kell

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Se även kell.

Bottniska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av kell  Oräknebart
maskulinum Obestämd Bestämd
Nominativ kell kellĕn
Dativ   kellum

kell m

  1. den smärtande känsla i förfrusna leder, som uppväcks av för hastigt utifrån tillkommen värme
    Sammansättningar: tænnkell
  2. frusna trädrötter, som jämte det de innehåller lite kära, dock mest är igenomsvullna av survatten, som gör, att när man hugger i dem, ser de ut, som innehölle de mycket tjära
    Heð ér bæra súrkellĕn heð dug int’ i tjerudałĕn.
    Det är bara av survatten svullna rötter, som ej duger i tjärdalen.
Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.
Etymologi: Av kall.
Besläktade ord: ǫumkell, hárkell, kell’

Estniska[redigera]

Substantiv[redigera]

kell

  1. klocka
  2. bjällra
Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.
Etymologi: Av svenska skälla.
Sammansättningar: käekell