag ingen tydlig hänvisning till *var* det var du hittade det namnet... Nåja, sak samma. \Mike 11 januari 2008 kl. 03.25 (CET)
1 var inte så konstig. 2 tycker jag på något sätt faktiskt har en passiv innebörd, "det slåss mycket av huliganer" (den som utför handlingen behöver inte finnas i meningen). I 3:an är det nog så att det är transitivt ja (>.<), men formen "bådas" finns väl? 4. hmm... jag menar att tjuvarna rymmer mycket från fängelserna omkring nu; "Det rym(m)s mycket" (osäker på stavning)... Eller "På 50-talet rymmdes det ett otal gånger ...".
Gå är väl ganska intransitivt men ändå finns "Gås det ofta på dans?", "Slås det mycket nuförtiden?" (s-form av slå) "Slåss(s) det mycket nu för tiden" (s-form av slåss) ...
Ps. för vanemässig form har jag hört "habituellt presens/habituell form" -Moberg 11 januari 2008 kl. 13.08 (CET)
Mike: Nej, på Malldiskussion:sv-verb! ~ Dodde 11 januari 2008 kl. 13.52 (CET)
Moberg: Jag tycker inte att ditt skrivsätt "det slåss" funkar. Jag hittar visserligen ett antal träffar på google, men jag kan inte hjälpa att jag tycker att den användningen av ordet är helt fel. Vad säger ni Andreas, Mike och Jiiimbooh som brukar ha åsikter. Jag kan nog inte komma på ett enda verb med absolut betydelse (vanemässig betydelse som Mike kallat det, habituell som du säger) som kan användas passivt på det sättet och samtidigt låta ok. Det slåss inte på gatorna, folk slåss på gatorna. Angående förstår jag och håller med om att en passivform möjligen i teorin existerar, men att den i praktiken knappast används. Hittar någon lite relevanta träffar så är det en annan sak. Det kan kanske bero på de andra betydelserna av rymma och rymmas som gör att passivformen av den betydelsen känns tveksam och att man därför försöker att hitta en omskrivning som funkar bättre. Ungefär som med "ett rätt lejon" alltså. (Stavningen är ryms/rymdes i så fall). Gå är nog också ett sånt ord som man gärna omskriver istället för att använda passivum. ~ Dodde 11 januari 2008 kl. 14.15 (CET)
Ah, där var den! Tack!
Jag tycker nog att "det slåss" fungerar, men ej med av huliganer. Hade någon däremot sagt det slåss mycket på X-stads gator hade jag inte höjt på ögonbrynen. Men jag tror nog att habiltuella/absoluta/"vanemässiga" (det sista var bara Oxels beskrivning av formen) och reciproka per definition har en aktiv betydelse, även om det då kanske används "impersonellt" eller vad det var (vem?) kallade det i fallet "det slåss", i.o.m. att man inte kan använda något annat subjekt än "det".
Beträffande passiv som "gås" eller "ryms" (av "rymma") så tror jag att de är på väg ut, men att de har varit relevanta konstruktioner, speciellt under den tid då svenska språket krävde att man formulerade sig i passiv om man inte kände till den tilltalades namn och/eller titel, eller vågade använda sig av "ni" (avståndstagande/markerande social överlägsenhet) eller "du" (för familjärt).... Men att den formen numera inte finns något behov av, så att den därmed håller på att försvinna... Det kan vara att de har kommit olika långt i den processen; själv har jag lättare att se mig använda "ryms" än "gås", även om jag skulle kunna ta till även den andra i vissa, väldigt speciella fall. \Mike 11 januari 2008 kl. 15.48 (CET)
tassa är annars ett till bra exempel som dessutom fått sina s-former utskrivna i mallen. (det tassades omkring på loftet) -Moberg 13 januari 2008 kl. 17.01 (CET)
Bra exempel på vad? Tassa kan likställas med dansa. Dansa har också passivformen utskriven. Självklart. ~ Dodde 13 januari 2008 kl. 23.49 (CET)
Det är iofs sant, men vad är det som gör just de orden så skilda från andra verb?
  • I Sverige åks det mycket cykel.
  • Här spelas det glad musik hör jag.
-Moberg 14 januari 2008 kl. 00.06 (CET)

Okej, men varför får inte alla verb sina s-former utskrivna? (Behövs ejpassiv= (?)) Är "gorma" tillräckligt vanligt med s? -Moberg 18 januari 2008 kl. 15.11 (CET)

attsats[redigera]

Heter det attsats eller att-sats? Rent spontant känns bindesstreck alltid lite fel när man sammanlänkar två svenska ord, men det känns onekligen som att det är den vanligaste termen. Vad heter det? Någon som vet? Natox 13 januari 2008 kl. 21.51 (CET)

"att-sats" är den korekta termen. --Andreas Rejbrand 13 januari 2008 kl. 22.45 (CET)
Man använder ju bindestreck när de två delarna är av olika typer, 20-åring (tal, svord), PDF-fil (akronym, svord), Harry Potter-fantast (namn, svord) osv., och nästan samma sak gäller här: att-sats (ord i egenskap av ord, svord). --Andreas Rejbrand 13 januari 2008 kl. 22.47 (CET)
Okej, tack! /Natox 14 januari 2008 kl. 12.42 (CET)

gott mos[redigera]

Är stavningen gôtt (gött) som i t.ex. gôtt mos en "accepterad stavning" (och i så fall ett uppslagsord) eller kategoriseras den som någon form av dialektal slarvstavning? Mason 22 januari 2008 kl. 00.27 (CET)

Nej, inte på långa vägar accepterat. "Gott" stavas det: Moset var gott. Jag åt gott mos. --Andreas Rejbrand 22 januari 2008 kl. 00.42 (CET)
(Tecknet ô vet jag inte ens vad det betyder. --Andreas Rejbrand 22 januari 2008 kl. 00.44 (CET))
Tror alla skulle förstå "gött" och själva nyansen det för med sig. (som "goi't" :)) Andreas, "gött" betyder "bra", inte "god". -Moberg 22 januari 2008 kl. 00.49 (CET)
Vi har ju redan gött mos, jag vet inte men för mig finns en nyansskillnad i gött och gôtt. Tecknet används som ett ö med "göteborgskt uttal". Se till exempel wikipedias Det ska va gôtt å leva, eller [3] Mason 22 januari 2008 kl. 12.11 (CET)
Klart att gôtt ska var med, bara Andreas som är lite känslig för slang/dialekt/vardagliga ord och stavningar. Om gôtt och gött har samma betydelse men att det rör sig om samma ord så kan den ena vara en s.k. "variant"-artikel och den andra "huvudartikel". ~ Dodde 22 januari 2008 kl. 12.19 (CET)
Ni börjar känna mig! :) --Andreas Rejbrand 22 januari 2008 kl. 13.06 (CET)

boariska/bavariska/bairiska?[redigera]

Vad heter språket som finns i denna språkversion egentligen? bar.wikipedia.org Mason 24 januari 2008 kl. 14.32 (CET)

Bayerska tror jag, kan det stämma? ~ Dodde 24 januari 2008 kl. 14.44 (CET)
Engelska "Bavaria" [4] som är en tysk delstat heter Bayern på svenska (Källa NE:s eng-sve lexikon). Engelska adjektivet och substantivet Bavarian heter bayersk respektive bayrare på svenska (Källa NE:s eng-sve lexikon). Språket nämns som bayerska på en del träffar på Google, bland annat i svenska Wikipedia-artikeln om germanska språk. ~ Dodde 24 januari 2008 kl. 14.53 (CET)
Tack! Då litar jag på det. Mason 24 januari 2008 kl. 15.28 (CET)

Citronsyracykeln[redigera]

Vad gör man med det här ordet? Är det alltid i bestämd form? Går det att ha i plural? Är det ett egennamn eller ett fenomen? Kort sagt - hur böjer man det? (Se även en:citric acid cycle) /Natox 30 januari 2008 kl. 19.54 (CET)

Snarast egennamn. Finns inte flera. --Andreas Rejbrand 30 januari 2008 kl. 21.35 (CET)
Egennamn stavas vad jag förstår med versal initialbokstav, alltså inte ett egennamn. ~ Dodde 31 januari 2008 kl. 03.18 (CET)
Ren definitionsfråga. Du förstår ändå vad jag menar. --Andreas Rejbrand 31 januari 2008 kl. 13.42 (CET)

cent[redigera]

Vad heter cent i bestämd form plural? Cent, centen, cent, (centna, centen, centena?). Spontant känns centen som det mest korrekta, men vad säger ni andra? /Natox 11 februari 2008 kl. 13.05 (CET)

Jag skulle säga att "centen" är korrekt bestämd form plural. Andra ord har eller kan ha likadan böjning, t.ex. ananas, läsk, procent, smolt, status och tapas. "85" 4 april 2009 kl. 19.16 (CEST)

Fråga om genitiv s[redigera]

Vad är korrekt? Och vilket alternativ är det mest välljudande?

1) Gregor och Annas bröllop 2) Gregors och Annas bröllop

Jag menar som en rubrik - dvs. fristående och inte som en sats i en mening.

/Torbjörn Wester

Om inte "Gregor och Anna" är en sammanhållen enhet (t.ex. namnet på ett företag) så skall genitiv-s:et ("genitiv s" är en särskrivning!) återfinnas efter båda namnen, d.v.s. "Gregors och Annas bröllop". --Andreas Rejbrand 11 februari 2008 kl. 22.26 (CET)
"Gregors och Annas bröllop" är korrekt om Gregor och Anna ska ha var sitt bröllop; "Gregor och Annas bröllop" är korrekt om de ska ha ett gemensamt bröllop. Reglerna för detta har inte alltid sett ut så här. Språkrådet kommenterar just bröllop-exemplet samt ett par exempel till i sin frågelåda [5]. ~ Dodde 11 februari 2008 kl. 22.32 (CET)

"Motsats" till kumulativ[redigera]

Det kanske inte riktigt är motsatser, men jag stötte på "cumulative statistics" och "incremental statistics". Det senare avser totala antal händelser under en viss vecka, t.ex. vecka 1 inträffade 2 händelser, vecka 2 3 händelser och vecka 3 1 händelse. Motsvarande kumulativa statistik är då 2 händelse t.o.m. vecka 1, 5 händelser t.o.m. vecka och 6 händelser t.o.m. vecka 3. Men vad kallas motsatsen till kumulativ när det gäller statistik? (Jag är inte säker på om det engelska "incremental" är ett vedertaget ord, men på svenska har jag iallafall aldrig sett "inkrementell".) /90.229.135.159 7 mars 2008 kl. 20.21 (CET)

Jag förstår inte riktigt på vilket sätt cumulative och incremental skulle kunna vara varandras direkta motsatser. Jag är inte så inne på statistik, men i den mån en direkt motsats till kumulativ finns så ser jag inget annat bra ord än icke-kumulativ, vilket betyder vad som helst men inte kumulativ. Jag antar att du gällande statistiken menar en annan sorts motsats (det finns flera typer), men min kunskap i statistik är inte så god att jag har koll på termerna inom det området. ~ Dodde 8 mars 2008 kl. 05.57 (CET)

Stavning jubiléer - jubileer, muséer - museer[redigera]

Jag är fundersam över det som står om stavning av ordet jubileum: "(böjningar ungefär lika ofta med som utan accenter)" skriver Mike 9 juni 2007 och användaren har lagt till stavningen "jubileum jubiléet jubiléer jubiléerna" till det ursprungliga "jubileum jubileet jubileer jubileerna". Men: Det är enbart den senare stavningen som accepteras av Svenska språknämnden i ett frågesvar v 26, år 2002 (Veckans språkråd). Där står samma sak om "museum, museer, museet", som inte finns som uppslagsord i Wiktionary. http://www.spraknamnden.se/fragor/arkiv_sprakrad_02.htm Varför ska då former som "jubiléet jubiléer jubiléerna" accepteras i Wiktionary? Ska vi inte hålla oss till de former som rekommenderas av den svenska språkvården? Eller är det en uppgift för Wiktionary att skapa egna normer för stavningen, som inte stämmer med det rättesnöre som Språknämnden var och som dess efterföljare Språkrådet är? --Grundin 15 mars 2008 kl. 21.45 (CET)

Den normerande svenska ordlistan är SAOL, och även denna använder enbart formen utan accent. Endast i (synnerligen) välmotiverade undantagsfall bör vi rekommendera något annat än vad exempelvis SAOL rekommenderar. I de allra flesta fall är väl de flesta språkkunniga (inklusive SAOL och diverse andra organ) överens, emellertid. --Andreas Rejbrand 15 mars 2008 kl. 22.12 (CET)

Bör då inte den tillagda stavningen "jubiléer, jubiléet" o.s.v. tas bort igen från Wiktionary, eftersom det inte är något synnerligen välmotiverat fall? Grundin 16 mars 2008 kl. 00.27 (CET)

Vad Wiktionary är och bör vara är något som vi alla är med och formar. Wiktionary är inte språkrådets eller SAOL:s förlängda armar, och vad språkrådet, eller SAOL, förespråkar är på intet sätt "lag" för vad som är rätt eller fel att presentera på Wiktionary. Om språkrådet eller SAOL intar en position för att klassa något som rätt eller fel finns det emellertid ofta en mer eller mindre väl motiverad anledning till detta. Detta anser jag är högst relevant att presentera i artiklarna, men lika relevant är det att presentera hur språket ser ut i verkligheten. Vissa "fel" är ibland medvetna och motiverade, och då bör Wiktionary inte påstå att dessa är fel, utan hålla sig till att konstatera att exempelvis Svenska språkrådet anser att det är fel. I andra fall kan det finnas mycket vanliga stavningar som inte är genomtänkta och som inte kan stödjas av något resonemang. Att Wiktionary skulle acceptera dessa som lika korrekta vore också vilseledande. Många tittar i en ordbok för att få fram en korrekt stavning eller böjning. Att då lista felstavningar som rättstavningar skulle innebära att man gjorde besökaren en björntjänst. Det är bra att du tar upp detta nu när du såg detta om jubileum, och jag håller med dig om att artikeln bör ändras. ~ Dodde 16 mars 2008 kl. 01.03 (CET)

Tvärspråklig[redigera]

Tvärspråklig men flerspråkig. Varför? --Andreas Rejbrand 17 mars 2008 kl. 13.24 (CET)

Därför att "språkig" syftar till hur en person talar, medan "språklig" syftar till en allmän språkvetenskaplig term? --Andreas Rejbrand 17 mars 2008 kl. 13.26 (CET)

Än eller Ännu[redigera]

Vad är korrekt?

"Än så länge..." eller "Ännu så länge..."

/Torbjörn Wester

Jag skulle nog säga "Än så länge..." men jag kan inte säga att "Ännu så länge..." är fel. Jag skulle kunna säga både "Mamma har inte kommit hem ännu." och "Mamma har inte kommit hem än." Däremot säger jag "Ännu mer..." och inte "Än mer...". "85" 26 mars 2008 kl. 10.29 (CET)
Just "ännu så länge" låter dumt tycker jag. Annars så handlar det nog om en smaksak, som med av' - utav, mellan - emellan osv. -Moberg 26 mars 2008 kl. 10.44 (CET)
Lite mer än bara en smaksak: bruk av utav skulle jag själv aldrig tillåta i en formell text. I Westers fråga skulle jag också mycket starkt rekommendera än så länge. --Andreas Rejbrand 26 mars 2008 kl. 11.01 (CET)

--Andreas Rejbrand 30 mars 2008 kl. 14.56 (CEST)

Är del fel att använda sig av utav? Stilmässigt verkar de flesta nu för tiden endast skriva av, men det är ändå ganska vanligt att man ser den längre varianten emellanåt. Diupwijk 17 januari 2010 kl. 14.15 (CET)

Etui[redigera]

Heter det "en etui" eller "ett etui"?

Såväl MS Words grammatikkontroll som en Googling pekar på det första alternativet, men jag har en stark motvilja mot att skriva något annat än "ett etui". Det sista alternativet är det som känns rätt.

/Torbjörn Wester

etui är neutrum, så det heter ett etui. --Andreas Rejbrand 30 mars 2008 kl. 14.56 (CEST)

Dualis[redigera]

Jag skulle vilja veta i vilka språk ord (t.ex. substantiv) kan ha dualisform. Själv har jag inte stött på något språk med dualis, men ordet har jag stött på en hel del här på Wiktionary. Om ni känner till några språk med dualis, så kan ni gärna skriva vilka språk, för det vore kul att veta. "85" 30 mars 2008 kl. 18.57 (CEST)

Några språk med dualisform är arabiska, samiska, slovenska, sorbiska och sanskrit. från w:Dualis. --Andreas Rejbrand 30 mars 2008 kl. 21.11 (CEST)
Okej, tack för svar! :) "85" 31 mars 2008 kl. 05.27 (CEST)
Det finns även i isländska och gammalgrekiska (t.ex. attiska). /Torbjörn Wester

Bysantinsk eller bysantisk[redigera]

Här kommer en riktigt klurig fråga:

Heter det "bysantinsk" eller "bysantisk"?

Jag gissar på det förstnämnda, men gäller detta även i fråga om trädslaget "Corylus colurna"?

/Torbjörn Wester

Jag har slagit upp orden i flera uppslagsverk: Nationalencyklopedin, Nationalencklopedins ordbok, Norstedts svenska ordbok och Svenska Akademiens ordlista. I dessa böcker nämns endast "bysantinsk" i olika sammanhang. "Corylus colurna" finns inte nämnd i Nationalencyklopedin, däremot har jag hittat den på Internet, http://www.plantnames.unimelb.edu.au/Sorting/Corylus.html Där kallas den just "bysantisk hassel". Grundin 2 april 2008 kl. 12.39 (CEST)

-ska[redigera]

I Wiktionary anses -ska vara "något ålderdomligt" i tre bemärkelser: 1/ Titel för kvinna vars make har titeln ifråga, t.ex. majorska. Där är nog "något ålderdomligt" eller till och med "ålderdomligt" det rätta. 2/För kvinnliga utövare, yrken o.dyl. Det är säkert också rätt. "Skådespelerska" har blivit "skådespelare", "städerskan" har liksom "städaren" båda blivit "lokalvårdare" o.s.v. Men när det gäller 3/nationalitet, håller jag inte med om att -ska kan anses "något ålderdomligt". Jag tycker att ryskan, turkiskan, engelskan, norskan m.fl. håller ställningarna, liksom deras manliga motsvarigheter ryssen, norrmannen o.s.v. Och vad ska man använda istället för t.ex. "norska" och "engelska". Inte kan man väl kalla en individuell norska för "norrman", eller en individuell engelska för "engelsman"? Grundin 2 april 2008 kl. 13.02 (CEST)

Binda ihop flerordiga begrepp[redigera]

Hur binder man ihop flerordiga begrepp med ett nytt substantiv...?

Heter det t.ex.: "Science fiction-böcker", "Science fictionböcker", "Science fiction böcker" eller något helt annat?

Eller: "Mors dags-bakelser", "Mors dagsbakelser", "Mors dags bakelser"?

Vad fungerar bäst i text?

/Torbjörn Wester

Jag brukar använda ditt första alternativ: "Science fiction-böcker" och det stämmer också överens med svenska skrivregler. Om det inte är namn utan lite konstigare saker så kan det bli: en "bra att ha"-bok (för min del). –dMoberg 2 april 2008 kl. 16.03 (CEST)
Det heter "Science fiction-böcker". Man bör inte skriva "Science fictionböcker", eftersom det rör sig om två olika typer av text. Det heter t.ex. också "Harry Potter-fantast". Man får absolut inte skriva "Science fiction böcker", "Mors dags bakelser", "Harry Potter fantast" osv. för det är särskrivningar, och sådana accepteras inte under några omständigheter! --Andreas Rejbrand 4 april 2008 kl. 16.33 (CEST)
Och "Mors dag-bakelser" alltså, utan s. ~ Dodde 5 april 2008 kl. 07.01 (CEST)

anhörig[redigera]

Vad är det egentligen för ordklass? Med tanke på böjningarna tycker jag det borde vara ett adjektiv, men jag har svårt att tänka mig hur det skulle kunna bestämma något substantiv... \Mike 4 april 2008 kl. 17.13 (CEST)

Jag tror att fallet är detsamma vad gäller vuxen. Båda är väl adjektiv som används som substantiv. Själv skulle jag inte säga att de tillhör någon annan ordklass. "85" 4 april 2008 kl. 22.28 (CEST)
Adjektiv /som normalt används i dess substantiverade form/, enl. SAOL. --Andreas Rejbrand 4 april 2008 kl. 23.35 (CEST)

Genom igenom[redigera]

Vad är skillnaden mellan orden "genom" och "igenom".

Exempel: "Bollen flög genom fönsterrutan." "Bollen flög igenom fönsterrutan."

På ren känsla föredrar jag det första alternativet. Men när bör "igenom" användas?

