kell

Se även kell.

Bottniska

Substantiv

Böjningar av kell	Oräknebart
maskulinum	Obestämd	Bestämd
Nominativ	kell	kellĕn
Dativ		kellum

kell m

• uttal: /ʨʰɛlː/

1. den smärtande känsla i förfrusna leder, som uppväcks av för hastigt utifrån tillkommen värme

   Sammansättningar: tænnkell

2. frusna trädrötter, som jämte det de innehåller lite kära, dock mest är igenomsvullna av survatten, som gör, att när man hugger i dem, ser de ut, som innehölle de mycket tjära

   Heð ér bæra súrkellĕn heð dug int’ i tjerudałĕn.

   Det är bara av survatten svullna rötter, som ej duger i tjärdalen.

Etymologi: Av kall.

Besläktade ord: ǫumkell, hárkell, kell’

Estniska

Substantiv

kell

1. klocka
2. bjällra

Etymologi: Av svenska skälla.

Sammansättningar: käekell