göt

Se även got.

Svenska

Substantiv

Böjningar av göt 1.	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	göt	götet	göt	göten
Genitiv	göts	götets	göts	götens

Böjningar av göt 2.	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	göt	göten	götar, göter	götarna, göterna
Genitiv	göts	götens	götars, göters	götarnas, göternas

göt

1. ett stycke gjuten metall avsedd för vidare bearbetning; gjutstycke

   Synonymer: tacka

   Etymologi: På yngre fornsvenska göte, troligtvis av medellågtyska gote ("gjutning, något som gjutits").

2. individ av en nordgermansk folkgrupp som hade sitt säte på Västgötaslätten och sträckte sig vidare till Östergötland, Dalsland, Värmland, sannolikt även Närke och närliggande delar av Småland

   1890 (25 okt): Blott en saga. (Svenska folket):

   I åttonde och nionde århundradena fanns redan ett Svea-välde, som äfven omfattade göternas länder.

   Varianter: göte

   Grammatik: I genitiv och i sammansättningar används även formen göta.

   Etymologi: Av fornsvenska gøte.

   Besläktade ord: götisk, göticism, götisera

   Sammansättningar: götalag, Götaland, götamål

3. (förortsslang) rumpa

   Varianter: gött

   Etymologi: Av turkiska göt (”rumpa”).

Översättningar

ett stycke gjuten metall avsedd för vidare bearbetning

• engelska: ingot ^(en)

individ av en nordgermansk folkgrupp som hade sitt säte på Västgötaslätten och sträckte sig vidare till Östergötland, Dalsland, Värmland, sannolikt även Närke och närliggande delar av Småland

• tyska: Gaute m

se rumpa

Verb

göt

1. böjningsform av gjuta