/Torbjörn Wester

Jag tror att orden är synonymer/varianter och betyder samma sak. Det kan hända att "igenom" inte används i alla sammanhang där man kan använda "genom". "Vi åkte igenom den täta dimman." låter helt fel, enligt mig, medan "Bollen flög igenom fönterrutan." låter helt okej. Jag skriver ändå alltid "genom". "85" 6 april 2008 kl. 11.22 (CEST)
SAOL förklarar detta: 1 gen|om preposition och adverb – Som förled till adjektiv äv. allm. förstärkande; efterställt används igenom, t.ex. genomgå men gå igenom, livet igenom. --Andreas Rejbrand 6 april 2008 kl. 16.16 (CEST)

Igår, idag, imorgon[redigera]

Vad är rätt?

"i går" eller "igår", "idag eller "i dag", "imorgon" eller "i morgon"?

Det verkar som om formerna "i går", "idag" och "imorgon" är de vanligaste. (Möjligen förekommer "i morgon" oftare än "imorgon" i formell text.) Men finns det inga regler?

/Torbjörn Wester

I formell text brukar man (genomgående, skulle jag tro) rekommendera särskrivningar - "i dag", "i går", "i morgon" osv. Bland annat SAOL använder dessa former som uppslagsformerna. --Andreas Rejbrand 6 april 2008 kl. 16.14 (CEST)

dekliv[redigera]

Adjektiv, preposition eller båda delarna? (Någon hade lagt in det på en:wikt och där kallat det "substantiv", vilket jag tycker verkar klart att det inte är, baserat på det fåtaliga googlar jag hittar. (NE(O?) har det, SAOB inte). \Mike 7 april 2008 kl. 17.10 (CEST)

Ingen aning. NE säger "lägesbeteckning: lågt belägen eller längst ned", men jag tycker det känns som ett adjektiv.
Om motsvarande engelska ord är "declive" tycker jag att de tre första googleträffarna pekar på att det skulle vara någon anatomisk del, och således ett substantiv. //Skal 20 april 2008 kl. 21.20 (CEST)
(Två år senare...) Jag lyckades hitta norska belägg för ordet och fixade till en:dekliv. På svenska verkar ordet knappast användas. (Jag har inte konto hos NE.) Declive ger mig inga engelska träffar, däremot hittar man adjektivet declivial i Google Books. --LA2 25 augusti 2010 kl. 20.24 (CEST)

Meter eller meters[redigera]

Vad är korrekt?

"ett tremetershögt stängsel" eller "ett tremeterhögt stängsel".

Observera att jag inte vill skriva "ett tre meter högt stängsel".

/Torbjörn Wester

Man brukar sätta ut binde-s mellan det andra och tredje "delordet"(jfr. vägkorsning men järnvägskorsning), och därför borde tremetershögt stängsel vara bäst (eller varför inte tremetersstängsel). Men det har ingenting med ordet "meter" att göra. –dMoberg 8 april 2008 kl. 13.50 (CEST)


Då ordet består av en del som i sig är en sammansättning sätts foge-s ut mellan denna del och den andra delen av ordet, säger språkrådet [6], så ja, tremetershögt stängsel. ~ Dodde 19 april 2008 kl. 08.39 (CEST)
Är det någon skillnad på "ett tremetershögt stängsel" och "ett tre meter högt stängsel"? Känns som en konstig sammansättning. Sökte med Google för skojs skull och det kom bara upp resultat här från Fikarummet. /Jiiimbooh | snacka me' maj 28 maj 2010 kl. 23.23 (CEST)
Nej betydelseskillnad kan väl knappast föreligga. Men om man bestämt vill använda ett ord så blir det med binde-s iaf. :) –dMoberg ツ 29 maj 2010 kl. 00.01 (CEST)
Försöker komma på andra liknande relevanta exempel med ett adjektiv som slutled som faktiskt används, men lyckas inte så bra. Är slutledet ett substantiv är det en helt annan femma: "ett tremetersstängsel" (om det är på höjden, längden eller bredden framgår isåfall inte annat än av sammanhanget förhoppningsvis) - "ett hundrameterslopp" osv. Håller med Jiiimbooh att det stakar sig lite för mig också med tremetershögt (men kan inte förklara varför). ~ Dodde 30 maj 2010 kl. 22.19 (CEST)

Allt eller allting[redigera]

Vad är egentligen skillnaden mellan "allt" och "allting"?

T.ex. "Allt är förlorat."

eller

"Allting är förlorat."

T.ex. "När mynningen trycktes mot biskopens panna insåg han att allt var förlorat."

eller

"När mynningen trycktes mot biskopens panna insåg han att allting var förlorat."

/Torbjörn Wester

Vad gäller pronomenet allt kan det väl också vara neutrumformen av all: "Jag åt all deg" och "jag åt allt godis", men också en kortform av pronomenet allting, som i ditt exempel ovan. Jag tror inte det finns nån egentlig betydelseskillnad, utan bara känslan att i vissa konstruktioner låter allt bättre och i vissa låter allting bättre. Men detta är bara min spontana gissning. ~ Dodde 20 april 2008 kl. 21.06 (CEST)

Mittemellan[redigera]

Heter det "mitt mellan", "mitt emellan" eller "mittemellan"?

Är den sista formen korrekt svenska?

/Torbjörn Wester

Jag är nästan helt säker på "mitt emellan" (allstå i mitten emellan /någonting/). När jag uttalar det låter det däremot mer som "mitt i mellan". "85" 23 april 2008 kl. 17.38 (CEST)
Språkrådet säger att mellan och emellan i de flesta fall är helt utbytbara, utom i vissa fasta uttryck [7]. Även NEO anger mellan och emellan som synonymer. Själv kan jag tycka att det ena låter bättre i vissa sammanhang och sämre i andra ("i mitten emellan", hade jag inte sagt, däremot "i mitten mellan"). Jag hade sagt "Killen föll ner mitt mellan stolarna (eller: killen föll ner mitt i mellan stolarna)", men "Killen satt mitt emellan stolarna (eller enklare: killen satt mellan stolarna)" men kan inte riktigt förklara det. I andra fall tycker jag att det låter lika bra med båda ("Han fick ett slag mellan ögonen" - "Han fick ett slag emellan ögonen"). NEO har med uppslaget "mittemellan" och anger att detta med samma betydelse även kan skrivas med två ord, mitt emellan. Som i exemplet ovan finns också "mitt i mellan" med liknande betydelse. Nu finns säkert betydelseskillnader beroende på vilka grammatiska egenskaper orden som används har i de olika situationerna (adverb och preposition) och vilka grammatiska regler som kan tillämpas på dem, men det är nog inget jag känner att jag har full koll på för att reda ut just nu. Även om betydelseskillnad nu kan motiveras av väl genomtänkta resonemang, är nog trots allt sammanblandningen av alla uttryck ovan rätt vanligt förekommande och säkerligen inte särskilt klandervärd. ~ Dodde 23 april 2008 kl. 18.51 (CEST)
Mest lämpligt är "mittemellan". "i mitten emellan" tycker jag låter fel. "mitt emellan" accepteras av SAOL som en variant av "mittemellan". "mitt mellan" är en kombination av två vanliga ord, som inte riktigt används som ett enskilt uttryck. --Andreas Rejbrand 23 april 2008 kl. 19.48 (CEST)
Håller med om "mitt mellan" ~ Dodde 23 april 2008 kl. 20.01 (CEST)

verbens s-former: particip presens med s, verb med absolut betydelse[redigera]

Jag undervisar svenska i Tyskland (är tysk själv) och har två frågor beträffande verbens s-former.

1 På nätet har jag hittat följande exempel: i [Jag] sitter [...] funderandes på jobbet. ii Har du ridit sjungandes genom byn [...] ? iii Plötsligt kom en naken och gråtandes kvinna ut ur skogen och upp på vägen. iv Så jag missade dig huggandes ved i bar överkropp. v [Vi] tillbringade hela dagen på fördäck solandes, läsandes och mysandes. vi Som varandes svensk, som varandes rädd om mina ögon och som varandes helt ointresserad av att gå omkring med för stora linser som glider omkring på ögat höll jag inte alls med. Frågan är - finns det någon skillnad mellan perfekt particip med eller utan s, eller är det mera ett regionalt eller kanske stilistiskt särdrag?

2 När vi tittar på verb med absolut betydelse: Betyder "Hunden/Hundar bits" a) "den här hunden biter gärna", b) "hundar i allmänhet biter gärna" eller c) kanske båda betydelser är möjliga beroende på kontexten?

Tack för hjälpen.

Peter.

1. De exempel du ger är presensparticip (-ande(s) -ende(s)), inte perfektparticip (-ad, -en m.fl.), men jag antar att du menade detta :). Det jag har läst är att någon avgörande betydelseskillnad mellan presensparticip med och utan -s inte kan urskiljas. Däremot används -s-formen inte attributivt: (rätt: en gråtande kvinna, fel: en gråtandes kvinna), medan predikativt existerar detta: (en kvinna kom gråtande, en kvinna kom gråtandes). I skriftspråk anses den s-lösa formen vara mer korrekt, medan formen med s accepteras i talspråket. Så i detta fall är fråga om en stilistisk skillnad. Personligen tycker jag nog -s-formen passar bättre i vissa sammanhang än i andra, men kan inte riktigt förklara varför. Wikipedia anger också att -s formen "kan anses uttrycka adverbial konjunktionell innebörd: "Flickan kom runt hörnet, dansandes med sin partner." Jag förstår inte riktigt vad som menas med det men av någon underlig anledning har jag svårt att se dansandes i denna mening utan -s. Läs gärna mer på w:Particip som jag tycker ger en bra översikt. Presensparticipen substantiverade former har jag inte sett innehålla -s. (De sjungande ställer sig där borta, och de spelande ställer sig vid instrumenten.) ~ Dodde 5 maj 2008 kl. 15.52 (CEST)
2. Jag uppfattar att "Hunden bits" kan betyda ungefär "(Den här/den där) hunden kan bitas och gör det emellanåt", men också i sammanhanget där släktet avses "Hunden (det vill säga släktet Hundar), alltså hundar i allmänhet, kan bitas och gör det emellanåt" (Jämför "Pytonormen är giftig, medan snoken knappast skadat en människa"). "Hundarna bits" kan bara syfta på just "de här/de där hundarna" och "Hundar bits" kan bara syfta på "hundar i allmänhet", inte på någon/några speciell(a) hundar. "Bits" kan uttalas med både kort och långt vokalljud, men bara med kort vokalljud har den absolut betydelse. ~ Dodde 5 maj 2008 kl. 15.52 (CEST)
Jag står över fråga 1, men angående "bits" håller jag med: "hunden / hundarna bits" = 'just denna hund / dessa hundar biter gärna' medan "hundar bits" = 'hundar i allmänhet biter gärna'. Så det verkar vara en fråga om bestämd respektive obestämd form. \Mike 5 maj 2008 kl. 17.18 (CEST)
Känns som om bits kommer från deponensverbet "bitas" och inte från "bita"; därför tycker jag "biter gärna" känns lite som en tveksam översättning, även om skillnaden förstås inte är så stor, åtminstone om "biter" inte tar ett objekt. ~ Dodde 5 maj 2008 kl. 17.51 (CEST)
Varför skulle "bitas" vara ett deponensverb, och inte absoluta formen av "bita"?? \Mike 5 maj 2008 kl. 17.56 (CEST)
Ja både den vanemässiga och absoluta formen av verb slutar ju på -s och har aktiva betydelser. Detsamma gäller "slåss" som har både absolut och vanemässig betydelse (se vår tidigare diskussion på Malldiskussion:sv-verb). Detsamma gäller rimligtvis "bitas". "Akta så att han inte bits", "han gillar att bitas ofta och hårt". Hade det varit av den aktiva formen "bita" så hade meningen blivit "Akta dig så att han inte biter (till/dig)". ~ Dodde 8 augusti 2008 kl. 19.31 (CEST)
(Bortglömd diskussion): Ja, men definitionen på ett "deponensverb" är ett verb där de vanemässiga/absoluta formerna är de enda som finns. Dvs, "bitas" torde inte vara ett deponensverb eftersom att det finns en form "bita". "Andas" är ett deponensverb, ty det finns ingen form "*anda". \Mike 25 oktober 2008 kl. 20.13 (CEST)

för ros skull/för ro skull[redigera]

Vad är rätt? "för ros skull", "för ro skull", "för rons skull" eller "för ron skull"? I t.ex. "Jag hade inte gjort honom något; han slog mig bara för -- skull." "85" 10 maj 2008 kl. 08.56 (CEST)

De två uttryck som nämns sist är felaktiga. Enligt SAOL 1974 (jag har ingen nyare) heter det "för ro skull". Nationalencyklopedins ordbok (2000) skriver "för ro skull" som första alternativ, men anger också (inom parentes) "för ros skull". Grundin 10 maj 2008 kl. 10.45 (CEST)
Jag tycker att det vore mest logiskt med genitivvarianten "för ros skull", eftersom "för min skull", "för deras skull", "för allas skull", "för säkerhets skull" och liknande är possesiv/genitivformer. "85" 10 maj 2008 kl. 10.55 (CEST)
Jo med s:et känns lite bättre. SAOB säger:
(fullt br.) i uttr. för ro (äv. ros) skull, stundom äv. sammanskrivet för roskull (ngn gg äv. i ett ord), förr äv. för en (l. sin) ro skull, för (sitt) nöjes skull; (blott) på skämt (o. icke på all­var); ss. ett tidsfördriv (utan allvarlig mening); förr äv.: för att roa, i syfte att bereda nöje l. un­derhållning;
dMoberg 10 maj 2008 kl. 11.34 (CEST)

Personligen tycker jag precis som"85" och Moberg: Genitivformen känns bättre att använda. Den skulle jag själv använda, om jag skulle ha med uttrycket i skrift. Grundin 10 maj 2008 kl. 13.02 (CEST)

genitivattribut[redigera]

Hej (igen). Jag la märke till (först i artikeln vads) att genitivformerna av substantiv kallas 'genitivattribut' i böjningsartiklar på Wiktionary. Genitivattribut är dock beteckning på en syntaktisk funktion, inte en ordform. Ordet måste användas i en fras, vara attribut 'till' något, för att kunna klassas som genitivattribut. Det gör det inte i en ordboksartikel och inte alltid i andra sammanhang heller. 'genitiv av' eller 'genitivform av' borde därför rimligen vara bättre. Ever wonder 12 maj 2008 kl. 18.34 (CEST)

NEO skriver "bestämningsord som är böjt i genitiv: i uttrycket "pojkens bok" är "pojkens" genitivattribut". Den formuleringen verkar inte stämma med ditt påstående riktigt, eller? Det jag läst är att genitiv saknas i svenskan, bl.a. har jag för mig att WP:s artikel påstår det. Problemet var också att vissa ord naturligt verkade sakna s-form i obestämd form som självständigt genitivattribut (utan att någon egentligen kunnat förklara varför ännu), däremot som ett genitivattribut i en del av en genitivfras. Nu påstås det iofs inte någonstans att genitivattributen är ordformer. Men diskussioner pågår om att byta ut formuleringarna för samtliga dessa ord till "böjningsform för", och med den ändringen kan det eventuellt bli fel, men just det problemet kanske det finns andra vägar runt, jag vet inte ännu ~ Dodde 12 maj 2008 kl. 19.01 (CEST)
Jag skulle säga att citatet från NEO stämmer utmärkt med vad jag skrev. Det centrala är "bestämningsord" och exemplet med "pojkens bok" - ett genitivattribut (liksom grammatiska attribut över huvud taget) är alltid en bestämning till något. Jag snor några exempel från SAG (Substantiv §77. Genitivens funktion och betydelse, band 2 s 113) där genitivformen inte är attribut: Den tunna boken på bordet är min brors. Det gör hon för killen på lagrets skull. (Kan i och för sig analyseras rätt rimligt som attribut till ett substantiv 'skull', men vad jag förstår är det inte den analysen SAG gör.) Han bor hos kantorns. Jag kan också ge inledningen till paragrafen, som gör klart att genitivformen kan ha flera funktioner: Substantivet böjs i genitiv när det står sist i en nominalfras som fungerar som possessivattribut, som deskriptivt attribut eller i vissa fall som bundet predikativ och som rektion till några få prepositioner. Ever wonder 12 maj 2008 kl. 19.56 (CEST)
Jag har fullt förtroende för att du är mer insatt i detta än jag, och för den delen tror jag mer än någon annan aktiv på Wiktionary just nu. Det som gör mig lite konfunderad är att Wikipedias artikel om genitiv verkar skriva på ett annorlunda sätt. Men jag kan mycket väl missförstå. Vad säger Svenska Akademiens språklära i förhållande till Svenska Akademiens Grammatik om just detta. Stämmer SAG, SAs och WP:s uppgifter överens med varandra, du som har lite mer koll på begreppen i ämnet? Du får gärna ändra detta på de ställen det behövs (de svenska substantivmallarna (listade i Kategori:Wiktionary:Mallar för svenska) samt den svenska böjningsformsmallen ({{böjningsform-sv-subst}})) så att det blir så korrekt som möjligt - någon annan målsättning har ju ingen. :) ~ Dodde 12 maj 2008 kl. 20.41 (CEST)
Det finns en debatt om genitiv i svenska, men ingen position i den torde göra det rimligt att kalla s-formerna för "attribut", attribut kan de bara vara då de faktiskt används som bestämning i en fras som exempelvis "pojkens bok". Tack för hänvisningen till mallarna - hade jag vetat var det var aktuellt att ändra från början hade jag kanske varit djärv och ändrat direkt eller startat en diskussion på en av malldiskussionssidorna. Ever wonder 12 maj 2008 kl. 20.56 (CEST)
Har nu gjort mitt bästa för att ändra i substantivmallarna - problemet med böjningsformartiklarna har ju lösts på annat sätt. (Det kan inte rimligen vara ett problem att i ett ordbokssammanhang kalla genitivformerna för "böjningsform av 'x'", även om analysen av -s som klitisk partikel möjligen skulle peka mot att de inte lagras som böjningsformer i hjärnan.) Jag valde att ändra till bara "Genitiv" snarare än "genitivform". SAG skäms i alla fall inte för att säga att 'substantiv böjs i genitiv' (i samma andetag som de säger att kasus är en egenskap hos nominalfrasen snarare än substantivet), så då tycker inte jag att vi behöver göra det heller. "Genitivform" övervägde jag alltså för att det skulle kunna uppfattas som mindre av ett ställningstagande för att svenskan har ett ordbundet genitivkasus, men i slutänden kände jag att det bara skulle bli klumpigt och dumt (speciellt när det kontrasterar mot "nominativ" snarare än "nominativform"). Min ändring verkar inte ha slagit igenom där mallarna används - finns någon form av inbyggd fördröjning eller har jag missat att ändra någonstans. (Jag har rensat cache så det borde inte vara där problemet ligger.) Ever wonder 17 maj 2008 kl. 13.07 (CEST)
Strunt i den sista, "tekniska", frågan. Det har uppenbarligen slagit igenom nu. Ever wonder 17 maj 2008 kl. 13.10 (CEST)
Japp, det syns bra. –dMoberg 17 maj 2008 kl. 13.29 (CEST)
Tack för det. Så istället för att ha "böjningsform av" för samtliga av pojken, pojkar, pojkarna, pojkes, pojkens, pojkars, pojkarnas, ringa, ringde, ringt, rings, ringdes, ringts, glad, glade, glada, gladare, gladast, gladaste, osv. så kanske "böjning av" är neutralare, eller, är det samma sak? Vi har ju funderat på att ha en allmän formulering för (i princip) samtliga böjningsuppslag för att smidigare kunna skapa och underhålla dessa. Finns nån alternativ universal-formulering, tror du, Ever wonder?~ Dodde 17 maj 2008 kl. 13.37 (CEST)
Böjning/böjningsform ser åtminstone inte jag någon betydelsemässig skillnad på. Alla böjningar är rimligen också former... väl? Allt beror förstås dock på sammanhang och vad enskilda personer kan tänkas läsa in. Det sistnämnda är svårt att förutsäga, och jag tror att böjning/böjningsform är över gränsen för när det är meningsfullt att försöka. Ever wonder 17 maj 2008 kl. 13.56 (CEST)
Nä, ok, man får väl som läsare ta formuleringen för vad den är, en enkel hänvisning till huvudartikeln. ~ Dodde 17 maj 2008 kl. 17.04 (CEST)

giftemål eller giftermål?[redigera]

Jag trodde först att jag stavat fel, men åtm. firefox rättstavningskontroll accepterar både "giftemål och giftermål". Är de lika accepterade, månne? \Mike 20 maj 2008 kl. 05.58 (CEST)

