knorra

Svenska

Substantiv

Böjningar av knorra	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	knorra	knorran	knorror	knorrorna
Genitiv	knorras	knorrans	knorrors	knorrornas

knorra

1. (dialektalt) cirkelrund krökning, spiral

   Jämför: knorr

2. krökt eller vridet föremål, exempelvis ögla eller hylsa
3. (dialektalt) knut på tråd

Verb

Böjningar av knorra	Aktiv	Passiv
Infinitiv	knorra	knorras
Presens	knorrar	knorras
Preteritum	knorrade	knorrades
Supinum	knorrat	knorrats
Imperativ	knorra	–
Particip
Presens	knorrande, knorrandes
Perfekt	knorrad

knorra

• uttal: knår`a

1. (för formens skull) uttrycka visst missnöje med, småmuttrande klaga utan att agera

   Vanliga konstruktioner: någon knorrar om/över något, någon knorrar på någon

   Etymologi: Belagt sedan 1457–64 i Skrifter till uppbyggelse från medeltiden. Av fornsvenska knorra, av (gemensamt) germanskt ord, ljudhärmande.

   Besläktade ord: knarra, knorr

   Jämför: grumsa, kota, murra

2. kurra

   Vanliga konstruktioner: något knorrar

   Etymologi: Belagt sedan 1662.

   Min mage knorrar.

3. (reflexivt: knorra sig) rulla ihop sig, kröka sig

   Vanliga konstruktioner: något knorrar sig, något knorrar ihop sig, något knorrar sig in/upp någonstans

   Handbollen knorrade sig in i målet.

   Etymologi: Belagt sedan 1690. Av svenska dialektalt knorra ("rulla ihop; trassla till").

   Besläktade ord: knorra ("klaga"), knorrning

4. (dialektalt) rulla ihop, trassla till
5. (dialektalt, om katt) spinna

Översättningar

(för formens skull) uttrycka visst missnöje med

• tyska: knurren ^(de)