tingsfrid

Svenska

Substantiv

Böjningar av tingsfrid	Oräknebart
utrum	Obestämd	Bestämd
Nominativ	tingsfrid	tingsfriden
Genitiv	tingsfrids	tingsfridens

tingsfrid u

1. (historiskt) den särskilt lagstadgade fred som i det medeltida Norden rådde vid tinget till skydd mot våld, hot eller andra störande handlingar under tingets gång för att säkerställa rättstryggheten, vars överträdelse kunde leda till stränga straff

   Att dra vapen under tinget sågs som ett allvarligt brott mot tingsfriden.

   Jämför: kyrkofrid, hemfrid, vägfrid

   Se även tesaurus: Lagskipning

Översättningar

Översättningar

• finska: käräjärauha