brander

Fornsvenska

Substantiv

brander

1. brand
2. svärd; svärdsklinga (brand)

   runt 1500: Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver. Fjerde delen. Sverige i Sten Sture den äldres tid, 1470–1503 (1875):

   Jagh haffuer tinget vj ny brande till staffswerdh, och jag haffuer ingen penning ath betala them med, eren i wiid penninge, gören wel och sender hiid nogre, her staar ey peningha til fongx paa pant.

   Jag haver tingat VI nya brande till stavsvärd, och jag haver ingen penning att betala dem med, äre ni vid penning, gören väl och sänder hit några, här står ej penninga till fångst på pant.
   Jag har förhandlat sex nya klingor till stavsvärd och har inga pengar att betala dem med. Har du pengar, var god och skicka hit lite; här finns inga pengar att panta.

   Etymologi: Av fornnordiska brandr, brandʀ, i sammabetydelse, troligen via smidesprocessen. Härlett i svenska brand, senare bara poetiskt.