Både Wikipedia ([8]) och Eras sida på Susning ([9]) listar giftemål som en felstavning av giftermål. NEO nämner bara giftermål, och har ingen förekomst av giftemål. Hittar ingenstans där just detta är kommenterat, men jag antar att giftemål är en mycket vanlig felstavning. ~ Dodde 20 maj 2008 kl. 06.47 (CEST)
Stavningen giftemål har visserligen förekommit enligt SAOB som även listar 10 andra historiska stavningsvarianter. Hittar dock ingenstans någon som kan ge en förklaring varför giftermål är det mer korrekta och giftemål det mindre korrekta; vore intressant att veta mer eftersom giftemål ger så pass många som 50,000 svenska träffar på Google, mot ca 160,000 svenska träffar för giftermål. I språkbankens konkordanser sökte jag på GP01-04 och fick 203 träffar för giftermål men bara 3 träffar för giftemål, så giftemål verkar åtminstone inte vara en accepterad stavning i icke vardagliga sammanhang. ~ Dodde 20 maj 2008 kl. 08.17 (CEST)
Det stavas "giftermål" - "giftemål" erkänns ö h t inte av senaste SAOL. --Andreas Rejbrand 20 maj 2008 kl. 13.36 (CEST)
Men sen är jag förstås en smula gammal och konservativ ;) och håller inte alltid med Akademien om att stavningar de slänger ut i sina sista listor skulle vara felaktiga :D Näh, i det här fallet har jag ingen åsikt egentligen. \Mike 20 maj 2008 kl. 18.37 (CEST)

vindsurf(n)ing/windsurf(n)ing[redigera]

Vad är rätt på svenska? "vindsurfing", "vindsurfning", "windsurfing" eller "windsurfning"? "85" 26 maj 2008 kl. 07.05 (CEST)

Språkrådet kommenterar coaching/coachning, doping/dopning, jogging/joggning, mobbing/mobbning [10]. Med ledning av det svaret så tolkar jag det som att (vind)surfning det svenskare ordet och definitivt inte fel, medan (vind)surfing fortfarande är det mer etablerade (2,5 gånger fler träffar på Google med ca 200,000 mot ca 80,000 träffar). NE har uppslagsorden vindsurfing och surfing, men har också en förekomst av surfning i löpande text. I språkbankens konkordanser GP01-04 verkar fördelningen mellan surfing och surfning vara ganska jämn, medan vindsurfning lider nederlag gentemot de mer engelskklingande termerna vindsurfing (och även windsurfing). Det är ju fråga om ett lånord så inget är väl fel egentligen (jo, windsurfning känns lite väl inkonsekvent med bibehållet "w"- men försvenskat "-ning") - bara mer eller mindre svenskklingande. Personligen tror jag att användningen med tiden går mot "(vind)surfning". ~ Dodde 26 maj 2008 kl. 08.35 (CEST)

någontingen?[redigera]

Vardaglig eller talspråklig (eller dialektal?) variant av "någonting"? Likadant med "ingentingen" och "alltingen"... \Mike 27 maj 2008 kl. 08.28 (CEST)

Aldrig hört, tror jag, så jag skulle säga dialektal - men jag vet inte. (är från Örebro). //Skal 27 maj 2008 kl. 10.22 (CEST)
Tror också dialektalt, i Småland. Hört det ofta i (delar av) Småland av personer med utpräglad dialekt. ~ Dodde 27 maj 2008 kl. 11.01 (CEST)
Nytt bevis då (som om jag någonsin hade behövt det) för att min dialekt *är* utpräglad :P \Mike 27 maj 2008 kl. 13.10 (CEST)
Inte heller jag har hört orden. Calandrella 27 oktober 2008 kl. 14.55 (CET)

Ett litet s i mitten?[redigera]

Heter det "smyckeförsäljare" eller "smyckesförsäljare"? /TW

Båda varianterna verkar vara ungefär lika vanliga och det varierar med efterledet om det är vanligast med eller utan foge-s, med smycke som förled. Svenska språkrådet kommenterar såhär. Båda stavningarna smyckeförsäljare och smyckesförsäljare är alltså helt korrekta. ~ Dodde 11 juni 2008 kl. 22.40 (CEST)

tvärspråklig[redigera]

Tvärspråklig, men flerspråkig, svenskspråkig, engelskspråkig osv. Varför? --Andreas Rejbrand 12 juni 2008 kl. 01.11 (CEST)

Nu förstår jag inte... Du har ju redan ställt den frågan här i Fikarummet, och du har själv svarat på den [11]. Är detta bara en påminnelse? "85" 12 juni 2008 kl. 07.18 (CEST)
Nej frågan ställdes tidigare, med en följande förtydligande fråga (observera frågetecknet). Språkrådet kommenterar här; -språkig har betydelsen "som har att göra med språket X" (t.ex. tvåspråkig, flerspråkig, svenskspråkig osv.) och (-)språklig har betydelsen "som har att göra med språk" (t.ex. fackspråklig, talspråklig, tvärspråklig osv.) ~ Dodde 12 juni 2008 kl. 08.00 (CEST)

Både?[redigera]

Kan man använda ordet "både" när det är fråga om fler än två alternativ?

T.ex. "Tidigare hade både Susanna, Sven och Sebastian ogillat surströmming."

/TW

Helst bör det bara användas för två objekt (annars kan vissa rynka på näsan - jag själv är nästan en av dem), men det är nog på väg att bli accepterat. Sådana här "klassiska" frågor brukar också finnas listade hos Språknämden ([12]). --Andreas Rejbrand 14 juni 2008 kl. 21.47 (CEST)

Två på varandra följande adjektiv[redigera]

Hur uttrycker man sig lämpligast om man önskar använda två på varandra följande adjektiv i en mening?

När behöver man använda kommatecken som avdelare?

T.ex. "Den vackra blå himlen förmörkades av ett ovädersmoln." "Den vackra, blå himlen förmörkades av ett ovädersmoln."

"Den gamla ilskne mannen slog den lilla flickan." "Den gamla, ilskne mannen slog den lilla flickan."

/TW

I stort valfritt, men själv skulle jag använda komma för att förtydliga. --Andreas Rejbrand 29 juni 2008 kl. 19.43 (CEST)
Hur är det med detta exempel? "Det är ont om riktiga, utbildade läkare i Somalia." Jag tycker att meningen slittras upp i två enheter med kommatecknet, men kan man skippa det? /TW
Det blir inte fel om man utelämnar kommatecknet. --Andreas Rejbrand 29 juni 2008 kl. 20.04 (CEST)

och efter komma[redigera]

När är det korrekt att använda ordet "och" efter ett kommatecken?

/TW

"Aldrig", skulle vissa säga. "Där det passar", skulle andra (däribland jag) säga. En liknande fråga är "får man ha komma + 'och'/'eller' mellan de två sista elementen i en uppräkning, eller skall man bara ha 'och'/'eller'?". I svenskan brukar man bara använda konjunktionen, men i exempelvis engelskan rekommenderas ofta detta så kallade "Oxford-komma". --Andreas Rejbrand 29 juni 2008 kl. 19.47 (CEST)

Försäljare av dammsugare[redigera]

Heter det dammsugsförsäljare eller dammsugarförsäljare? /TW

Dammsugarförsäljare. 83.248.10.110 10 juli 2008 kl. 21.28 (CEST) = Ever wonder 10 juli 2008 kl. 21.30 (CEST)

Flera vokaler i följd[redigera]

Hur hanterar man sammansatta ord där det första ordet slutar på en vokal och det andra ordet börjar på en sådan.

T.ex. "Propagandaavdelningen" - heter det verkligen så?

/TW

Ja, man får i allmänhet inte borttaga någon vokal. --Andreas Rejbrand 23 juli 2008 kl. 22.48 (CEST)
Okey, finns det något ställe där man kan läsa om vilka regler som gäller i ett dylikt fall? /TW
Det är inga speciella regler som gäller. Ta inte bort vokaler. Däremot är varje ord unikt, så undantag kan utvecklas. Den normerande svenska ordlistan SAOL kan anses agera facit i varje enskilt fall. Den enda generella regel jag kan komma på i detta sammanhang är den välbekanta regeln att en konsonant inte får trippeltecknas i en sammansättning; således heter det "tuggummi", med avstavningen "tugg-gummi". --Andreas Rejbrand 24 juli 2008 kl. 12.49 (CEST)
SAOL som facit i varje enskilt fall håller jag inte med Andreas om, som konstaterat många gånger förr. SAOL är normerande för vissa enskilda begränsade områden SAOL, se avsnitt 2.3, alltså långt ifrån alla. Vissa ord får förled som används i sammansättningar, där den avslutande vokalen faller bort, exempel skola + bespisning blir skolbespisning. Skola + ämne blir skolämne. Skola förlorar sin avslutande vokal i samtliga fall, oavsett om efterledet börjar med vokal eller konsonant. Så "regeln" borde väl vara att efterledet aldrig ändras (oavsett om efterledet börjar på vokal eller konsonant), medan förledet kan ändras (ofta oförändrat): vanligen genom tilläggandet av -s-, så kallat foge-s, eller genom ändring av avslutande vokalen, exempelvis blir "gata" istället "gatu-" som förled, eller så faller vokalen bort som i skola. Vissa ord kan ta flera varianter som förled beroende på efterled, exempelvis "chef": chefredaktör, men chefsläkare (i dylika fall är dock SAOL normerande). Eftersom propaganda som förled är oförändrad heter det såväl propagandakampanj som propagandaavdelningen. Om grammatiska regler finns olika grammatiska verk, såsom Svenska akademiens grammatik och svenska akademiens språklära. ~ Dodde 24 juli 2008 kl. 16.14 (CEST)
Hur gör man då i sammansättningar med engelska lånord, som "handsfreeegoist" (jag vet, ett rätt så dåligt exempel, men ni förstår). Ska man ta bort ett e då? "85" 24 juli 2008 kl. 17.23 (CEST)
Ovanligt exempel, men tre lika vokaler i rad ser inte bra ut. En lösning som alltid kan förespråkas när två delar i en sammansättning kommer från olika språk är att bindestreck används ("handsfree-egoist"), som vid sammansättningar mellan ord och siffror ("7-åring", "50-öring") eller mellan ord och akronymer ("PDF-fil", "SOS-meddelande"). --Andreas Rejbrand 24 juli 2008 kl. 19.54 (CEST)
Ett vanligt exempel som brukar tas upp ibland är ju zoooordning (oordning på ett zoo) eller Råååål (ål från ån Råå), jag tycker rent spontant att det alltid är fel att ha fler än två likadan bokstäver efter varandra, oavsett vokal eller ej. Man skriver ju som sagt glasstrut, så då borde man skriva zoordning och handsfreegoist, även om det ser helt sjukt ut. Det senare är emellertid ett låneord vilket gör att det är ett specialord. /Natox 24 juli 2008 kl. 21.41 (CEST)
I skolboksexempel på "konstiga" sammansättningar, såsom de Natox nämner, bör man alltid använda bindestreck ("zoo-oordning"); annars kan det bli väldigt svårt att veta vad som avses. Till exempel kan ju "zoordning" betyda såväl "zoo-oordning" som "zoo-ordning". --Andreas Rejbrand 24 juli 2008 kl. 22.13 (CEST)
Håller med Andreas om att bindestreck bör användas i alla ovan nämnda exempel. Om jag inte misstar mig heter ån Råån, så en sammansättning med ål skulle då bli "Råå-ål", inte med fyra "å":n, men man brukar ju alltid försöka omformulera sig om den vanliga konstruktionen inte låter så bra eller kan innebära tvetydigheter (avser man ål från tätortsdelen Råå, eller ål från ån Råån? - sammansättningen blir densamma). En tillfällig benämning på ån som rinner genom Råå, oavsett vad namnet på ån egentligen är, skulle kunna bli "Råå-ån" (med ål alltså Råå-å-ål). Oavsett vilket så är ju detta inte det enda tillfället i svenska språket en omskrivning är att föredra. ~ Dodde 25 juli 2008 kl. 12.05 (CEST)

Sista eller senaste[redigera]

Vad är skillnaden mellan sista och senaste?

"på sista tiden" eller "på senaste tiden/under den senaste tiden"?

/TW

Jag kan inte urskilja någon nämnbar skillnad. Någon annan som kan? ~ Dodde 14 augusti 2008 kl. 17.43 (CEST)
I detta fall finns nog ingen egentlig skillnad. Mer allmänt är det ju så att många inte accepterar "sista" med betydelsen "senaste" utan reserverar ordet för "sista över huvud taget". I vissa fall kan det finnas ett vidskepligt inslag - "sista numret av Fantomen" kanske något hellre än "min sista födelsedag". "På sista tiden" är dock så starkt lexikaliserat att jag inte tror att särskilt många invänder mot det. Ever wonder 14 augusti 2008 kl. 18.35 (CEST)

<verb1> sig <verb2>[redigera]

Det finns en hel drös konstruktioner som baseras på ovanstående formel; några exempel är "anse sig kunna", "påstå sig veta" etc. Frågan är var vi ska ta upp sådant. Det vore svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta ett uppslagsord som täcker in dem alla, men de är samtidigt ganska lika till definitionen. Vad jag frågar mig är om det skulle vara möjligt att under sig skapa en sådan "formulaisk" definition som täcker in dem alla? Och hur gör man då med övriga personer? (mig, dig, oss, er?) Upprepa definitionen i samtliga, eller hänvisning till "sig"? \Mike 15 augusti 2008 kl. 14.38 (CEST)

Jag vet inte men det känns ganska näraliggande att "jag anser mig kunna" betyder "jag anser att jag kan", "hon anser sig kunna" betyder "hon anser att hon kan", "du påstår dig veta" betyder "du påstår att du vet". Liknande uppsjö konstruktioner verkar finnas för "<verb> sig <adjektiv>": "hon äter mig mätt" betyder "hon äter så att hon blir mätt", "jag tränar mig smal" betyder "jag tränar så att jag blir smal". Hur som helst verkar det vara en del av språkets konstruktion och inte lexikala fraser egentligen. Det är min spontana reaktion iallafall. Jag undrar om språket inte är fullt av varianter av formuleringar (bland annat med sig och sig själv) som har andra men liknande generella betydelsesamband. ~ Dodde 15 augusti 2008 kl. 19.28 (CEST)

Versal/gemen i engelska språket[redigera]

I engelska språket skrivs alla egennamn, nationaliteter, språk eller adjektiv som syftar på någon folkgrupp/plats, med versal. Jag är osäker vad gäller pacific swift (orientseglare). Ska det vara versal eller gemen? Syftar ordet "pacific" på Pacific Ocean (Stilla havet)? "85" 18 augusti 2008 kl. 11.32 (CEST)

Jag skulle tro att det ska vara versal (=syftar på Pacific Ocean), men har ingen aning. en-wp säger med versaler, så det stämmer nog. //Skal 18 augusti 2008 kl. 12.48 (CEST)
Enligt en:wikt stavas pacific som adjektiv (men med en helt annan betydelse) med gemener. Där nämns inte pacific som adjektiv med betydelsen "som har att göra med Stilla Havet". Därför är jag osäker. Men jag skulle nog också tro versaler. "85" 18 augusti 2008 kl. 13.09 (CEST)

Till eller tills[redigera]

Heter det "till helt nyligen" eller "tills helt nyligen"? /TW

Som preposition kan både till och tills användas, men tills kan uppfattas som något vardagligare, så "till helt nyligen" är väl i allmänhet att föredra. Se även språkrådets kommentarer: [13] och [14]. ~ Dodde 20 augusti 2008 kl. 13.14 (CEST)

Undanröjd eller undanröjt[redigera]

Heter det: "Trots detta var risken för ett uppror inte undanröjd." eller "Trots detta var risken för ett uppror inte undanröjt." /TW

Eftersom "undanröjd" syftar på "risk", så måste det få utrumformen, det vill säga "undanröjd". \Mike 20 augusti 2008 kl. 12.15 (CEST)
Syftar inte "undanröjd" på hela "risken för ett uppror". Innebär inte det isåfall att det är neutrumformen som är den korrekta? Åtminstone känns det bättre att säga "undanröjt". ~ Dodde 20 augusti 2008 kl. 12.32 (CEST)
Nej. Ett annat exempel med motsvarande konstruktion: "Det är .... risk för regn i morgon". "Stor" eller "stort"? Ordet syftar ju på "risk för regn", och regn är neutralt, inte sant? Men jag vore mycket förvånad om du tyckte det passade med "stort" där... (Och ordföljden påverkar inte, så att jag använder adjektivet attributivt eller predikativt så ska det ha samma form). \Mike 20 augusti 2008 kl. 12.45 (CEST)
Du har rätt. Även i helt utbytbara "Risken för ett ihållande regn i morgon är stor", kan jag inte tycka att "stort" passar bättre. Och mot bakgrund av det tycker jag helt plötsligt att "...var risken för ett uppror inte undanröjd" låter bra. Tillfällig språkkänslesvacka? ;) ~ Dodde 20 augusti 2008 kl. 13.21 (CEST)

Själv eller självt[redigera]

Heter det "På grund av usel ledning kommer Volvo att kollapsa av sig självt." eller "På grund av usel ledning kommer Volvo att kollapsa av sig själv." /TW

Eftersom tillbakasyftningen sker på Volvo, som är ett neutrum, så lär "av sig självt" vara det korrekta. ~ Dodde 20 augusti 2008 kl. 12.43 (CEST)
Jag tycker att själv i det här fallet är ett pronomen och anser därför att det inte förekommer någon neutrumform. "85" 20 augusti 2008 kl. 17.56 (CEST)
Att det handlar om ett pronomen har ingen betydelse. Vissa pronomen ändrar form efter person, såsom vilken/vilket/vilka, så även själv/självt. ~ Dodde 20 augusti 2008 kl. 18.45 (CEST)
"Det var barnet själv som sa att föräldrarna gjorde fel" låter enligt mig mycket bättre än "Det var barnet självt som sa att föräldrarna gjorde fel". "85" 20 augusti 2008 kl. 19.47 (CEST)
Språkrådet kommenterar just ditt exempel, [15], men jag är tveksam till vilken förankring Språkrådet har i att rekommendera att själv inte bör böjas i neutrum, men åtminstone konstaterar de att det iallafall inte är fel. Jag har studerat de 20 första träffarna av "sig själv" och de 20 första träffarna av "sig självt" i en fritextsökning i NE, och bland dem finns inte ett enda undantag då själv inte böjs till "självt" i neutrum. Det fasta uttrycket "det säger sig självt" förekommer med närmare 5 gånger fler träffar (knappt 50,000) än "det säger sig själv" vid en googlesökning. Så en känsla jag har är att formellare texter böjer själv i neutrum till självt i större utsträckning än vad som görs i allmänhet. Det råder uppenbarligen olika meningar om vad som är korrekt - oböjt eller böjt i neutrum, så slutsatsen är väl att man kan använda båda. Men självt bör åtminstone under inga omständigheter användas vid syftning på utrum-ord. ~ Dodde 20 augusti 2008 kl. 20.07 (CEST)
Vad säger du Dodde om denna ändring? "85" 20 augusti 2008 kl. 21.45 (CEST)
Jag tycker att det är självklart att båda formerna bör nämnas precis som du har gjort, givet den information vi har just nu. Språkrådet säger helt klart är korrekta. Språkrådet rekommenderar utrum-formen, medan det uppenbarligen är motstridigt åtminstone NE:s bruk, så det är väl bra att inte peka ut en av formerna som mer rätt än den andra givet den information vi har just nu. Jag hade önskat en diskussion om neutrumet i artikeln, men tyvärr tycker jag att Språkrådets kommentar ensamt ger en alltför ensidig bild och dessutom är den alltför vagt formulerad. Att Nationalencyklopedin bryter mot Språkrådets rekommendation i 40 av 40 fall jag tittat på vittnar om detta (detsamma gäller givna exempelmeningar under NE:s uppslag själv, där neutrumformen ges till självt). Jag kände till att själv ofta används istället för självt (och jag kan väl erkänna att det inte låter fullständigt galet) men jag blev onekligen förvånad av att läsa språkrådets kommentar. Det är möjligt att Svenska akademiens grammatik, Svenska akademiens språklära eller annat grammatikverk tar upp detta mer ingående, men jag vet inte. ~ Dodde 20 augusti 2008 kl. 22.27 (CEST)

engelsklärare eller engelskalärare[redigera]

diskussion flyttad från Diskussion:kollega

Pet: engelsklärare --Andreas Rejbrand 23 augusti 2008 kl. 14.38 (CEST)

