orten

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svenska[redigera]

Substantiv[redigera]

orten

  1. (förortsslang, vardagligt) kort för förorten
  2. böjningsform av ort


Tyska[redigera]

Verb[redigera]

Konjugation för orten 

Hjälpverb: haben

Infinitiv orten
Presensparticip ortend
Perfektparticip geortet
Indikativ 1:a pers. 2:a pers. 3:e pers.
Presens Singular ich orte  du ortest  er, sie, es ortet 
Plural wir orten  ihr ortet  sie orten 
Preteritum Singular ich ortete  du ortetest  er, sie, es ortete 
Plural wir orteten  ihr ortetet  sie orteten 
Imperativ
Singular - orte ! -
Plural - ortet ! orten Sie !
Konjunktiv I
Presens Singular ich orte  du ortest  er, sie, es orte 
Plural wir orten  ihr ortet  sie orten 
Konjunktiv II
Preteritum Singular ich ortete  du ortetest  er, sie, es ortete 
Plural wir orteten  ihr ortetet  sie orteten 

orten

  1. lokalisera
    Synonymer: lokalisieren
    Besläktade ord: Ortung