konungʀ

Fornnordiska

Substantiv

Böjningar av konungʀ	Singular		Plural
maskulinum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	konungr	konungrinn	konungar	konungarnir
Ackusativ	konung	konunginn	konunga	konungana
Dativ	konungi	konunginum	konungum	konungunum
Genitiv	konungs	konungsins	konunga	konunganna

konungʀ

1. kung

   Etymologi: Urgermanska *kuningaz.

   Varianter: kongʀ, kóngʀ

Övrigt

ättlingar

bokmål: konge (no) danska: konge (da) fornsvenska: konunger svenska: konung, kung

färöiska: kongur (fo) isländska: konungur (is), kóngur (is)