erben

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Tyska[redigera]

Verb[redigera]

Konjugation för erben 

Hjälpverb: haben

Infinitiv erben
Presensparticip erbend
Perfektparticip geerbt
Indikativ 1:a pers. 2:a pers. 3:e pers.
Presens Singular ich erbe  du erbst  er, sie, es erbt 
Plural wir erben  ihr erbt  sie erben 
Preteritum Singular ich erbte  du erbtest  er, sie, es erbte 
Plural wir erbten  ihr erbtet  sie erbten 
Imperativ
Singular - erbe ! -
Plural - erbt ! erben Sie !
Konjunktiv I
Presens Singular ich erbe  du erbest  er, sie, es erbe 
Plural wir erben  ihr erbet  sie erben 
Konjunktiv II
Preteritum Singular ich erbte  du erbtest  er, sie, es erbte 
Plural wir erbten  ihr erbtet  sie erbten 

erben

  1. ärva
    Sie erbt ein Haus.
    Hon ärver ett hus.
    Besläktade ord: Erbe, Erbin
    Sammansättningar: Erbkrankheit