Pet2: Beroende på synvinkel kan både engelsklärare och engelskalärare vara korrekt. ~ Dodde 23 augusti 2008 kl. 19.11 (CEST)
I formellt språk, nej. --Andreas Rejbrand 23 augusti 2008 kl. 19.12 (CEST)
I formellt språk, varför inte. För att SAOL slår i klubban på att den ena stavningen är korrekt, kanske; för att det ena resonemanget är korrekt och det andra felaktigt, mindre troligt. Det finns rimliga anledningar och resonemang för båda stavningarna, och med sådana är stavningar knappast felaktiga och i synnerhet inte som båda stavningarna är frekvent använda. Vad som är vanligast i formellt språk kräver någon form av statistik att utgå ifrån med endast formella källor. ~ Dodde 23 augusti 2008 kl. 19.37 (CEST)
Flyttar denna inte helt ointressanta men för uppslagsordet ickerelevanta diskussionen. /Jiiimbooh | snacka me' maj 23 augusti 2008 kl. 20.49 (CEST)
Kommentar från Språkrådet:
Vi bedömer former som svenskalärare och tyskatimme som vardagliga i stilläge, men inte felaktiga. Detta tycks vara en generationsfråga, för yngre generationer verkar svenskalärare vara den mest naturliga formen.
Utdrag från DN:s Språkspalt:
Ingen har väl vid det här laget kunnat undgå att lägga märke till formen svenskalärare, använd även av åtskilliga svensklärare. Diskvalificerande för en som skall bibringa det uppväxande släktet ärans och hjältarnas språk, hävdar somliga, men inom den yngre generationen är svenskalärare fullkomligt naturligt, rent av det enda tänkbara. (...) Skolämnenas vardagsbenämningar på -a och -e [har] sin fulla form: gympasal (inte gymp-) liksom matteprov (inte matt-) (...) Det är svårt att förneka rationaliteten i att låta läroämnena ha sin egen form. En svenskahatare som avskyr svenskalektionerna behöver alls inte vara svenskhatare. I finlandssvenskan har former som svenskalärare, svenskaprov länge varit fullt brukliga. Nu erkänns just dessa också i den alldeles nya, trettonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista, om än som vardagliga. /Jiiimbooh | snacka me' maj 23 augusti 2008 kl. 22.34 (CEST)
Jag skulle vilja att Andreas (eller någon annan) slutar rätta mig vid såna här tilfällen. Jag kommer aldrig att tycka att engelskalärare skulle vara en felaktig variant, och det kommer alltid vara den enda varianten jag använder, så det hjälper inte om du ska rätta. Dessutom blir det mindre kul att skriva när man vet att det finns någon som kontrollerar om vartenda ord man skriver "erkänns" av SAOL. (Se förresten Diskussion:λ där detta diskuterades förut.) "85" 24 augusti 2008 kl. 09.06 (CEST)

å[redigera]

I uttrycket "å någons vägnar", är där "å":et det "å" som numera skrivs "på", eller är det en annan betydelse? Jag har lite svårt att se sammanhanget mellan prepositionen "på" och betydelsen av "å" i den frasen... Så jag antar frågan är mer etymologiskt motiverad, än betydelsemässigt motiverad, eftersom man skulle kunna beskriva uttrycket som en stelnad fras - och om jag därmed ska föra in frasen "å någons vägnar" under prepostitionens "Fras"-rubrik på sidan "å". \Mike 24 augusti 2008 kl. 15.00 (CEST)

"On someone's behalf" blir väl översättningen på engelskan, så "å någons vägnar" är väl också ett sådant stelnat uttryck, gissar jag. ~ Dodde 24 augusti 2008 kl. 20.10 (CEST)

Karlen eller karln[redigera]

Är inte karln en alternativ form av karlen? Det finns inte med i Wiktionary. Är det en vardaglig stavning? /TW

Jag skulle betrakta den stavningen som vardaglig, ja. Speciellt med tanke på att man inte helt sällan ser det stavat "karl'n", för att markera att en bokstav är utelämnad. Det kan förstås också vara så att den e-lösa formen är på frammarsch, men personligen... använder jag överhuvudtaget ordet väldigt sällan i skrift :) \Mike 27 augusti 2008 kl. 13.05 (CEST)

Smärtsam[redigera]

Hur böjs detta ord? Mer smärtsam och mest smärtsam eller smärtsammare och smärtsammast?

Eller kan det rentav vara "smärtsammare" och "mest smärtsam"? Kan en del adjektiv böjas så?

/TW

De flesta komparabla adjektiv kan böjas både med suffix och med mer och mest, välj det du tycker låter bäst. Enligt Google är smärtsammare dubbelt så vanligt som mer smärtsam/smärtsamt, medan mest smärtsam/smärtsamt är något vanligare än smärtsammast, men samtliga former verkar användas rikligt. ~ Dodde 28 augusti 2008 kl. 12.36 (CEST)

Korrekt bruk av tankstreck?[redigera]

Kan man skriva på följande vis?

"På pappret skrev han ner tre meningar med reservoarpenna, lät bläcket torka – viftade med pappret i luften –, vek pappret på mitten och lade det i ett kuvert."

Eller är det bättre att skriva på följande vis?

"På pappret skrev han ner tre meningar med reservoarpenna, lät bläcket torka – viftade med pappret i luften – vek pappret på mitten och lade det i ett kuvert."

Med eller utan kommatecken efter tankstrecket?

/TW

Du får absolut inte ha ett kommatecken efter tankstrecket - det är ett exempel på det vanliga språkfelet "dubbla avgränsare". Ett annat exempel på samma språkfel är följande:
Hon studera fästingar, (spindeldjur), förra veckan.
Så får man inte heller skriva. --Andreas Rejbrand 30 augusti 2008 kl. 17.35 (CEST)
Förresten bör du i din exempelmening inte använda tankstreck alls, utan bara komma, eftersom det handlar om en uppräkning av aktiviteter, och uppräkningar tar alltid kommatecknet hand om. Tankstreck används mer som en slags parentes, eller inskjutning, i en mening, eller för att avgränsa en kommentar i slutet av en mening. --Andreas Rejbrand 30 augusti 2008 kl. 17.37 (CEST)
Om du vill betona att du viftar med pappret i syfte att torka bläcket, kan du använda parentes:
På pappret skrev han ner tre meningar med reservoarpenna, lät bläcket torka (viftade med pappret i luften), vek pappret på mitten och lade det i ett kuvert.
Omskrivning är också tänkbart:
På pappret skrev han ner tre meningar med reservoarpenna, lät bläcket torka genom att vifta med pappret i luften, vek pappret på mitten och lade det i ett kuvert.
--Andreas Rejbrand 30 augusti 2008 kl. 17.39 (CEST)
Ditt exempel med parentesen var exakt det som jag ville åstadkomma genom mitt bruk av tankstreck. Jag vill inte använda parentes eftersom jag anser att det skulle innebära ett stilbrott gentemot texten i övrigt. Kan jag i så fall bruka tankstreck på något vis. /TW
Det bästa jag kommer på just nu är följande:
På pappret skrev han ner tre meningar med reservoarpenna, lät bläcket torka – han viftade med pappret i luften, vek pappret på mitten och lade det i ett kuvert.
Det känns dock lite otydligt, eftersom det inte är uppenbart att kommatecknet efter "luften" är "starkare" än tankstrecket efter "torka". Jag har för mig att jag sett författare skriva
På pappret skrev han ner tre meningar med reservoarpenna, lät bläcket torka – han viftade med pappret i luften –, vek pappret på mitten och lade det i ett kuvert.
(som liknar ditt första förslag, men har med ordet "han"), men det kan nog inte anses vara en helt accepterad konstruktion... --Andreas Rejbrand 30 augusti 2008 kl. 18.11 (CEST)
(eft. red. konfl.) Utan att kunna något om reglerna runt detta måste jag säga att Andreas tar fram två exempel som ser riktigt stilmässigt rena ut, till skillnad från utgångsexemplet med tankstreck som ser riktigt konstigt ut. Jag skulle vilja föreslå en omskrivning med tankstreck – utan omskrivning kan jag inte få till tankstrecken så att det låter bra – så får Andreas komma med rättningspennan sen: "På pappret skrev han ner tre meningar med reservoarpenna, lät bläcket torka – det åstadkom han genom att vifta pappret i luften – varefter han vek pappret på mitten och lade det i ett kuvert."
Det verkar alltså som att jag med tankstreck i mitten av en mening vill skjuta in en helt fristående sats. Är det inte en fristående sats, så vill jag hellre använda parentes eller kommatecken e.d. Ligger det nån sanning i den analysen eller hur ska man tänka? ~ Dodde 30 augusti 2008 kl. 18.16 (CEST)
Jag håller med Dodde. Det känns bättre med en hel sats mellan tankstrecken. --Andreas Rejbrand 30 augusti 2008 kl. 18.26 (CEST)

Men slutsatsen angående dubbla avgränsare klarstår således? Vad anser ni om denna mening:

"På pappret skrev han ner tre meningar med reservoarpenna, lät bläcket torka – det åstadkom han genom att vifta pappret i luften –, varefter han vek pappret på mitten och lade det i ett kuvert." (Problemet är nämligen att den inskjutna satsen befinner sig mitt inne i en uppräckning. Kan man fortsätta uppräkningen utan ett kommatecken?)

Det är egentligen inte så intressant med förslag på omskrivningar som löser problemet, eftersom jag är intresserad av själva regeln.

Här är ett exempel: "I skogen såg jag följande djur: en älg, en elefant, en gris, en struts, en giraff – den var minsann lustig! –, en sork och en leopard."

Eller detta exempel:

"Jag dödade en sork, en råtta, en gris, en fågel (det var en svan), en hund och en katt."

Lägg märke till att kommatecknet följer direkt på parentestecknet.

/TW

Att en avslutande parentes följs direkt av ett kommatecken är helt OK. --Andreas Rejbrand 30 augusti 2008 kl. 19.07 (CEST)
Enligt språkrådet är det helt OK att använda dubbla avgränsare (dvs. både tankstreck och kommatecken) i en uppräkning av detta slag. Se nedanstående mailkorrespondans med Eva Olovsson (språkvårdare).

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Från: Torbjörn Wester (torbjorn_wester@hotmail.com)

Skickat: den 30 augusti 2008 19:07

Till: sprakfragor@sprakradet.se

Ämne: Är det ibland ok med dubbla avgränsare?

Hej!

Jag har en fråga som gäller dubbla avgränsare.

Hur gör man om man önskar infoga en kommentar mitt i en uppräkning.

T.ex. "I skogen såg jag följande djur: en älg, en elefant, en gris, en struts, en giraff – den var minsann lustig –, en sork och en leopard."

Eller:

"Jag fotograferade en sork, en råtta, en gris, en fågel (det var en svan), en hund och en katt."

Jag är särskilt intresserad av det första exemplet. Hur gör man om man önskar infoga en kommentar med tankstreck mitt i en uppräkning? Ska man avstå från att sätta ut kommatecken efter det sista tankstrecket?

Har det någon betydelse om man sätter ett utropstecken efter ordet "lustig"? Gäller samma regel även i nedanstående exempel?

"I skogen såg jag följande djur: en älg, en elefant, en gris, en struts, en giraff – den var minsann lustig! –, en sork och en leopard."

Vänliga hälsningar,

Torbjörn Wester

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Från: Eva Olovsson (Eva.Olovsson@sprakradet.se)

Skickat: den 1 september 2008 10:52:46

Till: Torbjörn Wester (torbjorn_wester@hotmail.com)

Ämne: Inskjuten kommentar i uppräkning‏

Hej!

Ja, det går bra att som i ditt första exempel använda både tankstreck och komma. Det är dock inte nödvändigt med komma, men eftersom det är en uppräkning är det kanske naturligt att fortsätta uppräkningen med komma mellan varje led. Det går också bra att som i exempel två lägga kommentaren inom parentes. Det tredje exemplet (med utropstecken, tankstreck och komma) är också tänkbart, men utropstecknet tillför inte så mycket eftersom ordet "minsann" kan sägas fungera som utropstecken.

Med vänliga hälsningar

Eva Olovsson

Språkvårdare, klarspråksfrågor

Språkrådet

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Det vore intressant att få höra om ni har några kommentarer eller åsikter kring detta.

Kanske Rejbrand skulle infoga ett undantag i sin lista över dödssynder, så att jag slipper färdas till helvetet i livet efter detta... :-)

/TW

Jag säger precis som jag sade tidigare. Det är tänkbart, men knappast något alla skulle acceptera utan vidare. --Andreas Rejbrand 1 september 2008 kl. 13.03 (CEST)
Jag tycker det ser rätt fult ut med komma direkt efter tankstreck, så jag hade inte använt det själv, även om Språkrådet säger att det inte är fel. /Jiiimbooh | snacka me' maj 1 september 2008 kl. 16.28 (CEST)

Vad sysslar barnet med när mamman ammar det?[redigera]

Ordet "dia" används väl främst om djur? Vad är den mänskliga motsvarigheten? Vilket verb (i aktiv form) sysslar barnet med? /TW

Eftersom amma har inte samma dubbla betydelse som "dia" så säger man väl att "barnet suger mjölk från sin mammas bröst" eller liknande eller kanske kort och gott "barnet äter". Dia används som sagt främst om (icke-mänskliga) djur. Om det finns något vetenskapligt begrepp som kan användas synonymt med "dia", men även om spädbarn, vet jag inte. ~ Dodde 31 augusti 2008 kl. 21.47 (CEST)
Observera, som Dodde antyder ovan, att människan är ett djur (så uttrycket "används väl främst om djur" är alltså egentligen trivialt). --Andreas Rejbrand 31 augusti 2008 kl. 21.50 (CEST)
I NEO definieras dia som "ge modersmjölk (vanl. om djur, nästan aldrig om människa)". Jag gissar att TW och NEO avser samma definition av djur, nämligen den som exkluderar människan. Även Wiktionary ger två definitioner på uppslaget djur, där i den andra människan exkluderas. ~ Dodde 1 september 2008 kl. 01.52 (CEST)
Jag sökte på "barnet ammar" på Google och fick ändå 361 resultat jämfört med "barnet diar" (55 resultat, varav många diskuterar frågan vi nu diskuterar). Detta kan vi jämföra med "barnet ammas" (1 190 resultat) och "barnet blir ammat" vilket endast ger 6 resultat. Så det vanligaste är "barnet ammas", men när det gäller aktiva verb så är faktiskt "barnet ammar" vanligare än "barnet diar" (på internet iaf).
Enligt SAOL betyder amma "ge di" så om man går efter det borde "barnet ammar" vara fel, men Språkrådet accepterar även formuleringen "barnet ammar" och jämför med ordet dia, som ursprungligen bara betydde "få di" men där även betydelsen "ge di" är accepterad. /Jiiimbooh | snacka me' maj 1 september 2008 kl. 16.54 (CEST)
Där ser man, tack för den sammanställningen! ~ Dodde 2 september 2008 kl. 01.33 (CEST)

Verbformen presens konjunktiv - hur göra?[redigera]

(diskussion flyttad till Bybrunnen med samma rubrik) ~ Dodde 23 september 2008 kl. 05.12 (CEST)

Skillnad på "före" och "innan"[redigera]

Kan någon på ett så enkelt sätt som möjligt förklara skillnaden mellan "före" och "innan"? Definitionerna här ("anger att något förekommer tidigare i tiden" för "före" och "anger att något sker tidigare i tiden än en viss händelse" för "innan") gör mig tyvärr inte mycket klokare. Calandrella 7 oktober 2008 kl. 23.03 (CEST)

Jag skrev en text om detta för huvudsidan för några månader sedan. Se [16]. På min webbplats (rejbrand.se) finns en längre uppsats om vanliga språkfel. --Andreas Rejbrand 7 oktober 2008 kl. 23.05 (CEST)
före är alltså en preposition, som följs av ett "substantivobjekt" (en sak, ett objekt, oftast ett substantiv). innan, å andra sidan, är en konjunktion som följs av en hel sats. Stanna bilen före diket. Stanna bilen innan du kör ner i diket. --Andreas Rejbrand 7 oktober 2008 kl. 23.07 (CEST)
Vad bra att du har koll. Skulle du vilja förse innan och före med information så att skillnaderna framträder bättre? Jag har också, som Calandrella, svårt att utläsa skillnaderna i de nuvarande definitonerna. ~ Dodde 7 oktober 2008 kl. 23.13 (CEST)
Egentligen ligger alla slutsatser jag nämnde ovan redan i artiklarna, eftersom konjunktioner och prepositioner fungerar på helt olika sätt! Notera t.ex. att före fungerar som bredvid (Stanna bilen bredvid diket.), medan innan fungerar som fastän (Stanna bilen fastän du kör ner i diket.). Man kan ju inte säga Bredvid du kör ner i diket. eller Stanna fastän diket. --Andreas Rejbrand 7 oktober 2008 kl. 23.17 (CEST)
Det finns väl en betydelseskillnad också. "Lugna ner dig innan du får en hjärtattack" har ju en annan betydelse än "lugna ner dig före du får en hjärtattack". Lugnar man sig innan det händer så händer det inte men om man lugnar sig före det händer så händer det ändå (men kanske inte så allvarligt). Likaså är det bättre att säga att "ställ ner den innan du har sönder den" än "ställ ner den före du har sönder den" om man vill ha den hel. Matsmannen 23 januari 2009 kl. 20.06 (CET)
Nej, du har helt fel. Eftersom "du får en hjärtattack" är en helt sats, måste man använda en konjunktion, d.v.s. "innan". Det är alltså grammatiskt fel att använda "före", som är en preposition. Samma sak gäller med "du har sönder den": eftersom det är en hel sats, måste man använda en konjunktion, d.v.s. "innan". Även här är det alltså fel att använda prepositionen "före". Det rör sig alltså inte om betydelseskillnader, utan om grammatiskt "rätt och fel". --Andreas Rejbrand 23 januari 2009 kl. 20.17 (CET)

Hur hugga av med bindestreck framför komma/'och'?[redigera]

in- och utomhusklädsel eller inom- och utomhusklädsel eller inomhus- och utomhusklädsel eller inomhusklädsel och utomhusklädsel? –dMoberg 7 oktober 2008 kl. 23.51 (CEST)

Självklart är inomhusklädsel och utomhusklädsel helt OK, och så är även inomhus- och utomhusklädsel. De övriga två förslagen är tveksamma. inomhusklädsel är ju på första nivån en sammansättning av inomhus- och -klädsel. --Andreas Rejbrand 8 oktober 2008 kl. 01.37 (CEST)
Vad menar du med framför komma? --Andreas Rejbrand 8 oktober 2008 kl. 01.38 (CEST)
Oj, det undrar jag också. Har man tre förled kan man ju ha ett kommatecken, men nu hade jag ju bara två stycken så det blev bara ett och. Mitt fel ^^; –dMoberg 8 oktober 2008 kl. 09.56 (CEST)
Jag ser inte inom som ett av in- och -om sammansatt ord så den första borde helt gå bort. I övrigt håller jag med Andreas om att det är tveksamt bruk att dela upp mer än bara första ledet, men helt säker är jag inte. ~ Dodde 8 oktober 2008 kl. 11.05 (CEST)

Satsradningar[redigera]

Kan satsradningar tas bort genom att lägga till en konjunktion efter kommatecknet, eller skall kommatecknet helt bytas ut mot en konjunktion? Calandrella 8 oktober 2008 kl. 17.23 (CEST)

Lägg till en konjunktion. Kommatecknet kan du antingen ha kvar eller ta bort beroende på vad som låter bäst. (I en lång mening kan det vara skönt med lite kommatecken som avgränsare.) --Andreas Rejbrand 8 oktober 2008 kl. 19.25 (CEST)
Okej, tack. Calandrella 8 oktober 2008 kl. 19.38 (CEST)

"det hus" eller "det huset"?[redigera]

I många sammanhang är "det huset" väl felaktigt, exempelvis i "Det huset jag bor i är mycket stort." (rätt är "Det hus jag bor i är mycket stort.")? Men ibland är "det huset" rätt, som i "Det huset vill jag flytta in i.". Eller? Calandrella 12 oktober 2008 kl. 19.14 (CEST)

Ja, precis som för alla andra substantiv. Ibland säger man bil och ibland säger man bilen. --Andreas Rejbrand 12 oktober 2008 kl. 19.57 (CEST)
Ja, det var inte just "hus" jag undrade om, utan jag efterfrågade en regel om när det bör vara "det hus" och "det huset". Ja, jag vet att man ibland använder bestämd och ibland obestämd form, men jag har hört att "det"/"den" implicerar bestämd form - när, efter "den" och "det", ska substantivet i sig också vara i bestämd form. Calandrella 12 oktober 2008 kl. 20.09 (CEST)
Det finns situationer då "den" inte används som bestämd artikel, ja. Om nu [17] är vederhäftig så har du upptäckt skillnaden mellan "den" som demonstrativt pronomen och "den" som determinativt pronomen (fast wp-artikeln om pronomen nämner inte att SAG skulle erkänna de determinativa...) \Mike 29 november 2009 kl. 15.49 (CET)
Man kan också tala om determinerare/determinativer, där artiklar ingår liksom demonstrativer som attribut (d.v.s. demonstrativa determinativer), och då skulle demontrativa pronomen endast syfta på självständiga pronomen. Fast enklast kan man väl säga att "Det hus/Huset jag bor i" har en artikel medan "Det (där) huset vill jag flytta in i." har ett demonstrativt pronomen också. (Frågan är vad det är som avgör användandet av "det hus" eller "huset" i den första meningen.) /Fenix 29 november 2009 kl. 18.08 (CET)

Imperativ i passivum?[redigera]

Se även Diskussion:vilja.

