glupa
Hoppa till navigering
Hoppa till sök
Se även głupa.
Svenska[redigera]
Verb[redigera]
| Böjningar av glupa | Aktiv |
|---|---|
| Infinitiv | glupa |
| Presens | glupar |
| Preteritum | glupade |
| Supinum | glupat |
| Imperativ | glupa |
| Particip | |
| Presens | glupande, glupandes |
| Perfekt | – |
glupa
- (vanligen följt av i sig) äta med stor aptit och fart, sluka, gapa (över, åt), tugga (i sig)
- Men, skumögd som han är, tar [sälen] miste på fram och bak och glupar i sig simpan med stjärten före, så att de otäcka hornen och taggarna tar emot och sticker in, då han försöker svälja.
- Är döden en obeveklig fiende som glupar efter fördärv?
- Etymologi: Av fornsvenska glupa (”sluka”).[1]
- Besläktade ord: glupsk, glupskhet
- Användning: Förekommer dialektalt även med böjningen gluper, glöp/glupte, glupit
Fornsvenska[redigera]
Verb[redigera]
glupa