bryte

Svenska

Substantiv

Böjningar av bryte	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	bryte	bryten	brytar	brytarna
Genitiv	brytes	brytens	brytars	brytarnas

bryte u

1. (historia) titel för manlig träl under nordisk folkvandringstid och vikingatid som hade uppsyn över andra trälar, en slags föreståndare bland trälarna

   Etymologi: Av fornsvenska bryti, av fornnordiska bryti. Urpsrunget tros vara den som delar upp maten mellan trälarna, som "bryter brödet". Motsvarande danska bryde, isländska bryti, och fornengelska brytta.

Översättningar

titel för manlig träl under nordisk folkvandringstid och vikingatid som hade uppsyn över andra trälar, en slags föreståndare bland trälarna

• danska: bryde ^(da) u
• fornengelska: brytta
• isländska: bryti m

Bokmål

Verb

bryte

1. bryta
2. lägga på (avsluta telefonsamtal)
3. (sport) brottas