Vad är felet med imperativ passivum? Det finns väl inte? Men kan man inte tänka sig att man beordrar någon såhär: föds!, äts!, väljs!, mjölkas! et c. (förhoppningsvis går det att hitta bättre verb). –dMoberg 14 oktober 2008 kl. 01.04 (CEST)

(Det har ingenting med transitivitet att göra) –dMoberg 14 oktober 2008 kl. 02.16 (CEST)

Ja, man kan tänka sig sådana konstruktioner. Att de inte är vanliga beror väl på att man i allmänhet bara till personer ger order som personerna faktiskt kan utföra själva. --Andreas Rejbrand 14 oktober 2008 kl. 08.31 (CEST)
Okej, har du något exempel på verb i passiv som används i imperativ? Föds är det bästa jag kommit på :P –dMoberg 14 oktober 2008 kl. 11.39 (CEST)
"Förbaskade stek! Steks färdigt snart, jag är hungrig!" skulle jag kunna tänka mig att använda det, även om det är väldigt sällan jag gör det i praktiken. (Och ja, jag är en av dem som inte skulle protestera mot att (åter)införa formen i böjningstabellerna.) \Mike 23 januari 2009 kl. 21.07 (CET)

Vardera eller vartdera[redigera]

Kan någon reda ut skillnaden mellan vardera och vartdera?

En exempelmening: "Han sträckte ut armarna åt vardera/vartdera hållet."

Frågor:

1) Beror bruket av vardera/vartdera på ordet "armarna" eller ordet "hållet"?

2) Anser ni att det finns en tendens i svenska språket att numera använda "vardera", oavsett genus?

Mvh. Torbjörn Wester

Språkrådet kommenterar att vardera är ett av de ord som böjs efter sitt huvudord, i det här fallet "hållet" [18]. NEO håller med om vartdera i neutrum. En Google-sökning ger dock endast 200 träffar för vartdera hållet, men hela 4000 träffar för vardera hållet. För varannan/vartannat hus så är vartannat hus 2000 gånger vanligare, och förhållandet för vardera/vartdera verkar heller inte gälla andra ord på -dera som ingendera/ingetdera som båda får ungefär lika många googleträffar. En ren gissning är att "t":et lätt försvinner när man uttalar det ihop med "d":et och att det istället låter som "vardera" och att det speglar av sig även i skrift. Jag vet inte. Användning av vardera istället för vartdera även för huvudord i utrum verkar också vara det absolut vanligaste i tidningar. Så, ja det verkar onekligen vara så att det finns en tydlig tendens att använda "vardera" oavsett genus. Om det har varit annorlunda förr vet jag inte. ~ Dodde 18 oktober 2008 kl. 13.57 (CEST)

Att erbjuda något[redigera]

Naturligtvis är följande konstruktion korrekt:

"Han erbjöd Gustav äpplet."

Men är följande korrekt?

"Han erbjöd äpplet till Gustav."

Mvh. Torbjörn Wester

Ja, båda varianterna är korrekta. --Andreas Rejbrand 19 oktober 2008 kl. 14.35 (CEST)
Jag tycker att den andra konstruktionen låter konstig, jag. ~ Dodde 19 oktober 2008 kl. 23.28 (CEST)
Jag har funderat och funderat, och jag har även haft svårt att hitta exempel på den andra konstruktionen på diverse googlesökningar, men jag kan inte komma på varför det låter så konstigt. Man kan ju säga både "Han ger Gustav äpplet" och "Han ger äpplet till Gustav". Är det någon som håller med om att det låter konstigt, och som har en teori om varför?
På liknande sätt, men tvärt om, låter det konstigt att säga "Jag förordar honom träning" istället för det mer naturliga "Jag förordar träning för honom". Föreslå är ytterligare ett knepigt ord som jag har svårt att förklara varför vissa konstruktioner känns konstigare än andra. ~ Dodde 20 oktober 2008 kl. 08.54 (CEST)

Busstation[redigera]

Hihi, busstation :P Bl a därför vi borde tillåta trippelkonsonant, varför inte liksom? –dMoberg 25 oktober 2008 kl. 12.18 (CEST)

Det är många sammansatta ord som samma sak gäller för. Det ser kanske lite lustigt ut med trippeltecknad konsonant, så jag tycker det är en trevlig regel att ta bort en av dem, om man inte avstavar, förstås. I tyskan, däremot, trippeltecknas alltid konsonanter vid behov. --Andreas Rejbrand 25 oktober 2008 kl. 12.31 (CEST)
...fast det är nytt för den tyska nystavningen av 1996(?). Innan dess strök även tyskan en av konsonanterna. \Mike 27 oktober 2008 kl. 20.26 (CET)

nästa ?[redigera]

Hej! Jag undrar: är nästa onsdag och på onsdag samma sak? Jag tycker det, men vi är inte överens i familjen :-)

Många hälsningar Marianne

nästa onsdag och på onsdag syftar ofta på samma dag, d.v.s. på den närmaste onsdagen (framåt i tiden). Det förekommer dock att nästa onsdag, speciellt om nästa betonas, syftar på onsdagen, d.v.s. den tredje veckodagen, i veckan närmast efter den aktuella veckan, oavsett om den aktuella veckans onsdag ligger mellan eller ej. Det är också tänkbart att nästa onsdag syftar på den näst närmaste onsdagen (framåt i tiden), oberoende av var i veckan man ligger, även om detta torde vara mindre vanligt (och kanske också något oegentligt). För att ytterligare betona att man avser den allra närmaste onsdagen, används ofta uttrycket nu på onsdag. --Andreas Rejbrand 25 oktober 2008 kl. 19.28 (CEST)
Jag håller med Andreas om att nästa onsdag och på onsdag ofta kan syfta på samma dag, men i vissa fall skiljer det och då ligger på onsdag närmare i tiden än nästa onsdag, och nästa onsdag ligger då också närmare i tiden än om nästa betonas. Olika personer väljer nog de olika uttrycken lite olika och det kan nog skilja en del beroende på situationen vilken onsdag som det är naturligt för båda som deltar i samtalet att man menar, också när det är nödvändigt att ytterligare förtydliga. Personligen tycker jag att det känns konstigt att tala om "på onsdag" när onsdagen i innevarande kalendervecka känns mer aktuell (oftast dagen efter eller ibland två dagar efter) än onsdagen i den nästkommande. På samma sätt känns det konstigt att tala om "nästa onsdag" när den kommande onsdagen känns mer aktuell (upp till fyra, ibland fem dagar innan) än den föregående. I fogen där emellan, och 1-2 dagar innan, känner jag ofta ett behov av att förtydliga (eller få förtydligat) på något sätt, antingen genom betoning av "nästa" i "nästa onsdag" (alltså inte nu på onsdag), "nu på onsdag" (alltså inte nästa onsdag), "i morgon", "i övermorgon", "på onsdag (i) nästa vecka" e.d. eller genom att datum ges i samband med veckodagsangivelsen alternativt något annat som i tiden tydliggör vilken onsdag det är som avses. ~ Dodde 28 oktober 2008 kl. 10.35 (CET)

Hytte eller hötte?[redigera]

Heter det:

"Han hytte med näven."

eller

"Han hötte med näven."

Mvh. Torbjörn Wester

För egen del använder jag bara "hötte". SAOB på nätet godtar dock både stavningen "att hötta" och "att hytta", och beroende på vilket av de alternativen man väljer, så verkar både hötte och hytte användas. (Intressant att undersöka vore vilka dialekter som föredrar ö-stavningen och vilka som bytt till y - det stavades ursprungligen höta). \Mike 2 november 2008 kl. 00.55 (CET)
Jag använder bara hytta. Hötte har jag aldrig hört. Google ger 3 ggr fler träffar för varianten med y. ~ Dodde 24 januari 2009 kl. 01.03 (CET)
SAOL listar endast hytte. --Andreas Rejbrand 24 januari 2009 kl. 01.40 (CET)
Själv säger jag alltid hytte. "85" 24 januari 2009 kl. 11.19 (CET)
Detta kanske var en gammal diskussion men jag tyckte det var intressant, jag talar någon typ av skånsk-östgötsk hybrid och säger ”hötte”. :) Lundgren8 12 februari 2010 kl. 21.13 (CET)

Synfel?[redigera]

Om man skriver följande text i tredje person, vad är då korrekt?

"Han lät det hela utspela sig för hans inre syn."

"Han lät det hela utspela sig för sin inre syn."

Mvh. Torbjörn Wester

beror på vad du vill att det ska betyda... sindMoberg 3 november 2008 kl. 22.25 (CET)
Ja, det finns alltså bara en person med i räkningen... :-) /TW
Hela min språkkänsla skriker sin. --Jacc 5 november 2008 kl. 00.23 (CET)
sin ska det vara. hans skulle syfta på någon annan person. –dMoberg 5 november 2008 kl. 01.29 (CET)
Jag skulle också helt klart välja "sin" här, men det finns regler och undantag från regler och meningar som är svåra att "känna efter" vad som "känns rätt" och kanske än svårare att med regler förklara varför det "känns rätt". Ibland går känslan mot reglerna. Det finns ganska mycket skrivet om detta så en stund på Google ger säkert en del träffar på diskussioner, språkspalter och uppsatser som berör ämnet. Språkrådet har några frågor och svar när man söker på "sin", och den närmaste av exemplen är väl "Erik såg sjukdomen bryta ner sin/hans bror" där Språkrådet godkänner båda varianterna. ~ Dodde 5 november 2008 kl. 08.12 (CET)
Jag skulle också använda "sin", men precis som du antyder ger det lätt intrycket av att "sin" återknyter till "det hela" snarare än till personen. Med andra ord blir det då väldigt lika "Han lät det hela utspela sig för dess inre syn", vilket förstås är fel. Både "hans" och "sin" anses emellertid helt okej, men noga räknat så är båda formerna fel – känslan går mot reglerna, som du skriver, och i det här fallet "vinner" tydligen känslan. Språkrådets alternativa lydelse är däremot korrekt i båd' känsla och regel, låt vara att den språkliga stilen blir lite annorlunda: "Han lät det hela utspela sig inför den inre synen". –Tommy Kronkvist, 10 november 2010 kl. 15.51 (CET).
Bättre språkkänsla i den formuleringen, tycker jag också. ~ Dodde 15 november 2010 kl. 01.59 (CET)

Det svenska ordet "Item"[redigera]

När jag skriver ordet Item i Microsoft Word, så säger den att det är felstavat. Ignorerar jag detta kan jag likväl få fram att det är en synonym till "också". Är detta någoting vedertaget, eller är det falskt? Tack på förhand. V17 13 november 2008 kl. 21.40 (CET)

Det är falskt, eftersom item inte ens är ett svenskt ord (och saknar direkt översättning, vilket är synd, för det är ett väldigt praktiskt ord i engelskan). --Andreas Rejbrand 13 november 2008 kl. 22.14 (CET)
SAOL har inte alls med ordet och NEO har bara betydelsen "uppgift i frågeformulär". Men synonymlistor kan nog ta med en del vedertagna synonymer som inte är "tillräckligt svenska" för att vara med i en vanlig ordbok/ordlista. I t.ex. Strömbergs Nya stora synonymordboken finns 'item' som synonym till 'också'. /90.229.132.232 14 november 2008 kl. 15.03 (CET)
Item är ju knappast utbytbart mot "också" i löpande skrift/tal, och jag är spontant tveksam till detta som denna säkert etymologiskt korrekta betydelse verkligen är rimlig som definition till hur ordet ålderdomligt/formellt någon gång kan användas i svenska. Då verkar NEO:s definition mer på spiken (allt detta sagt utan att gå till några källor, och utan att själv ha mer än en vag uppfattning om hur ordet brukar användas). Tar NEO upp ordet som substantiv, eller som formord av något slag? Jag uppfattar det nämligen mer som det senare, ett ord som i vissa avgränsade sammanhang kan ha en betydelse som bäst kan omskrivas som "nästa punkt kolon" eller något åt det hållet. Ever wonder 14 november 2008 kl. 15.20 (CET)

Hursomhelst vadsomhelst?[redigera]

Är det korrekt att skriva ihop "vadsomhelst" eller ska det skrivas som tre ord, "vad som helst"? /Mvh. Torbjörn

Jag tycker det ser bättre ut särskrivet, men SAOL erkänner såväl vadsomhelst som hursomhelst som korrekta adverb. --Andreas Rejbrand 20 november 2008 kl. 12.33 (CET)
Jag tycker också att särvarianten ser bättre ut. –dMoberg 20 november 2008 kl. 16.09 (CET)

Språktyp?[redigera]

Vad kallas språket som man använder i (online)spelvärlden? ex: lotto, hs:a, dps, campa, tanka, varpa/warpa, ghosta, kniva... Det är ju inte chattspråk. –dMoberg 22 november 2008 kl. 15.57 (CET)

Onlinespelsjargong eller nåt åt det hållet skulle man kunna kalla det, om det inte har något etablerat namn. Ever wonder 22 november 2008 kl. 18.47 (CET)
Fungerar inte som är gjort i calla? Det bör ju ändå framgå om det inte är ord som "passar in som svenska". Tagga som anglicism i tillämpliga fall och även som gamerslang för de uttryck det passar för, alternativt ge en kort beskrivning med text=-parametern eller ge en utförligare beskrivning under rubriken Användning. Det viktiga är att få fram i vilka sammanhang uttrycket är gångbart. Detta är betydligt viktigare än kategoriseringsfrågan, anser jag. ~ Dodde 23 november 2008 kl. 15.14 (CET)

Milliontals[redigera]

Är det ett korrekt ord, eller heter det alltid "miljontals"? /Torbjörn

"Million" är engelsk stavning; på svenska stavas det "miljon", och därmed heter det "miljontals". \Mike 23 november 2008 kl. 12.15 (CET)
Nja. Million har använts som svensk stavning och tas upp i SAOL åtminstone så sent som 11:e upplagan. Ever wonder 23 november 2008 kl. 13.44 (CET) ... eller stavningsvariant är väl fel förresten, i och med att det nog också ska förstås som kopplat till ett uttal med två hörbara i:n. Ever wonder 23 november 2008 kl. 13.50 (CET)
SAOL13 erkänner inte "million", även om det faktiskt används ibland. --Andreas Rejbrand 23 november 2008 kl. 16.35 (CET)

Begrunda följande citat:

Japanen själf är liten, vägarna smala, husen små, bondgårdarna obetydliga; "den stora risskörden", anmärker Hearn, "höstas på milliontals små bondgårdar, silkesskörden i milliontals små fattiga hem, teskörden å otaliga små jordlappar".

Från http://runeberg.org/nfbl/0693.html

Kan man säga att det helt enkelt är en ålderdomlig stavning? Men är den därmed felaktig i modern svenska?

/TW

Ja, det är en ålderdomlig stavning. Den får nog (åtminstone sedan den gallrats ur SAOL) i princip ses som felaktig i modern svenska, men kan naturligtvis fortfarande användas för stilistisk effekt (i sådana sammanhang där man har möjlighet att ta sig den typen av friheter). Ever wonder 25 november 2008 kl. 13.00 (CET)

vokalbytes-komparation vid intransitiva verb?[redigera]

Är det så att trissarna, smälta smalt smultit, frysa frös frusit och ringa rang rungit är böjningar för de intransitiva verben (likt brinna brann brunnit) och de andra smälte smält, fryste fryst och ringde ringt för transitiva (likt bränna brände bränt)? Det känns iaf himla logiskt! :) –dMoberg 24 november 2008 kl. 23.13 (CET)

Nej, inte allmänt. (Isen smälte är till exempel absolut inte fel.) För frysa tror jag dock att en sådan tendens finns dokumenterad, och jag undrar om det inte till och med var så att svag böjning infördes i samband med att djupfrysning av livsmedel började bli en viktig (och ivrigt marknadsförd) teknik. Ever wonder 25 november 2008 kl. 13.06 (CET)

Är "1 av 3" plural?[redigera]

I tidningen Metro från 18 november i år står det "1 av 3 taxiförare i Sverige är födda utomlands". Borde det inte stå "1 av 3 taxiförare i Sverige är född utomlands", eftersom 1 taxiförare är singular? "85" 25 november 2008 kl. 21.51 (CET)

Jo, det är alldeles riktigt (även om taxiförare skall vara i pluralis, vilket inte märks i det här fallet, dock). --Andreas Rejbrand 25 november 2008 kl. 22.11 (CET)

Vad finns det för skäl till att skriva skäl till?[redigera]

Heter det "Hon hade två skäl till att vara glad" eller bara "Hon hade två skäl att vara glad"?

Vad avgör huruvida prepositionen "till" ska användas eller ej?

Mvh. Torbjörn

Jag tror inte att det spelar någon roll, när man använder vad, men jag är osäker på om det stämmer. Om man vill göra meningen kortare kan man alltså, enligt vad jag tror, stryka "till", utan att något grammatiskt fel uppstår. "85" 17 december 2008 kl. 19.34 (CET)
Jag har också svårt att riktigt sätta fingret på vad som styr, men jag anser till skillnad från 85 att det visst spelar roll. Jag hade inte använt "till" i exempelmeningen ovan. ~ Dodde 18 december 2008 kl. 15.39 (CET)

Möblera (verb)[redigera]

Kan man skriva: "Han tog en paus, trots att möblerandet inte var färdigt."

Jag hittar inte formen "möblerandet" i Wiktionarys tabell vid ordet "möblera". Vad är det för grammatisk form?

Eller skriver man: "Han tog en paus, trots att möbleringen inte var färdig." ? (Men då är det väl inte längre ett verb, utan ett substantiv?)

Mvh. Torbjörn

De flesta verb verkar kunna substantivieras med hjälp av -ende, -ande eller -nde. Stavningen sammanfaller med presensparticipet. Att le (verb), en leende flicka (presensparticip), ett glatt leende (substantiv).
Möblerandet är ett oräknebart abstrakt substantiv i bestämd form av grundformen möblerande.
Någon annan får gärna försöka reda ut betydelseskillnaden mellan möblerande och möblering. ~ Dodde 18 december 2008 kl. 15.14 (CET)
Verbet "skriva" är än värre i det avseendet, med både skrivande, skrivning och skrivelse. (Samt skrift, men det baserar sig inte på en ändelse...) Själv skulle jag förklara skillnaden mellan -nde och -(n)ing med att -nde-ändelsen betecknar handlingen, något som håller på (vid en viss tidpunkt), medan -(n)ing betonar resultatet av handlingen eller dylika handlingar i allmänhet. (En hel dags (om)möblerande gav upphov till en intressant ny möblering)
Jag påstår att bda exempelmeningarna fungerar, lite beroende på vad du vill säga: använder du möbleradet tyder det på att han kommer att/är tvungen att fortsätta (t.ex. för att hälften av möblerna fortfarande står på sniskan varsomhelst i rummet), men om du använder möbleringen tyder det på att planen för hur möblerna ska stå inte är klar (t.ex. för att alla möblerna ännu inte är införskaffade). Jag hoppas det gör det hela lite klarare... \Mike 18 december 2008 kl. 15.30 (CET)

Vad avgör genus?[redigera]

Heter det:

"En brottningsmatch med Kalle var uteslutet."

eller

"En brottningsmatch med Kalle var utesluten."

Jag känner mycket starkt för alternativ nummer ett. Men hur kommer det sig? Match är ju reale (utrum).

Mvh. Torbjörn

Jag skulle föredra nummer 2, så som det är formulerat, just för att det är utrum. Däremot så är det lätt att tänka sig att den första meningen är en modifierad variant av någonting i stil med "Att en brottningsmatch med Kalle skulle ske var uteslutet" - då känns det plötsligt mer korrekt med -t-formen, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på vilken grammatisk regel som kräver det... En *gissning* vore att vi där har en att-sats (Att en brottningsmatch skulle ske) och för att referera till dem så används alltid neutrumformen. (Att använda den eller det, det är frågan) \Mike 18 december 2008 kl. 15.38 (CET)
Sammanhanget innebär att meningen snarast betyder: "Att få till en brottningsmatch med Kalle var..." /Torbjörn
Den andra varianten låter bara konstig. Man säger aldrig den där meningen lösryckt (typ(?)).
Jag var tvungen att visa att jag var bäst, men en brottningsmatch med Kalle var uteslutet.
I ovanstående exempel fungerar inte utesluten enligt mig.
Jfr. Det var en brottningsmatch med Kalle som var uteslutet. lösningen "det" var uteslutet - matchen i sig var inte utesluten (vad nu det skulle betyda). –dMoberg 18 december 2008 kl. 20.27 (CET)

Upp- och ner[redigera]

Heter det "upp- och ner", "upp-och-ner" eller "upp och ner"?

T.ex.

"Han hängde u & n i trapetsen."

"Det såg ut som ett u & n vänt T."

Kan både t.ex. alternativ 1 och 3 vara korrekt? Beror det på sammanhanget, eller styrs det av någon generell regel?

