stein

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Se även Stein.

Bokmål[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av stein  Singular Plural
markulinum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ stein steinen steiner steinene
Genitiv steins steinens steiners steinenes

stein m

  1. sten
    Det var mye stein i åkeren.
    Det var mycket sten i åkern.
    Det sto en stein på grava.
    Det stod en sten på graven.
    Varianter: sten

Adjektiv[redigera]

stein (neutrum: steint)

  1. hög, stenad; påverkad av droger
    Gutten var både full og stein.
    Killen var både full och hög.
    Synonymer: høy

Bottniska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av stein  Singular Plural
maskulinum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ stein stein stein’ steina
Dativ   steinem   steinum

stein m

  • uttal: /stéɪ̯ːn/, /stɑ́ɪ̯ːn/, /stɑ́ːɳ/
  1. sten
    Etymologi: Av fornnordiska steinʀ.
    Sammansättningar: dohlastein, brennstein, gubbstein, steinbít, steinbugu, steinbað, steineril, steinfǫus, steinfat, steinfés, steinhoga, steinharð, steinhǫggar, steinhuhlstr, steinkarel, steinkars’, steinknart, steinknekk, steinkrús, steinlagd, steinlegg’, steinmahl, steinmark, steinrøys, steinskrekj’, steinskvett’, steinslag, steinsett’, steinsǿt’, steinstrýk’, steintæhl, steinug, strúkstein, tómtstein
    Besläktade ord: stein’

Limburgiska[redigera]

Substantiv[redigera]

stein m

  1. sten

Nynorska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av stein  Singular Plural
maskulinum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ stein steinen steinar steinane

stein m

  1. sten

Adjektiv[redigera]

stein

  1. hög, stenad; påverkad av droger
    Synonymer: høy