hiatus

Svenska

Substantiv

hiatus

1. (geologi) lucka i lagerföljd
2. (anatomi) öppning i kroppens mjukdelar eller skelett
3. (lingvistik) möte av två vokaler mellan två stavelser eller två ord (utan några konsonanter emellan)

   Synonymer: vokalkrock, vokalmöte

   Jämför: diftong

   Exempel där även hela meningar är hiatus:

   I åa ä e ö å i öa ä e å. (värmländska) = I ån är en ö och i ön är en å.

   1895: "Dumt fôlk, ur Räggler å paschaser", Gustaf Fröding:

   ”Å i åa ä e ö”, sa ja.
   ”Men va i all ti ä dä ni säjer, a, o?” sa’n.
   ”D’ä e å, vett ja”, skrek ja, för ja ble rasen, ”å i åa ä e ö, hörer han lite, d’ä e å, å i åa ä e ö.”
   ”A, o, ö”, sa’n, å dämme geck’en.
   Jo, den va nôe te dum den.

   Användning: I klassisk poetik ansågs hiatus vara olämplig. Olika språk försöker undvika hiatus på olika sätt. Men svenska språket bejakar hiatus.

   Diverse: Ordet "hiatus" självt innehåller en hiatus - alltså är ett autologiskt ord.

Etymologi: Av latinska hiatus (”gap, klyfta”).

Översättningar

(geologi) lucka i lagerföljd

• tyska: Hiatus ^(de) m

(anatomi) öppning i en muskel eller ett ben

• tyska: Hiatus ^(de) m

(lingvistik) vokalmöte

• katalanska: hiat ^(ca) m
• polska: rozziew m, hiatus ^(pl) m, hiat m
• spanska: hiato ^(es) m
• tyska: Hiat ^(de) m, Hiatus ^(de) m

Engelska

Substantiv

hiatus

• uttal: haɪˈeɪtəs

1. avbrott i en serie, lucka, mellanrum
2. avbrott i ett förlopp, paus, uppehåll
3. avbrott från aktivitet, paus, uppehåll
4. (geologi) hiatus
5. (anatomi) hiatus
6. (lingvistik) hiatus

Etymologi: Av latinska hiatus (”gap, klyfta”).

Latin

Substantiv

hiātus

1. öppning, klyfta, gap