Mvh Torbjörn

Känns som en variant på diskussionen om bergochdalbana. Jag hade kunnat tänka mig att skriva "uppochner", "upp-och-ner" och "upp och ner", men inte "upp- och ner". Språkrådet rekommenderar ihopskrivning om betoningen är på ner (bilen hamnade uppochner), och särskrivet om betoningen ligger jämt fördelat mellan upp och ner (pojken sprang upp och ner för gatan) [19], men särskrivet är mycket vanligt även med betoning på ner. Hur pass ovanligt/vanligt användning med bindestreck är vet jag inte. Är det någon som anser att användning av bindestreck av någon anledning skulle vara fel? ~ Dodde 18 december 2008 kl. 17.13 (CET)
Själv skulle jag inte vilja använda bindestreck i det första fallet - "upp och ned i trapetsen", alltså (i enlighet Dodde skriver om "jämt fördelad betoning"). Däremot skulle jag använda bindestreck eller skriva samman (det spelar mig ingen roll vilket) om det används i sammansättning med "vänt" - varvid det alltså inte får vara mellanslag där ;) Antingen "upp-och-ned-vänt T" eller "uppochnedvänt T", alltså. Möjligen "upp- och nedvänt T". Det lösa bindestrecket betyder att "upp" ska bindas samman med samma efterled som används i nästa ord, alltså får man - om man använder den konstruktionen - under inga omständigheter "sär skriva" nedvänt. \Mike 18 december 2008 kl. 18.35 (CET)

Mistel[redigera]

Hur böjer man substantivet Mistel? föregående osignerade kommentar är från 83.233.107.109 (diskussion • bidrag)

mistel, misteln, mistlar, mistlarna ska det vara. Det har förekommit att man använt "mistelen", men det torde vara ganska ovanligt. \Mike 17 januari 2009 kl. 14.10 (CET)

Lukta Abel[redigera]

Uttrycket att det luktar Abel kommer ju från Bibliska berättelsen om att Abel blev dödad av sin bror och det menas alltså att det luktar gammalt lik, så mycket kan man konstatera. Min fråga är om det verkligen skrivs med versal fortfarande, eller om det neutraliserats till att bli ett ord? Någon som vet? --Svenji 19 januari 2009 kl. 16.38 (CET)

därav / varav[redigera]

diskussion flyttad från Kategoridiskussion:Svenska/Pronomen En del använder DÄRAV istället för VARAV. Är det rätt? T ex: Femton människor, därav fem små barn. föregående osignerade kommentar är från 81.231.144.112 (diskussion • bidrag)

Min känsla är att man ska använda varav för att inleda en bisats men därav för att inleda huvudsats. Därav (ursäkta) får vi följande exempel:
I huset finns femton människor. Därav är fem småbarn.
I huset finns femton människor, varav fem är småbarn.
Mike 1 maj 2009 kl. 16.41 (CEST)

Stavning av förkortningen "det vill säga"[redigera]

Jag ser att Wiktionary har med fyra olika stavningar av detta: d.v.s, dvs., d v s, dvs. När jag tittat i Språkrådets "Svenska skrivregler" 2008 står det på s. 149 att d.v.s och dvs. är godkända former. Jag har också skrivit en fråga om stavningen på Doddes diskussionssida på Wikipedia. Grundin 5 februari 2009 kl. 10.34 (CET)

"dvs" är markerad som "informell"; det kanske är så att även "d v s" ska ha sådan markering. Men är verkligen "d.v.s" accepterad? Det ska inte stå "d.v.s." (extra punkt)? \Mike 5 februari 2009 kl. 20.01 (CET)
Enligt språkrådet markerar man vanligtvis och tydligast ett eller fler avbrutna ord med punkter, men mellanslag används också [20]. Det vill säga och och så vidare är enligt språkrådet av hävd accepterat att inte använda punkt efter varje avbrutet ord: dvs. [21] respektive osv.[22]. Min tolkning är att det inte finns någon anledning att inte kunna skriva även förkortningarna på det här viset även utan avslutande punkt. Därav är min tolkning att de accepterade varianterna är "d.v.s.", "d v s", "dvs." och "dvs", där förkortningarna med punkter är att föredra av tydlighetsskäl. ~ Dodde 6 februari 2009 kl. 03.59 (CET)
Ursäkta mig, Mike. Jag glömde den sista punkten i d.v.s. Det var den förkortningen jag menade. Grundin 6 februari 2009 kl. 16.18 (CET)

Isärskrivna hundar[redigera]

Heter det "Doberman Pinscher honor", "Doberman Pinscher-honor" eller "Doberman Pinscherhonor"? /TW

Bland andra anger TT-språket att bindestreck bland annat ska användas vid sammansättningar med flerordiga uttryck [23], så "Dober Pinscher-honor" är det skrivsätt som föredras. ~ Dodde 17 februari 2009 kl. 16.46 (CET)
Varför inte "Doberman Pinscher-honor"? /TW
Förlåt, Doberman Pinscher-honor menar jag förstås, fetstavning av hundnamnet av mig... :/ ~ Dodde 17 februari 2009 kl. 21.25 (CET)
På svenska heter det dobermann pinscher-honor, med två n i "dobermann", och gemena initialer. Namn på djurraser betraktas som sortbeteckningar och inte som egennamn, varför gemener är att föredra. Eller enligt Språkrådet: Skrivs golden retriever med liten eller stor bokstav? Analogt med detta bör man alltså också skriva exempelvis jack russell terrier, och inte Jack Russell terrier. :-) Tommy Kronkvist, 10 november 2010 kl. 16.34 (CET).
Tack för det förtydligandet. ~ Dodde 15 november 2010 kl. 01.55 (CET)

Former som "köpes", "säljes" etc.[redigera]

Det slog mig att i de flesta fall då jag ser dessa former, så förekommer de i sammanhanget att någon önskar köpa/sälja/hyra något. Det slog mig också att former som uttrycker önskemål brukar härledas till presens konjunktiv - så min lekmannafråga är helt enkelt: skulle det vara rimligt att tolka dessa former som presens konjunktiv passivum? Och om så, varför verkar det som att det bara är -er-verben som får den formen? Eller har -ar-verben en icke-intuitiv böjning i presens konjunktiv passivum, så att de t.ex. får ändelsen -as istället för -es? \Mike 2 mars 2009 kl. 11.15 (CET)

Jag tror att det är lite enklare än så. Verb med presens på -er har historiskt -es i presens passiv (s-form) - denna form med -e- används delvis fortfarande men har åtminstone i talspråket i stort sett ersatts (undantaget efter stam på -s) av bara -s ("skrivs" är det vanliga, medan "skrives" kan uppfattas som högtidligt/ålderdomligt). I vissa fall, särskilt då i stående uttryck som köpes/säljes, har -es levt kvar bättre (som del av uttrycket, till skillnad från vanliga formerna köps/säljs), och ibland har även viss betydelseskillnad mellan formerna uppkommit ("syns" och "synes"). /Fenix 14 juni 2009 kl. 11.11 (CEST)

Övergrepp på preposition[redigera]

Vad är korrekt preposition efter substantivet "övergrepp"?

"Kalle hade dåligt samvete efter sitt övergrepp på/mot Amanda."

En Google-sökning visar på ungefär lika många träffar (viss övervikt för "mot"), men NE:s ordbok tar bara upp "mot".

Är "på" felaktigt?

/TW

Jag skulle själv gissa att båda är accepterade men jag har ingen aning. Jag skulle hellre använda "på" än "mot". "85" 9 mars 2009 kl. 20.51 (CET)
Skulle också gissa att det har med språkkänsla att göra mer än strikt "rätt" och "fel". Jag kan konstatera att fördelningen mellan "mot" och "på" skiljer sig väldigt mycket beroende på exakt hur sökningen görs (val av böjningsform, tempus, exakt fras etc.). Jag saknar egentligen ordet "begångna" i meningen: "...efter sitt begångna övergrepp...", eftersom övergrepp i den positionen är något som begås. Jag kan också konstatera att ett tredje sätt att skriva också är möjligt, "utsätta någon för övergrepp": "Kalle hade dåligt samvete efter övergreppet han utsatte Amanda för."
Läs gärna mer om kollokationer som frågan egentligen berör, på en:w:Collocation eller gör en sökning på webben. ~ Dodde 11 mars 2009 kl. 06.06 (CET)

Fråga om fråga i inre dialog[redigera]

Vad är korrekt?

Har jag koncentrerat mig alltför mycket på schackspelet, frågade Kalle sig.

Har jag koncentrerat mig alltför mycket på schackspelet? frågade Kalle sig.

Inget av alternativen känns bra. Men hur skriver man då en fråga som ställs i inre dialog och med anföringssats?

/TW

Det bör vara det senare alternativet som är korrekt. --Andreas Rejbrand 9 mars 2009 kl. 20.20 (CET)
Man kan väl välja att använda talstreck eller citationstecken, och använder man citationstecken ska väl det andra vara placerat efter frågetecknet i det andra exemplet och inte efter "sig". Vore intressant med länk till någon sida där reglerna runt detta beskrivs mer ingående. ~ Dodde 9 mars 2009 kl. 20.35 (CET)
Jag har raderat citationstecknen ovan, eftersom de bara förvirrade frågan. (Dodde: Det är ingen som säger ovanstående; det är fråga om inre dialog.)
Min spontana uppfattning är att det är oväsentligt. Talstreck eller citationstecken skulle jag använda ändå. ~ Dodde 11 mars 2009 kl. 05.31 (CET)

Färger[redigera]

Diskussion flyttad till Bybrunnen.

Bestämd form för vissa ord på -s[redigera]

Många ord som har med anatomi att göra som slutar på s-ljud, brukar man oftast använda i grundform när man borde använda bestämd form singular, exempelvis anus, appendix, iris, klitoris och penis. Varför? Har det något att göra med att de är låneord från latin? Är det grammatiskt korrekt? "85" 22 april 2009 kl. 16.47 (CEST)

Ja, det är på grund av att det är lån från latin (i latin markeras inte bestämdhet) och gäller inte bara ord på -s (eller anatomi, men där finns många latinska ord) utan även t.ex. rektor och kulmen. Det är fullt korrekt och vanligare i formellare språk (SAS tar t.ex. upp detta). /Fenix 23 april 2009 kl. 13.04 (CEST)

Fyll, fylla, fullt[redigera]

Vad är det för skillnad mellan "fyllt" och "fullt"? T.ex. "Ett vattenglas fullt av kolsyrebubblor.", "Ett vattenglas fyllt av kolsyrebubblor." /TW

Skillnaden borde vara följande:
  • "Ett vattenglas fyllt av kolsyrebubblor." = Någon har fyllt glaset med kolsyrebubblor.
  • "Ett vattenglas fullt av kolsyrebubblor." = Glaset innehåller väldigt många kolsyrebubblor.
Orden är inte varianter eftersom "fyllt" är neutrumform av ordet fylld, vilken är perfektparticip av verbet fylla medan "fullt" är neutrumform av adjektivet full. Däremot är orden fylla, fylld och full besläktade. "85" 9 maj 2009 kl. 10.57 (CEST)
Det finns flera liknande ordpar där det ena ordet är perfektparticip av ett verb och det andra är ett besläktat adjektiv (ej perfektparticip), t.ex. van - vand (av vänja), glad - gladd (av gläjda) och kall - kyld (av kyla). "85" 9 maj 2009 kl. 11.06 (CEST)

Engelskmallar[redigera]

Diskussion flyttad till Bybrunnen.

Ordklass för "im" och andra sammandragningar?[redigera]

Tyskans "im" kommer av prepositionen in + bestämd artikel dem. Klassificerar vi detta då som en preposition eller artikel eller något annat? Det fungerar ju som artikel och preposition på samma gång... Motsvarande uppstår i varje fall för ins (=in das) och am (=an dem). \Mike 18 juli 2009 kl. 16.50 (CEST)

Detta gäller även spanskans al (a + el) och del (de + el). Jag skulle klassa dessa sammandragningar som prepositioner. "85" 19 juli 2009 kl. 13.13 (CEST)

Swedish 'g'[redigera]

(Diskussion flyttad från Användardiskussion:ÅttioFem)

In my dictionary I can see that the 'g' is pronunced as 'g' and 'j'. Are there any rules when it's pronunced as 'j'? Maybe before 'e' or 'ä' it's always a 'j'? --Ooswesthoesbes 25 juli 2009 kl. 10.03 (CEST)

In some words the letter 'g' is pronounced as 'j' before 'a' (färga), 'e' (get), 'i' (gisslan), 'y' (gymnasium), 'ä' (gärna), 'ö' (göra). It can also be pronounced as 'j' in the end of some words (berg, talg). There is actually no rule. In some words it's pronounced as 'j' and in some words it's pronounced as 'g'. In some words the letter 'g' can be pronounced both ways. "85" 25 juli 2009 kl. 10.18 (CEST)
Ok :P In that case the Swedish 'g' is like the Limburgish 'd', which can be pronounced as [d] and [ð] :P Thank you for your information :) --Ooswesthoesbes 25 juli 2009 kl. 10.27 (CEST)
In some (french?) loan words the letter 'g' is pronounced as /ɧ/.
'g' is not the only letter in swedish that can be pronounced many ways:
  • 'k' can be pronounced as /k/ or /ɕ/ (in some words before e, i, y, ä and ö)
  • 'sk' can be pronounced as /sk/ or /ɧ/ (in some words before a, e, i, y, ä and ö)
"85" 25 juli 2009 kl. 10.43 (CEST)
In that case Limburgish - though it's orthography is 100% etymological, like 'oe' for [u:] and 'oea' for [ʊeɐ] - is a little bit more consistent than Swedish :) --Ooswesthoesbes 25 juli 2009 kl. 11.00 (CEST)
Well, while there's no absolute rule (the difference between "soft" and "hard" pronunciations is obviously phonemic, though at some point etymologically it would have been a matter of allophones), g is generally (in native words) pronounced /j/ before front vowels (excluding /a/) and in final positions (where it only occurs after r and l, I believe), while being pronounced /g/ in front of back vowels (plus /a/). (It could be compared to c being either /s/ or /k/ in many languages, though that one's more regular.) Transparent derivations of words where g represents /j/, such as färga from färg, retain the sound of the source word. Same thing largely goes for k and sk (except that k is always /k/ at the end of words). I reckon that just about all words where these consonants are pronounced "hard" in front of "soft" vowels can be expected to be loanwords. /Fenix 25 juli 2009 kl. 11.37 (CEST)
It still remains difficult to understand for an outsider :P At least I have some information now, though I still find it rather strange to pronounce a [j] directly after an [l] or [r], in Limburgish words like wäörj are pronounced as [wœ:rç]. --Ooswesthoesbes 25 juli 2009 kl. 11.57 (CEST)

pärsk[redigera]

Fick på annan plats en fråga om detta ord, men kunde inte direkt hjälpa till. Vet någon något? Är det uppfunnet för tv-serien Pistvakt (där det är en vanlig svordom, uppenbarligen avsedd att uppfattas som dialektal), eller är det äldre? Om det sistnämnda, kan vi skrapa ihop någon information om etymologi, spridning, om den ursprungliga användningen skiljer sig från den i tv-serien osv? Jag har försökt med Rietz dialektlexikon men inte hittat något, däremot finns en del användning på bloggar (som förstås kan vara inspirerad av tv-serien). Ever wonder 27 juli 2009 kl. 14.41 (CEST)

Ett ambitiöst bruk av ambitiöst[redigera]

Vad är korrekt?

1) Ambitiösaste 2) Mest ambitiös

Mvh. Torbjörn

Båda är korrekta. --Andreas Rejbrand 29 augusti 2009 kl. 14.16 (CEST)
Jag tycker "mest ambitiös" låter bättre, men det är kanske en smaksak. Ofta går det bra att välja mellan "mest" och "-aste". /Jiiimbooh | snacka me' maj 11 juni 2010 kl. 12.57 (CEST)

Att citera dikter korrekt[redigera]

Hur citerar man dikter med radbryt korrekt.

Ett exempel:

Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.

När Lagerlöf diktar "Ångest, ångest är min arvedel, // min strupes sår, // mitt hjärtas skri i världen" syftar han på sin skräck för döden.

Är det korrekt? Använder man dubbla // på det sättet? Jag har ett svagt minne av det. Eller är ovanstående fel?

Det är omöjligt att söka svar genom att googla eftersom // finns i alla internetadresser!!

Mvh. Torbjörn

Det var faktiskt svårt att söka information om detta! Jag ska ju kunna det egentligen, men att få det bekräftat... Det här lyckades jag i alla fall hitta citerat från Svenska skrivregler: "Snedstreck anger ny versrad i poesi [ordet "poesi" i fettext i den ursprungliga texten], när texten inte återges med radbyte för varje ny versrad. Observera att snedstrecket då skall omges av mellanrum." (Punkt 285, troligen i den näst senaste upplagan eftersom den citerande talar om "min röda bibel" och jag har för mig att nyaste upplagan har annan färg på pärmarna.) Här handlar det alltså om enkelt snedstreck. Sedan tror jag mig veta att dubbelt snedstreck används för att ange ny strof (alltså: "Hur hårt är allt, / hur stelnat, svart och stilla! // Jag famlar kring i detta dunkla rum,..." - dubbla snedstreck där originaltexten har blankrad), men jag har letat en stund nu utan att hitta stöd för detta. (Jag antar att det finns påtaglig risk att återgivningen av Lagerkvists text på sidan jag länkar till är upphovsrättsbrott. Jag tänker inte opponera mig om någon vill ta bort länken av detta skäl.) Ever wonder 4 september 2009 kl. 20.11 (CEST)

uppför/upp för[redigera]

Jag har alltid trott att "för" är en preposition som används i meningar som "upp för en backe" elle "ner/ned för en backe". När jag senare läste i en ordbok (tror att det var SAOB) så nämndes endast de sammansatta varianterna, alltså "uppför" och "nerför"/"nedför". Är det korrekt med särskrivning här? Jag tycker att det känns helt rätt med följande meningar:

  • "Gick du ner eller upp för backen?"
  • "Han/hon blev nedrullad för den här backen."

Är dessa meningar felaktiga? "85" 4 september 2009 kl. 16.50 (CEST)

Spontant tycker jag att den första meningen känns helt rätt. "Gick du ner- eller uppför backen?" skulle jag snarast uppfatta som i princip korrekt (men inte nödvändigtvis mer korrekt än med särskrivning), fast en aning pedantiskt. Det andra exemplet skulle jag hellre ersätta med "Han/hon blev rullad/rullades nedför den här backen". Dock skulle jag knappast reagera på skrivsättet "ned för backen" och vete tusan om det inte är det jag skulle ha använt själv - men jag vill alltså inte gärna ha andra ord mellan "ned/ner" och "för". Allt detta alltså på ren känsla, och att bedömas därefter. Ever wonder 4 september 2009 kl. 19.26 (CEST)

Ske, hända , inträffa[redigera]

Dessa tre uppslag cirkeldefinieras just nu. Vill någon försöka sig på en definition i någon/flera av dem? –dMoberg 6 september 2009 kl. 23.58 (CEST)

"För i helvete"[redigera]

Säger man "för helvete!" eller "för i helvete!"...? Har märkt att det verkar vara vanligare att säga "för i helvete!" kring Stockholm, men jag tycker det låter fel.

Jag har hört båda så ofta att jag inte tycker att något låter fel. Det är möjligt att man kan argumentera för att det ena är mer språkligt korrekt än det andra, men är lite skeptisk till om det är gångbart. ~ Dodde 12 september 2009 kl. 01.36 (CEST)
Jag har bara hört "för i helvete". "För helvete" låter fel. --Andreas Rejbrand 12 september 2009 kl. 13.39 (CEST)
För mig är det alltså tvärtom - "för i helvete" låter (för mig) som en sammanblandning med "vad i helvete". \Mike 13 september 2009 kl. 17.22 (CEST) (Men så är jag inte heller från Stockholmstrakten ;)
Jag tycker alla tre funkar lika bra, dvs de känns ungefär lika vanliga :) –dMoberg 14 september 2009 kl. 23.10 (CEST)

låta + verb: passiv eller aktiv form?[redigera]

Hej, en holländare som vill lära sig svenska ordentligt... Jag undrade hur verbet låta används i svenskan. I holländskan har vi samma ord, men ordet betyder bland annat att subjektet är passivt. Till exempel: jag låter cykeln reparera (utan -s!) som betyder att cykeln lagas av någon annan. Samma sak verkar vara fallet i svenskan, för idag läste jag på DN.se nedanstående mening: Tänker du låta dig vaccineras mot svininfluensan? som skulle bli fel i holländskan, eftersom låta redan säger att det är passivt. (Rätt skulle vara: Tänker du låta dig vaccinera mot svininfluensan'?) Så nu undrar jag: vilka regler finns det kring detta? Är det alltid passiv form efter låta i denna betydelse?

Hoppas att någon förstår vad jag menar...

