an

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till: navigering, sök

Se även an-, -an, àn, án, ān, ăn, ǎn, ån och än.

Svenska[redigera]

Adverb[redigera]

an

  1. mot, numer mest som verbpartikel och sammansättningsförled i mer eller mindre fasta verbuttryck, t.ex. gå an, komma an på, göra an, kom an!, ansluta
    Fraser: av och an , dikt an, falla an, ge an på, gripa sig an, gå an, göra an, hala an, hålla an, höra an, lägga an, knyta an, kom an, komma an på, koppla an, lägga an, se sig an, se tiden an, slå an, spela an, ta sig an, vara illa an, angripa, angå, angöra, anse, ansluta, ansätta

Preposition[redigera]

an

  1. (i bokföring) till

Bokmål[redigera]

Adverb[redigera]

an

  1. an

Danska[redigera]

Adverb[redigera]

an

  1. an

Engelska[redigera]

Artikel[redigera]

an

  1. en, ett; obestämd artikel, singular
    Grammatik: Används före ord som uttalas med inledande vokal.

Se även[redigera]

Franska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av an  Singular Plural
Maskulinum an ans

an

  1. år
    Synonymer: année

Lågskotska[redigera]

Konjunktion[redigera]

an

  1. och

Norn[redigera]

Pronomen[redigera]

an

  1. han

Nynorska[redigera]

Adverb[redigera]

an

  1. an

Tyska[redigera]

Preposition[redigera]

an

  1. vid
  2. till
  3. mot

Grammatik[redigera]

  • an styr dativ när verbet anger befintlighet och ackusativ när det anger rörelse eller riktning.

Älvdalska[redigera]

Pronomen[redigera]

an

  1. han
  2. man (generiskt pronomen)