knall

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Se även Knall.

Svenska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av knall  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ knall knallen knallar knallarna
Genitiv knalls knallens knallars knallarnas

knall

  1. starkt och kortvarigt ljud, som av vapeneld eller blixtnedslag
    Hörde du knallen?
    Synonymer: smäll
    Sammansättningar: dunderknall, knallblå, knalldosa, knalleffekt, knallgas, knallgrön, knallgul, knallguld, knallhatt, knallkork, knallkrut, knallkvicksilver, knallluft, knalllås, knallpatron, knallpreparat, knallpulver, knallpåk, knallröd, knallsats, knallsignal, knallsilver, knallstubin, knallsyra, knallvarpa, ljungeldsknall, piskknall, pistolknall, skottknall, styckeknall, åskknall
    Fraser: knall och fall
    Besläktade ord: knalla
    Etymologi: Av tyska Knall, liksom danska knald. Sammanfaller med preteritum av tyska verbet knellen (knalla).

Översättningar[redigera]