fäll

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svenska[redigera]

Adverb[redigera]

fäll

  1. (dialektalt) väl; ju
    1897: Mä sjôl, Gustaf Fröding:
    Å fäll kan dä händ, att ja dör,/ å fäll kan dä händ, att för vinn ja far,/ å fäll kan dä händ att e våg mä för/ å tôrke den siste krafta tar.
    Etymologi: Av fornsvenska fuller (”förvisso”).
    Varianter: fälle, la, le, fell, felle, fôll, föll, full, fuller

Substantiv[redigera]

Böjningar av fäll  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ fäll fällen fällar fällarna
Genitiv fälls fällens fällars fällarnas

fäll

  1. filt eller pläd av djurskinn
    Vi sitter under fällen och snön omkring oss yr, och inte för'n till kvällen vi färden hemåt styr.
    Sammansättningar: fårskinnsfäll, sängfäll

Översättningar[redigera]

Verb[redigera]

fäll

  1. böjningsform av fälla