skäll

Se även skäl, skal och skall.

Svenska

Substantiv

Böjningar av skäll	Singular		Plural
neutrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	skäll	skället	skäll	skällen
Genitiv	skälls	skällets	skälls	skällens

skäll

1. det ljud en hund frambringar via munnen, hundskall

   Synonymer: hundskall, skall, skällande

   Hörde du skället i natt?

2. (vardagligt, överfört) (uppfostrande) drastisk verbal tillrättavisning (av barn som gjort fel)

   Synonymer: (ut)skällning, tillrättavisning, åthutning, bannor

   Vanliga konstruktioner: (någon) får skäll (för något), (någon) ger (någon) skäll

   Jag fick skäll för att jag smällde i dörren så att pappa vaknade.

   Fick du skäll?

Besläktade ord: skälla

Översättningar

ljud från hund

• engelska: bark ^(en)
• finska: haukunta ^(fi), haukku ^(fi)
• franska: aboiement ^(fr) m
• polska: szczekanie ^(pl) n, ujadanie n
• portugisiska: latido ^(pt) m
• tyska: Bellen n

tillrättavisning

• finska: haukut ^(fi) pl, torut pl
• polska: bura ^(pl) f, reprymenda ^(pl) f

Adjektiv

Böjningar av skäll		Positiv	Komparativ	Superlativ
		Attributivt
Obestämd singular	Utrum	skäll	skällare
	Neutrum	skällt
Bestämd singular	Maskulinum	–	–	–
	Alla	skälla	skällare	skällaste
Plural		skälla
		Predikativt
Singular	Utrum	skäll	skällare	skällast
	Neutrum	skällt
Plural		skälla
Kompareras alternativt med mer och mest.
Adverbavledning		(skällt)?

skäll

1. maträtt (soppa) eller dryck med föga näring; som är vattnig eller tunn

   1854: Georg Bogislaus Stael v. Holstein, Sophie Bolander:

   Men lite bränvin får jag väl hälla i ölsoppan, för att sätta smak och kraft i den skälla födan.

Verb

skäll

1. böjningsform av skälla