konjunktiv

Se även Konjunktiv.

Svenska

Substantiv

Böjningar av konjunktiv	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	konjunktiv	konjunktivet	konjunktiv	konjunktiven
Genitiv	konjunktivs	konjunktivets	konjunktivs	konjunktivens

Böjningar av konjunktiv	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	konjunktiv	konjunktiven	konjunktiver	konjunktiverna
Genitiv	konjunktivs	konjunktivens	konjunktivers	konjunktivernas

konjunktiv

1. (grammatik) modus som uttrycker något ovisst, potentiellt eller något som talaren inte kan gå i god för

   Etymologi: Sedan 1753 av latinska (modus) conjunctivus. Av conjungere "sammanbinda; göra beroende".

   Grammatik: Ordet konjunktiv kan vara både utrum och neutrum enligt SAOB (1937). Ibland används den latiniserade formen konjunktivus, fast denna är emellertid mycket sällsynt i modern svenska. I många språk, varibland svenska, norska och danska ingår, finns både presens och preteritum (imperfekt) konjunktiv.

   Användning: På svenska kan konjunktiv i vissa konstruktioner ersättas med hjälpverbet skulle men kan annars användas i exempel som vore (av vara), finge (av få), ginge (av gå), funnes (av finnas), bleve (av bli), komme (av komma), hjälpe (av hjälpa) och skydde (av skydda).

Översättningar

modus

• engelska: subjunctive ^(en), subjunctive mood ^(en), conjunctive mood ^(en)
• finska: konjunktiivi ^(fi)
• franska: subjonctif ^(fr)
• isländska: viðtengingarháttur ^(is) m
• polska: tryb łączący ^(pl)
• portugisiska: conjuntivo ^(pt)
• ryska: сослагательное наклонение ^(ru)
• spanska: subjuntivo ^(es)
• tyska: Konjunktiv ^(de) m

Adjektiv

Böjningar av konjunktiv		Positiv
		Attributivt
Obestämd singular	Utrum	konjunktiv
	Neutrum	konjunktivt
Bestämd singular	Maskulinum	–
	Alla	konjunktiva
Plural		konjunktiva
		Predikativt
Singular	Utrum	konjunktiv
	Neutrum	konjunktivt
Plural		konjunktiva
Kompareras inte.
Adverbavledning		(konjunktivt)?

konjunktiv

1. (om modus) icke självständig

   Besläktade ord: konjugera, konjunktion