kall

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till: navigering, sök

Se även kall’ och kal.

Svenska[redigera]

Adjektiv[redigera]

Böjningar av kall  Positiv Komparativ Superlativ
Attributivt
Obestämd
singular
Utrum kall kallare  
Neutrum kallt
Bestämd
singular
Maskulinum kalle kallaste
Alla kalla
Plural kalla
  Predikativt
Singular Utrum kall kallare kallast
Neutrum kallt
Plural kalla
Kompareras även med mer och mest.
Adverbavledning (kallt)?

kall

  1. med låg temperatur
    Det kan bli tämligen kallt under vinterhalvåret.
    Antonymer: varm
    Sammansättningar: kallbad, kallbrand, kalldusch, kallfront, kallhamra, kallmur, iskall, kallpressa, kallsvett
    Fraser: kall som is
  2. som ej visar känslor; känslokall
    Antonymer: varm
    Sammansättningar: kallblodig, kallhamrad
Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan. Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.
Etymologi: Av fornsvenska kalder, kaller, av fornnordiska kaldr, från urindoeuropeiska *gel- ("kall").
Besläktade ord: kallna

Översättningar[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av kall 1 Singular Plural
neutrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ kall kallet kall kallen
Genitiv kalls kallets kalls kallens
Böjningar av kall 2 Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ kall kalla kalla kalla
Genitiv kalls kallas kallas kallas

kall n

  1. livsuppgift, kallelse
    Meronymer: yrke
  2. (vardagligt) substantivering av adjektivet kall; en kall öl
    Fyra kalla tack!

kall m

  1. (orsamål) karl
    Etymologi: Av fornnordiska karl.
    Besläktade ord: keling

Översättningar[redigera]

Bottniska[redigera]

Adjektiv[redigera]

kall

  • uttal: /kɑ́lː/, /kóːl/
  1. kall
    Etymologi: Av fornnordiska kaldr.
    Besläktade ord: kell’, keld’
    Sammansättningar: kall-herskneð, kall-keld’

Substantiv[redigera]

kall m

  1. landis; den is som vid stränderna ligger på botten, alltid högre än annan is på vattnet och på vilken man gärna kör om våren, när isarna börjar bli svaga
    Kǿr pá kallĕnn.
    Kör på landisen.
    Etymologi: Av finska kalla "kall" (jfr finska kallio "bärg, klippa").
    Synonymer: ískall, landkall

Verb[redigera]

kall

  1. böjningsform av kall’

Älvdalska[redigera]

Substantiv[redigera]

kall m

  1. man, karl