kenning

Svenska

Substantiv

Böjningar av kenning	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	kenning	kenningen	kenningar	kenningarna
Genitiv	kennings	kenningens	kenningars	kenningarnas

kenning

• uttal: 'käningˈkɛ̀nɪŋ

1. i fornnordisk poesi en poetisk omskrivning, ofta svårtydd och förskönande

   Etymologi: Belagt i språket sedan 1689. Av isländska kenning med samma betydelse. Av kenna (”benämna, kalla”). Jämför känna.

   Användning: Ej att förväxlas med känning.

Översättningar

i fornnordisk poesi en poetisk omskrivning, ofta svårtydd och förskönande

• bokmål: kjenning ^(no) m, kenning m
• danska: kenning u
• engelska: kenning ^(en)
• fornnordiska: kenning f
• isländska: kenning f
• nynorska: kenning m, kjenning m
• polska: kenning m
• ryska: ке́ннинг ^(ru) m
• spanska: kenning f
• tyska: Kenning ^(de) f

Danska

Substantiv

kenning u

1. kenning