Remywb 12 oktober 2009 kl. 14.24 (CEST)Remy

I mina ögon utan -s, men jag är inte svensk, så.. --Ooswesthoesbes 12 oktober 2009 kl. 17.13 (CEST)
Det heter på svenska i första hand "jag låter reparera cykeln", med den ordföljden, i betydelsen "jag ser till att cykeln blir reparerad". "Cykeln" är då objekt. Det går att tänka ut ett sammanhang (tror jag) där "jag låter cykeln repareras" (med cykeln som subjekttankesubjekt) är möjligt, men mest låter det då som att jag tillåter cykeln att bli reparerad - alltså inte särskilt bra. Med reflexivt objekt finns två möjligheter: "låta sig vaccineras" och "låta vaccinera sig" med ungefär samma betydelse men med den grammatiska skillnaden att "sig" i det första fallet är objekt till "låta" och tankesubjekt till "vaccineras", medan det i det senare fallet är objekt till "vaccinera" eller "låta vaccinera".
Remywb, du kallar cykeln för "subjekt". Är du säker på att den är det i en nederländsk mening som "B laat de fiets repareren bij fietsenmaker F, levert door tweezijdige rechtshandeling (liberatoire overeenkomst) en mededeling aan de fietsenmaker"? Jag får det till att det borde vara objekt till infinitivverbet "repareren", som placeras efter objektet enligt vanliga ordföljdsregler (som i till exempel "ik moet iets eten"). Ever wonder 12 oktober 2009 kl. 18.37 (CEST)

Du har helt rätt! Jag skrev fel när jag sa att cykeln är subjektet. Det ska ju vara objektet. :)

Du har nog gett den grammatiskt bästa förklaringen, men jag tycker ändå att det är lite otydligt. Jag har sett en skylt någon gång som det stod något liknande på: 'Det är billigt att låta spisen installeras av våra arbetare' (ungefär så, kommer inte helt ihåg). Då blev jag förvånad... Man kan alltså inte säga 'Det är billigt att låta spisen installera av våra arbetare'?

Nej, "*Det är billigt att låta spisen installera av våra arbetare" är helt ogrammatiskt under alla omständigheter eftersom agentadverbialet "av våra arbetare" kräver ett verb antingen i passivform eller i så kallad perifrastisk passiv ("bli installerad"). Och "att låta spisen installera" fungerar bara om spisen på något sätt kan klara att själv utföra installationen... Ever wonder 12 oktober 2009 kl. 21.18 (CEST)

En kollega till mig (vi råkar till och med dela rum) har doktorerat på ganska precis detta, och går nu vidare med en historisk undersökning av verbet låta. Avhandlingen> Kausativa verbkonstruktioner i svenskan och nederländskan - En korpusbaserad syntaktisk-semantisk undersökning, Gudrun Rawoens, Göteborg 2008 (bok, avhandlingen försvarad 2007) - kanske på ett universitetsbibliotek nära dig? Jag visade Gudrun på den här diskussionen och hon påpekade att låta-konstruktionen är mycket vanligare i nederländska än i svenska; många nederländska användningar översätts alltså mest naturligt till en helt annan konstruktion på svenska. Ever wonder 6 november 2009 kl. 15.52 (CET)

Genitiv i svenskan[redigera]

Diskussion flyttad från Bybrunnen.

Eftersom det är något som skulle kunna vara intressant för alla wiktionarier som innehåller svenska uppslag, så ger jag en liten blänkare till en diskussion om huruvida svenskans genitiv verkligen är genitiv på en:wikt. \Mike 29 november 2009 kl. 12.08 (CET)

Jo, visst är det så, som exempel som "drottningen av Englands män" och "mannen därbortas hund" visar på, att det inte egentligen så mycket rör sig om ett kasus längre i svenska substantiv (en annan sak med personliga pronomen dock) som en enklitisk partikel, men jag vet inte om det har så stor betydelse om man kallar det för genitiv- eller possessivpartikel (visst är genitiv traditionellt en kasusterm, men skillnaden får väl anses hårfin). Tror inte det rör oss så mycket eftersom vi bör följa gängse standard - kanske kan vi vara lite försiktiga med att kalla det kasus, men termen genitiv finns det ingen anledning att inte använda som jag ser det. /Fenix 29 november 2009 kl. 17.50 (CET)
Det här gäller förstås i än högre grad i engelskan. Där känns det rätt konstigt att lyfta fram nominativ och genitiv på det sätt som görs i tabellerna här. "Genitivformen" används dessutom sällan för inanimata ord (of-konstruktion används istället). /Fenix 4 december 2009 kl. 16.13 (CET)

flertal, fåtal, tiotal[redigera]

Diskussion flyttad från Bybrunnen

Finns/används egentligen plural av dessa (korrekt)? Jag gick igenom någon sida med googleträffar på "flertalen" och skulle inte hålla med om en enda dylik användning. Jag skulle visserligen kunna tänka mig formen i samma sammanhang som formen "majoriteter", men det är inte sammanhanget i vilket folk verkar använda formen "flertalen" - träffarna är snarare av modellen "vid de flertalen tillfällen" (jag måste säga att skrivandet av den ordföljden fick mig att rysa :P ...) Så då är ju frågan: hur markerar vi att pluralet nog finns, eller i varje fall är tänkbart, men att det används felaktigt i kanske 90% av fallen? \Mike 29 november 2009 kl. 16.21 (CET)

Flera tiotal ser jag inget som helst konstigt med. "Fonden förlorade flera tiotal miljoner kronor i värde på mindre än en vecka.". Flertal och fåtal kan jag däremot inte heller se som räknebara. Felaktiga användningar (eller ofta även användningar som är föga brukliga) brukar vi ju i regel inte kommentera alls, så varför kommentera just flertal och fåtal? ~ Dodde 29 november 2009 kl. 23.33 (CET)
Jag tror jag fick en liten blackout när jag tog med "tiotal", 'säkta. När det gäller "flertal" och "fåtal" så har de ju också betydelser som närmar sig "majoritet" respektive "minoritet" (måhända mindre vanligt förekommande). Och *de* orden har ju plural, så jag kan inte direkt övertyga mig själv om varför "flertal" och "fåtal" nödvändigtvis måste vara oräknebara. \Mike 30 november 2009 kl. 07.08 (CET)
En grupp som utgör en minoritet eller en majoritet inom en större grupp kallas just för minoritet respektive majoritet. Dessa mindre grupper kan förstås existera i flertal, om man ser till flera olika självständiga större grupper. Motsvarande gäller inte för fåtal/flertal, då dessa ord inte kan beteckna utgörandet av en grupp. Det är naturligtvis inga problem att grammatiskt forma pluralformer av dessa ord, liksom det inte är några problem att forma en maskulinumform av sjuhörnig, så saknar ju sådana former motsvarigheter i verkligheten, varför det väl inte finns någon anledning att redovisa dem? För den sakens skull är det ju inte fråga om att fåtal och flertal är oräknebara (ursäkta mitt förra inlägg), det är bara att singular finns medan plural saknas. ~ Dodde 1 december 2009 kl. 04.17 (CET)

Billiga priser[redigera]

Man ser ofta i annonser "Billiga priser". Det bör väl vara låga- eller höga priser. En vara kan vara dyr eller billig. föregående osignerade kommentar är från Janviktor (diskussion • bidrag)

Jag håller med, och stör mig också på konstruktionen. Såvida det inte är (pris)pokaler och medaljer de har till försäljning, då kan jag acceptera det... :) \Mike 11 december 2009 kl. 20.59 (CET)
Jag håller med! Lika illa eller kanske värre är det på Stockholms torgmarknad, där det ropas "halva pris, halva pris" dagarna i ända. Extrapris eller halva priset, inga ogrammatiska mellanting! Det är bara att bestämma sig. Svenji 25 december 2009 kl. 18.08 (CET)
Det skulle ju faktiskt kunna vara priserna som vore till salu (och att dessa priser har högt/lågt pris). Hur det skulle gå till vet jag dock inte. – Smiddle 11 juni 2010 kl. 15.12 (CEST)

Det var allt för nu[redigera]

Man hör ofta "Det var allt för nu". Jag tycker att det låter litet konstigt. Ska det inte vara "Det var allt för den här gången" eller "Det var allt för idag". föregående osignerade kommentar är från Janviktor (diskussion • bidrag)

Det låter som att det är direktplockat från engelskans it's all for now eller that's all for now. "Svengelska", som vissa kallar det. Jag håller med om att de alternativa uttryckssätt du föreslår låter mycket bättre i en svensk text. \Mike 11 december 2009 kl. 21.13 (CET)

Vad heter (vita?) talare av språket afrikaans[redigera]

Med anledning av en redigering på WP som ändrade alla förekomster av afrikaan, i betydelsen "(vit) sydafrikan som talar afrikaans", till afrikan i en artikel, undrar jag om någon vet vad som är korrekt. Är det ett felslut att anta att en person som talar afrikaans kallas för afrikaan? Ordet finns inte med i SAOL, men där finns istället afrikand som sägs vara en ålderdomlig benämning. Har denna särskiljning helt fallit bort och nödgas man istället säga afrikaanstalande sydafrikan eller liknande? Diupwijk 11 februari 2010 kl. 15.34 (CET)

Jag kom på att den enkla lösningen naturligtvis skulle vara att kalla dem boer, men jag tror att det ordet bär med sig vissa negativa konnotationer. Diupwijk 11 februari 2010 kl. 18.04 (CET)
Jag är väldigt intresserad av Sydafrika och kan tala lite av språket. Har stött på detta förut och jag säger alltid afrikand för en afrikaanstalande person eftersom afrikaaner inte går att uttala om man inte dröjer löjligt länge på a:na vilket man inte gör i normalt språk. Brukar även säga att det heter afrikand på svenska till Sydafrikaner som frågar om svenska. Nu är det ju dock inte min åsikt som räknas och det är ju inte ett ord som dyker upp varje dag så det är svårt att veta vad som är korrekt. Att ändra afrikaan till afrikan låter lite lustigt eftersom alla afrikaner inte talar afrikaans. Djupwijk, boer är lätt pejorativt ja men det varierar också lite från person till person. Lundgren8 12 februari 2010 kl. 21.08 (CET)

Hjälp med översättning av IPA[redigera]

Jag behöver hjälp med att kunna översätta "engelsk IPA" till "svensk IPA". Jag tror att detta kan vara den bästa platsen att göra det. Det är ˈɛvərɨst/ˈɛvrɨst och /ˈiːvrɨst/ som jag skulle vilja ha till "svensk IPA" till min översättning av Mount Everest på Wikipedia. Här direkt till rätt avsnitt (ifall det behövs). Elfsborgarn 15 februari 2010 kl. 18.13 (CET)

IPA:n är samma på alla språk, därav International Phonetic Alphabet, så jag vet inte riktigt hur du menar. Om du menar hur det normalt sett uttalas på svenska så är det ju väldigt likt, med engelska R och liknande men jag skulle säga /ˈɛvˌɹest/ eller något i den stilen. Lundgren8 15 februari 2010 kl. 21.13 (CET)
Är det alltså så att tecknen uttalas likadant oavsett vilket språk som IPA:t "är skrivet i"? Varje tecken har just "sitt" ljud och är språkoberoende. Är IPA som ett eget språk? Varför jag frågar är för att det finns flera oklarheter inom ämnet för mig. Om det är så att varje tecken har "sitt" ljud, varför finns det då så många olika texter om det på Wikipedia?
Eller är det bara så att de förklarar ljuden med ord som man själv exakt vet hur de uttalas? (och därmed lättare ska förstå hur det uttalas) Elfsborgarn 15 februari 2010 kl. 23.12 (CET)
För att fokusera på de ljud som förekommer i det aktuella språket. IPA ska vara (mer eller mindre) språk- och dialektoberoende. ~ Dodde 15 februari 2010 kl. 23.32 (CET)
Okej, tack så mycket för hjälpen. Varje dag lär man sig något nytt! Vad jag tolkar detta som är att det endast är att kopiera IPA-tecknen på engelskspråkiga Wikipedia till svenskpråkiga utan någon bearbetning/översättning. Stämmer det? Elfsborgarn 15 februari 2010 kl. 23.45 (CET)
Ja, tekniskt sett, men tänk på att vi inte uttalar alla engelska ord i svenska precis som personer med engelska som modersmål gör det utan vi kanske försvenskar det en aning. Men tekniskt sett ja, alla tecken betyder samma sak på alla språk. Lundgren8 15 februari 2010 kl. 23.56 (CET)

Sent, men jag tycker nog att det behövs en kommentar som fokuserar på Doddes "mer eller mindre" (möjligen vill Lundgren säga något hitåt i den sista kommentaren också). IPA-tecknen fångar inte alla skillnader mellan språk, ens vid finfonetisk transkription (när det verkligen handlar om att fånga "precis hur det låter" alltså). Ett IPA-tecken (säg [o] som i sv. topp eller en. top) syftar på samma typ av ljud men det kommer att gå att hitta fina skillnader i hur det uttalas i engelskan och svenskan. Ever wonder 9 mars 2010 kl. 20.16 (CET)

Ja, klart det inte går att fånga ljud i alla språk med tecken. Dessutom har vi ju allofoner av en massa olika ljud och tecken på alla språk som skiljer sig. Lundgren8 9 mars 2010 kl. 20.55 (CET)

Frysa, lysa, ryka[redigera]

Varför säger man "jag frös", "det lyste i rummet" och "det rök ur skorstenen"? Varför denna inkonsekventa böjning? Har det ursprungligen varit stark böjning i alla dessa fall eller vad är det som har skett? Diupwijk 9 mars 2010 kl. 15.24 (CET)

"Jag frös", men "jag fryste in grönsakerna". Lika vanligt enligt Google med "lampan lyste" [24] som "lampan lös" [25] (men lyste är vanligare i skrift enligt språkrådet [26] - och tvärt om för rök/rykte). Catharina Grünbaum kommenterar fenomenet för dessa och liknande ord i DN:s språkspalt [27]. ~ Dodde 9 mars 2010 kl. 19.24 (CET)

yttre, ytterst, yttersta[redigera]

Kanske är jag bara trött, men jag har lite svårt nu att reda ut hur de här orden förhåller sig till varandra. Framför allt vad, om något, som kan beskrivas som en böjningsform. De verkar fungera i så pass olika sammanhang att det nästan blir mer naturligt att se dem som olika ord? Fast i och för sig, man kan nog säga "den yttre av de två" motsvarat av "den yttersta av dem" och kanske (troligen?) "den där är ytterst", "den som är ytterst". Därmed skulle man - fast alla orden också har andra funktioner - ha ett adjektiv (tror iofs SAG beskriver det som pronomen) med komparativ, superlativ och superlativ bestämd/stark form som fungerar ganska normalt. Så där fick jag tänka lite högt och kom kanske fram till något, men kommentarer är fortfarande definitivt välkomna. (Jag kommer att vänta ett tag med att skapa yttersta.) Ever wonder 13 mars 2010 kl. 23.34 (CET)

Den som begriper får gärna gripa sig an (utan att angripa) hitre, hiterst, bortre och borterst. Varför har vi närmare men inte närmre? Vad är adjektiv och vad är adverb? --LA2 28 maj 2010 kl. 22.14 (CEST)

prepositionsrubrik för hemifrån (härifrån, därifrån?)[redigera]

Jag började tänka på konstruktioner som "hemifrån Sverige", "hemifrån stugan" - för så kan man väl i alla fall säga? Innebär det att vi ska ha prepositionsrubrik på åtminstone hemifrån? Och hur är det med de andra - fick för mig att liknande konstruktioner med åtminstone härifrån skulle fungera, men jag vet inte... det känns betydligt mer tveksamt. Ever wonder 14 mars 2010 kl. 20.16 (CET)

Vad gäller hemifrån så känner jag bara till ordet som adverb med betydelsen "från hemmet". Jag förstår inte hur det skulle kunna bli preposition. Menar du "hem ifrån (hem från) Sverige"? Prepositionen "härifrån" skulle jag också hellre läsa "här ifrån", alltså skriver jag "Jag är här ifrån (eller här från) trakten". Nu vet jag inte säkert vad som är rätt, men jag har aldrig trott att dessa ord är prepositioner. "85" 14 mars 2010 kl. 21.32 (CET)
Så här menade jag "jag ringer hemifrån Sverige/stugan". Man kan googla fram relevanta exempel med både just "Sverige" och "stugan": autentiska exempel är "IT-tekniken som blev hans väg till studier, en teknik som gjorde det möjligt för honom att studera på sätt han kunde - hemifrån stugan på Hasslö." och "Nu kan alla kriga hemifrån Sverige!!". Vad gäller de andra orden så hittar man "Men kan jag släktforska härifrån Sverige eller måste jag åka över till Finland.", "Vill ni se bilderna därifrån USA?" Ever wonder 14 mars 2010 kl. 21.40 (CET)
Låter väldigt konstigt i mina öron, har aldrig hört det användas så men om det gör det kan det ju vara något att lägga till. Kanske under någon vardaglig tagg? Det låter nämligen inte som standardspråk. :) Lundgren8 14 mars 2010 kl. 21.56 (CET)

Vad kallas det när maskulinum och femininum är identiska?[redigera]

På engelska och franska kallas det epicene resp. epicène, men kan ordet epicen på svenska användas till samma sak? – Smiddle 31 mars 2010 kl. 15.35 (CEST)

rörande[redigera]

Normalt blir participformen av ett verb till ett adjektiv (lagad, sovande), men gäller detta även rörande? Det ordet fungerar ju bara ihop med en fortsättning, nästan som prepositionen "om" (handlingar rörande Sveriges historia). Men ett verb kan väl inte bli en preposition? Ju fler fall jag stöter på, desto sämre tycks de vanliga ordklasserna passa svenska språket. --LA2 5 juni 2010 kl. 15.43 (CEST)

Particip behöver inte bilda adjektiv. De kan även bilda bland annat substantiv (ditt dåliga uppförande är ekivokt), adverb (kommer inte på något bra exempel, men jag tror att det finns) eller prepositioner (en väska tillhörande Kalle). Jag tycker inte att det låter så dumt med preposition. – Smiddle 5 juni 2010 kl. 16.04 (CEST)
Ordet 'tillhörande' (som hör samman med, som hör till) är väl ett adjektiv? Bounce1337 5 juni 2010 kl. 16.33 (CEST)
Jag lyckas inte få det till annat än preposition. – Smiddle 5 juni 2010 kl. 16.34 (CEST)
Om rörande bibehåller sin transitiva funktion i particip förblir det väl ett verb? --87.227.78.40 23 juni 2010 kl. 19.04 (CEST)
Ungefär som "Det här en författare skrivande en barnbok"? (Jag är inte så värst förtjust i ordklasser) –dMoberg 23 juni 2010 kl. 21.41 (CEST)

Namnen på strecket[redigera]

Tecknet : heter det tankestreck, tankstreck, talestreck eller talstreck? --JoolzWiki (d|b) 23 juni 2010 kl. 21.34 (CEST)

Det enda jag vet är att det inte heter "tankestreck" utan "tankstreck". –dMoberg 23 juni 2010 kl. 21.44 (CEST)
Enligt SAOL betyder "talstreck": "tankstreck som anföringstecken vid repliker", så det verkar som det ska vara utan e på båda. /Jiiimbooh | snacka me' maj 23 juni 2010 kl. 22.15 (CEST)
Ok, då är det så. Såg nu att Google gav flest träffar utan e också. --JoolzWiki (d|b) 23 juni 2010 kl. 22.18 (CEST)
Dock vet jag inte varför det heter tankstreck. Vart kommer tank ifrån? –dMoberg 23 juni 2010 kl. 23.01 (CEST)
Det gjorde mig också osäker. Det heter ju tanke. Men, men... --JoolzWiki (d|b) 23 juni 2010 kl. 23.08 (CEST)
Finns gott om liknande exempel: svensklärare (svenska + lärare), gubbsjuk (gubbe + sjuk). /Jiiimbooh | snacka me' maj 23 juni 2010 kl. 23.11 (CEST)
Så du menar att det kommer från ordet tanke? (Det heter ju tankeläsare, tankekarta et c.) –dMoberg 24 juni 2010 kl. 00.22 (CEST)
SAOB listar sammansättningen tankstreck under tanke. Innan jag kollade upp det idag var jag inte heller säker på om det hette tankestreck eller tankstreck. Ingen aning varför det heter tankstreck när det heter tankeläsare. Varför det heter "tankekarta" har kanske att göra med att "tankkarta" hade varit svårt att uttala. När jag försöker säga det blir det till "tank karta" (som två ord). Det kan möjligen också bli lite tvetydigt. Tank-karta: ritning över en tank? För övrigt (och ganska off-topic) hette det ju förr förskolelärare, men nu har man ändrat till förskollärare. Det sistnämnda blir lätt "försko-lärare" för mig, så jag använder fortfarande sammanbindande e. /Jiiimbooh | snacka me' maj 24 juni 2010 kl. 00.54 (CEST)

Arbeta och jobba[redigera]

Angående denna diskussion på w:Wikipedia:Bybrunnen#"Jobba på Wikipedia". Eventuellt skulle man kunna ha två olika prepositioner. Arbeta på Wikimedia respektive Arbeta för Wikipedia. Fast det kanske är vanligare att man använder på just i samband med verbet jobba? Det vanligaste formen man hör i talspråk är ju "Jag jobbar på Volvo". Sen finns det ju en massa jobbsökarsajter där man kan söka jobb, men inga arbetssökarsajter där man kan söka arbete. Håller språket på att förändras eller är det något med orden som kan tala om vilken man borde använda? --Ainali 1 augusti 2010 kl. 14.48 (CEST)

Svenska idiom[redigera]

I wiktionarys lista över svenska idiom står uttrycket "ta självmord" med. Det vore till gagn för alla om det togs bort även om det är en vanlig felsägning bland det uppväxande släktet. Detta uttryck är inget svenskt idiom utan endast en katakres (sammanblandning) av uttrycket "ta livet av sig" samt "begå självmord". Reefat El-Sayed och hans katakreser i all ära, men det rätta uttrycket är alltså "begå självmord".Var vänlig att rätta till detta grova språkfel.

