fäll

Svenska

Adverb

fäll

1. (dialektalt) väl; ju

   1897: Mä sjôl, Gustaf Fröding:

   Å fäll kan dä händ, att ja dör,/ å fäll kan dä händ, att för vinn ja far,/ å fäll kan dä händ att e våg mä för/ å tôrke den siste krafta tar.

   Etymologi: Av fornsvenska fuller (”förvisso”).

   Varianter: fälle, la, le, fell, felle, fôll, föll, full, fuller

Substantiv

Böjningar av fäll	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	fäll	fällen	fällar	fällarna
Genitiv	fälls	fällens	fällars	fällarnas

fäll

1. filt eller pläd av djurskinn

   Vi sitter under fällen och snön omkring oss yr, och inte för'n till kvällen vi färden hemåt styr.

   Sammansättningar: fårskinnsfäll, sängfäll

Översättningar

Översättningar

• bokmål: fell ^(no) m
• franska: peau ^(fr) f
• tyska: Fell ^(de) n, Felldecke ^(de) f

Verb

fäll

1. böjningsform av fälla