mandat

Svenska

Substantiv

Böjningar av mandat	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	mandat	mandatet	mandat	mandaten
Genitiv	mandats	mandatets	mandats	mandatens

mandat

1. uppdrag
2. (statsvetenskap) plats i en riksdag eller annan folkvald, styrande församling
3. (politik) Åren 1920–1994 tidigare tysk eller osmansk besittning som administrerades av annat land på NF:s, senare FN:s, uppdrag i förberdelse inför självständighet

   Jämför: deputerad, ombud, riksdagsplats

Etymologi: från latinets mandatum

Sammansättningar: mandatfördelning, mandatområde, mandatperiod

Översättningar

uppdrag

• bokmål: mandat
• engelska: mandate ^(en)
• franska: mandat ^(fr) m
• italienska: mandato ^(it) m
• katalanska: mandat ^(ca) m
• nederländska: mandaat ^(nl) n
• portugisiska: mandato ^(pt) m
• spanska: mandato ^(es) m
• tyska: Mandat ^(de) n

plats i en riksdag

• engelska: mandate ^(en), seat ^(en)
• franska: mandat ^(fr) m
• spanska: escaño ^(es) m
• tyska: Mandat ^(de) n