Om du kikar närmare på begå självmord så framgår det du skriver sedan ett par år tillbaka mycket tydligt av uppslaget. Begå självmord är visserligen en tydlig kollokation, men eftersom uttryckets betydelse går att utläsa av dess ingående delar (lexem) har jag bytt ut rubriken till verb istället för idiom nu. Uppslaget ta självmord skapades i juni av oinloggad [28], möjligen (av Diskussion:begå självmord att döma) mot våra principer att inte ha egna uppslag för felstavningar eller felsägningar. Detta uppmärksammades dock inte vid tillfället, men jag återställer detta så att det återigen endast blir en länk till uppslaget begå självmord. Huruvida detta verkligen är en grammatisk felsägning har enligt Diskussion:begå självmord dock inte belagts, utan det är väl just ett antagande på grundval av den information som framkommit i den diskussionen och på uppslaget begå självmord. ~ Dodde 20 oktober 2010 kl. 15.57 (CEST)
Jag undrar om det inte är vanligare att ta självmord än att begå dem. Dessutom skulle man väl kunna utföra/hålla på med/hänge sig åt självmord. Förstår inte vad som är så himla hemskt med att just "ta självmord"... –dMoberg 10 november 2010 kl. 14.36 (CET)
"Ta självmord" existerar inte, även om ungdomar i allmänhet fått för sig det. Förmodligen blandar de ihop uttrycket med ta livet av sig, som är korrekt. Antingen tar man livet av sig, eller så begår man självmord. Att "ta självmord" är lika fel som att "begå livet av sig". --Andreas Rejbrand 11 november 2010 kl. 13.50 (CET)

Helskotta?[redigera]

Hur stavas helskotta? –dMoberg 11 november 2010 kl. 07.18 (CET)

Precis som du stavade det. Jag citerar SAOL:
hel|skotta [hel´-] oböjligt substantiv • milt kraftuttryck; vad i helskotta? vad i hela friden?
--Andreas Rejbrand 11 november 2010 kl. 13.38 (CET)

Få påökt[redigera]

Vad är "påökt" egentligen för ordklass? SAOL påstår att påökt är ett oböjligt adjektiv.

  • Jag ska få huset målat = Jag ska få målat.
  • Jag ska få lägenheten städad = Jag ska få städat.
  • Jag ska få kläderna tvättade = Jag ska få tvättat.
  • Jag ska få lönen påökad = Jag ska få påökt.

Hur kommer det sig att det alltid blir neutrum singularis (eller är det adverb?) och hur kommer det sig att a:et försvinner i påökt? Handlar det om ett utelämnat "det", som i "Jag ska få det bra"? Det skulle kunna förklara neutrum singularis. --LA2 16 november 2010 kl. 12.26 (CET)

Enligt min mening är det just ett adjektiv, med ett underförstått "det" som utelämnats. Att a:et försvinner (mer allmänt, att verb från 1:a konjugationen böjs som de från den 2:a) förekommer bland fler verb, jämför betald/betalad, förenta/förenade, ante/anade. – Smiddle 16 november 2010 kl. 16.55 (CET)
-t-ändelse innebär inte automatiskt att det måste vara fråga om neutrum. Många er-verb vars rot slutar på -p, -k, -s, får just ändelsen -t i perfektparticip, som söka, skänka, steka, trycka, läsa, löpa, och det har väl att göra med att "d" är svårt att uttala efter dessa ljud. Perfektparticipen av dessa fungerar både i utrum och neutrum, även om de har -t-ändelse, så enligt mig är det inget tvivel om att påökt faktiskt är grundformen (och påverkas inte av något underförstått och utelämnat neutrumord). Ett motsvarande uttryck är "få betalt" och inte heller där är något utelämnat. Möjligen i dina exempel målat, städat och tvättat (grundformerna för dessa ord är målad, städad, tvättad). Det finns nog mer att dyka djupare i av det som Smiddle är inne på, där "a" försvinner och d byts ut mot t. Jag håller med SAOL om klassificeringen adjektiv. Jag vet inte hur man skulle få varken betalt eller påökt till adverb (på ett betalt sätt, på ett påökt sätt?) även om en annan betydelse av orden hade kunnat ge även ett motsvarande adverb. Den etymologiska biten, varför idiomet "få påökt" finns och används har jag inte koll på. ~ Dodde 16 november 2010 kl. 18.29 (CET)
Detta -t i perfektparticip (eller -d för tonande konsonanter) hänger samman med presensformen -er: köper/köpt, söker/sökt, sänker/sänkt. Men det heter ju inte öker/ökt, betaler/betalt, måler/målt, städer/stätt. Utan det heter jag ska få målat och jag ska få städat, eftersom presensformen -ar får -ad i perfektparticip (och -at i neutrum). Och även om betaler kan förklaras som dialektalt (götalandsmål) för att rättfärdiga betalt, så finns ju även formen betald (eftersom l är en tonande konsonant) och därför måste betalt vara neutrum (eller adverb). --LA2 19 november 2010 kl. 18.30 (CET)
I dina exempel få målat, städat och tvättat är det väl närmare frågan om supinum som ger t-ändelsen än om några neutrumformer av perfektparticipen målad, städad och tvättad. Jag har betalat = Jag har betalt. Där är det fråga om supinum. Men man kan inte säga "Jag ska få betalat", utan "Jag ska få betalt". Där är det fråga om perfektparticip. Varför det till synes bryter mot "reglerna" och perfektparticipen betalt och påökt har ändelsen -t i sin grundform även om motsvarande verb inte har ändelsen -er i presens vet jag inte. Men oavsett anledning, så som Smiddle var inne på verkar det ju finnas ett och annat tillfälle detta byte av ad (och at) till t sker, även då det inte direkt är förknippat med verbens -er-ändelse. ~ Dodde 20 november 2010 kl. 07.34 (CET)

Partikelverb[redigera]

Jag lade in en lista över partikelverb (läsa upp, skriva in, ... se w:partikelverb) på en:Appendix:Swedish phrasal verbs men jag är lite osäker på definitionerna. Räknas alla reflexiva verb (böja sig) även som partikelverb? Räknas de som "phrasal verbs" på engelska? Är ett partikelverb alltid detsamma som ett "phrasal verb"? Ska man skapa egna artiklar enbart för partikelverb eller för vilka ordföljder som helst? Det finns en artikel för en:svara på, men det är ju inte något partikelverb eftersom betoningen inte ligger på partikeln. Borde den artikeln infogas i artikeln "svara", eller ska den få finnas kvar? Mina exempel rör svenska ord på engelska Wiktionary, men jag tror inte policies och principer skiljer sig mot svenska Wiktionary. Jag har ställt liknande frågor på en:WT:BP#How to list word pairs and their translations. --LA2 24 november 2010 kl. 01.15 (CET)

Partikelverb har diskuterats tidigare:
På ett ställe fann jag den kloka sammanfattningen: "Slutsats bl.a.: X sig ska presenteras under X, partikelverb ska presenteras i sina egna artiklar. Ämnet behöver mer diskussion."
Flera exempel finns på frasernas egna diskussionssidor, bland annat:
  • Diskussion:tända på, januari 2008 -- defintion 1 är ett partikelverb, definition 2 är det inte.
  • Diskussion:lita på, oktober 2010 -- detta är inte ett partikelverb, men kan verbet "lita" användas utan "på"? (Ja, man kan "lita till något".)
--LA2 24 november 2010 kl. 01.43 (CET)
Är personligen av uppfattningen att reflexiva verb ska ligga under huvuduppslaget (tänka sig -> tänka) och att partikelverb (som alltså har trycket/betoningen på prepositionen ska ha egna uppslag. Sedan kan man visa konstruktionerna med {{konstr}} som jag gjorde alldeles nyss på lita. Ett problem här är dock att partikelverb i dagsläget inte har böjningsmallar vilket skulle kunna vara relevant att införa, dels eftersom prepositionen flyttas i perfektparticip (stiga upp -> uppstigen) och eftersom att vissa (jag känner endast till ett i dagsläget) kan ha en alternativ böjning. (klicka till -> klack till). Därför tvangs jag lägga klicka till under klicka när jag infogade svenskans starka verb till ordboken. Lundgren8 24 november 2010 kl. 18.47 (CET)
Jag gjorde ett försök att införa stöd för partikel i en:Template:sv-conj-wk och använde det i en:lasta av. Där länkas alltså till "lastade", men inte till "lastade av". Bra eller dåligt? --LA2 25 november 2010 kl. 06.28 (CET)
Jag tycker att man skulle kunna ha en böjningsmall vari det skulle stå "Se lasta" där uppe, medan participen är utskrivna längre ner (avlastande, avlastandes, avlastad). – Smiddle 25 november 2010 kl. 16.29 (CET)
Jag upplever att det finns ett relativt tydligt stöd för struktur som bygger på tydlig logik. Under förutsättning att det stämmer som Lundgren8 säger att partikelverb endast är de som har trycket/betoningen på verbpartikeln/prepositionen verkar diskussioner lett till följande:
"gifta sig" på gifta med "#{tagg|text=reflexivt: gifta sig} <definition för hela uttrycket 'gifta sig'>" på definitionsraden (observera oförändrad fetstilsrad)
"tända på" (i betydelsen få att börja brinna/betoning på "på") på tända på med "#<definition>"
"tända på" (med betoning på "tända") under alla omständigheter på tända. Ofta är prepositionen bara ett formord som inte är nödvändigt för definitionen. Definitionen för "tända" kan nog gott vara "#bli upphetsad" och man kan om man vill lägga till information om vanliga konstruktioner "#:{konstr|tända på någon eller något}"
Om man tar med prepositionen i definitionen, måste det framgå att definitionen avser hela uttrycket "tända på" och inte bara "tända". Det får man göra på ett sätt som liknar så som görs för reflexiva definitioner, något i stil med: "#{tagg|text=med på: tända på} bli upphetsad av" eller kanske bara "#{tagg|text=tända på} <definition>". ~ Dodde 26 november 2010 kl. 11.25 (CET)
Räcker det inte med att ha ”#{tagg|text=reflexivt}”? Eller är det för att alla inte vet vad ett reflexivt verb är? Å andra sidan har vi ju taggar som är ”#{tagg|text=transitivt}” och det tror jag färre vet vad det är. Lundgren8 26 november 2010 kl. 16.58 (CET)
Nej, det räcker inte och det är inte därför. Det är uppslagsordet som ska definieras, dvs. det ord e.d. som ges av sidnamnet och alltså den fetstilade delen av fetstilsraden som ska vara identisk med sidnamnet (det finns några specialfall där detta inte görs, bl.a. teckenuppslag, uppslag för vissa österländska språk, irländska namn på länder och kanske nåt mer, och dessa behöver väl tittas lite närmare på om och isåfall hur man kan passa in dem i strukturen eller om det är nödvändigt med vissa speciella lösningar). När definitionen avser något annat bör det tydligt framgå vad definitionen avser. I fallet med reflexiviteten så ingår ett "sig" i det som definieras, och det bör därför skrivas ut i klartext. Hade "gifta" i den reflexiva användningen isolerats i definitionen, då hade det varit som du säger, att det hade varit korrekt att bara skriva "text=reflexivt", och det är också jämförbart med ditt exempel rörande transitiviteten där samma gäller. ~ Dodde 27 november 2010 kl. 00.36 (CET)
Ah, jag förstår. Det är mest att jag tycker att ”#{tagg|text=reflexivt:gifta sig}” inte ser så snyggt ut, men det finns kanske inte något bättre sätt att göra det på, antar jag. Lundgren8 27 november 2010 kl. 01.00 (CET)
Finns säkert nåt snyggare sätt. :) Gäller bara att inte tumma på tydligheten och korrektheten. ~ Dodde 28 november 2010 kl. 00.10 (CET)
Gör jag rätt i att flytta uppslag med det reflexiva pronomenet i artikelnamnet till ett namn utan pronomen, och samma med verb med pronomen som inte är partikelverb? Och vad har du för åsikt angående partikelverbsmallar? Lundgren8 28 november 2010 kl. 00.43 (CET)
Ja, det är toppen om du gör det! Åtminstone för de vanliga tvåordskonstruktionerna som vi diskuterat ovan. Detta har diskuterats från och till i flera år och även om det inte är konstaterat 100% korrekt, så är det nog så nära vi kan komma just nu. Andra alternativ till detta har visat sig ohållbara eller åtminstone betydligt klumpigare. För längre uppslag kan det finnas anledning att fundera vidare på vad som är lämpligt (skulle vara bra med ett större antal exempelfall för att hitta rätt utformade principer). "slå sig samman" ska exempelvis förstås ligga under "slå sig samman" och inte under "slå samman" (även om "sammanslå sig" om det skulle skapas, skulle återfinnas på [sammanslå]). Huvudsakligen handlar det om att längre uttryck ofta funderar som rena idiom, och inte bara en böjningsform av den "grammatiska grundformen". Frågan är hur gränsen ska dras för att ta hänsyn till såväl "principen om minsta möjliga förvåning" som generella strukturprinciper (bibehålla "den röda tråden" i ett mer övergripande perspektiv), men också att det ska vara möjligt att ge en rimlig definition och att översättningar till andra språk funkar tillfredsställande.
Vi har diskuterat partikelverbmallar några gånger förut och åtminstone konstaterat att det är lämpligt att vi skapar dem. Det har bara inte blivit av. Dock har vi också sagt att inga tvåordsuppslag ska ha grammatiktabeller (underförstått menat "med tvåordsformer angivna"): "tända på: tändas på, tänder på, tänds på" osv. är därför inte lämpligt att ha med i tabellen, så i det här fallet är det väl bara presens- och/eller participformerna som bör framgå. Om och i så fall hur man i tabellen ska hänvisa övriga former till "[tända]" får vi fundera på när vi skapar mallen. ~ Dodde 28 november 2010 kl. 03.59 (CET)
Okej, jo men det känns väl lämpligt att prepositionen inte är med som böjningsform förutom på participerna. :) Frågan är dock hur man ska lägga uppslag som klicka till, som nu ligger under klicka, där preteritum är ”klack”. Skulle den böjningsformen då länka till klicka, trots att den bara återfinns i klicka till? Lundgren8 28 november 2010 kl. 12.08 (CET)
Blir nog svårt att hitta en bättre lösning. Huvudverbet är ju detsamma, och man skulle kanske kunna klämma in den formen i böjningstabellerna på huvuduppslaget klicka med någon not. – Smiddle 28 november 2010 kl. 14.43 (CET)
Så får det nog bli. :) Lundgren8 28 november 2010 kl. 14.46 (CET)
Annars så finns ju grammatikrubriken. Både "klicka" och "klicka till" är huvuduppslag, men eftersom "klicka till" är ett flerordsuppslag så får åtminstone böjningsmönstret hänvisas till det enskilda ordets (klicka):s huvuduppslag. Och där finns ju alltid en grammatikrubrik om det skulle bedömas vara alltför perifert för att nämna direkt i grammatiktabellen. ~ Dodde 28 november 2010 kl. 20.31 (CET)

Liknande klicka är en:vika#Swedish, där jag lade in "vika ut" som ny underrubrik i stället för att göra en separat artikel. Är det så man borde göra med "tända på" och andra uttryck som inte är partikelverb? --LA2 28 november 2010 kl. 17.40 (CET)

Nu är några "tänder på"-betydelser där "tänder" är betonat inlagda i tända. Nu blir det konstlat att partikelverbet "tända på" ska ligga i en separat artikel. --LA2 28 november 2010 kl. 17.53 (CET)
Jag vet inte vad säger om utformningen av uppslag på olika språk, men jag vet att engelskspråkiga Wiktionary och svenskspråkiga Wiktionary skiljer sig på flera punkter. Ofta med god anledning. Ett motsvarande uppslag skulle inte vara förenligt med stilguiden här. (skriver mer sen) ~ Dodde 28 november 2010 kl. 20.31 (CET)
Jag vet inte om det blir konstlad. "Tända _på_" är ju ett uttryck som består av båda orden, och tillsammans tillhör de en ordklass, som kan användas i definition och översättningar. Det är en viktig princip att uppslag, definitioner och översättningar motsvarar samma ordklass. Det är också viktigt med en struktur som fungerar väl även för andra språk än svenska. Att ha krångliga regler för att ibland göra si och ibland göra så kanske har vissa fördelar, men man får inte glömma att väga det mot enkelheten i en enhetlig struktur. Genom att ha den här uppdelningen förenklas mycket och det finns alltid sätt att framställa informationen på ett någorlunda överskådligt sätt. I fallet tända där det finns flerordsuppslag med tända inkluderat, är det viktigt att länka dit från tända genom {{konstr}} så att läsaren inte missar att den informationen finns. Men så länge länkning och överskådlighet sidor emellan är god, så ser jag inget problem. Vissa formord är så vanliga och självklara att de inte behöver ett eget uppslag (verb: "ha roligt") men det är alltid önskvärt att få med {{konstr}} som visar detta på roligt. Det lär finnas gott om uppslag för djupare analys när det gäller kollokationer och hur ord kombineras med varandra för att skapa betydelse. Håller med om att det blir lite knepigt i de fall då endast vilket ord betoningen läggs på resulterar i en betydelseskillnad. Det kommer man dock inte ifrån genom att skapa en specialstruktur där båda redovisas tillsammans, utan man får helt enkelt på de sätt som finns göra det än tydligare för läsaren att denna betydelseskillnad finns. Jag har lagt in lite struktur i tända och tända på. Engelskspråkiga Wiktionary har också ett eget uppslag för en:light up ~ Dodde 29 november 2010 kl. 06.26 (CET)
Olika utgåvor av SAOL har olika sätt att arrangera ordboken:
SAOL 6 (1889) SAOL 8 (1923) nuvarande SAOL 13

Reda

verb
Redgarn
adjektiv
Redogöra

Redaktion

reda

verb, adjektiv
sammansättningar:
redgarn
redogöra

redaktion

reda

substantiv, adjektiv, verb

redaktion
redgarn
redogöra

I det senare exemplet krävs bara kunskap om alfabetsordningen för att hitta redogöra. I de båda tidigare måste man veta att man ska leta under "reda". I det första måste man dessutom veta att det är under adjektivet och inte under verbet man ska leta. Det är (kanske) korrekt att redgarn härleds ur verbet reda, men detta "sakliga" sätt att arrangera ordboken är ju inte till hjälp för den som behöver slå upp ordet.
Hur mycket ska man behöva veta om "tända på" för att hitta det i Wiktionary? Måste man veta att betonat "på" ligger som egen artikel, medan obetonat "på" hittas i huvudartikeln tända? Om man inte hittar "motorn tände på alla cylindrarna" (eller "mannen tände på gummistövlar") i artikeln "tända på", vad gör man då? Ska den artikeln ha en hänvisning som förklarar att sådana uttryck bör sökas i artikeln "tända"? --LA2 29 november 2010 kl. 14.11 (CET)
Rimligen bör man hitta vidare till uppslag som berör mer eller mindre lexikala uttryck (idiom, partikelverb och andra kollokationer som bemödats skapas) där huvudordet ingår, från uppslaget där huvudordet presenteras (tända -> tända på, självmord -> begå självmord). Normalt görs detta bäst med {{konstr}}-mallen under aktuell definition. Man kan förstås även prova att söka på hela uttrycket för att komma dit direkt. Man bör då även kunna klicka sig tillbaka till respektive ord i uttrycket (tända på -> tända, på, begå självmord -> begå, självmord). När betoningen ligger på "tända" så hör ju inte "på" ihop med tända, utan snarare på ordet som kommer efter på. Att nämna det på varje sådant uppslag känns som att överarbeta det hela, men i den mån någon roas av det så ser jag inte att mer och utförligare information på uppslagen är något dåligt.
Jag vet inte om betoningen på första eller andra ordet är en ultimat gränsdragning. Det finns ju som du säger många olika sätt att arrangera uppslag och frågan uppkommer ofta "ska informationen presenteras på uppslag (a) eller på uppslag (b)?". Det viktiga är att informationen presenteras, på (a) eller (b), och att det görs på ett någorlunda konsekvent sätt för de återkommande fallen. Fördelen med denna gränsdragningen är främst att den är enkel och logisk. En struktur måste vi ha och det är möjligt att man skulle kunna ändra gränsdragningen åt något håll, men helhetsförslaget saknas och om det kommer upp får det granskas för att se om det skulle föra med sig några oönskade effekter. ~ Dodde 30 november 2010 kl. 01.37 (CET)