marskalk

Svenska

Substantiv

Böjningar av marskalk	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	marskalk	marskalken	marskalkar	marskalkarna
Genitiv	marskalks	marskalkens	marskalkars	marskalkarnas

marskalk

• uttal: marsjalk

1. titel för mycket hög militär befälhavare i vissa länder
2. person som vid högtidliga tillfällen anvisar platser m m; manlig deltagare i brudfölje

   Jämför: brudgumssven (med dess synonymer)

   Synonymer: ceremonimästare

Sammansättningar: bröllopsmarskalk, fältmarskalk, hovmarskalk, marskalksstav, riksmarskalk

Etymologi: Av fornsvenska marskalker, av medellågtyska marschalk (”stallmästare, rytterimästare”).

Översättningar

titel för mycket hög militär befälhavare i vissa länder

• tyska: Marschall ^(de), Marschallin ^(de) f

person som vid högtidliga tillfällen anvisar platser m m

• tyska: Marschall ^(de) m, Marschallin ^(de) f