kynne

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svenska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av kynne  Singular Plural
neutrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ kynne kynnet kynnen kynnena
Genitiv kynnes kynnets kynnens kynnenas

kynne

  1. inneboende natur (vanligen hos person eller grupp av personer, även hos djurart)
    Mest berömd är hon för sitt oppositionella kynne och sin stridbarhet.
    Om det finns något svenskt kynne så yttrar det sig i så fall som en allmän ovillighet att bråka.
    Hundar har charm, ett nyansrikt kynne och är fenomenala på att sprida glädje.
    Etymologi: Av fornsvenska kynne.
    Jämför: lynne, sinnelag, karaktär, läggning
    Sammansättningar: folkkynne, konstnärskynne, okynne

Översättningar[redigera]