rättegång

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svenska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av rättegång  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ rättegång rättegången rättegångar rättegångarna
Genitiv rättegångs rättegångens rättegångars rättegångarnas

rättegång

  1. juridisk process (= rättslig gång), förhandling (sammanträde) i en domstol
    1923: Nordisk familjebok:
    Han blef därför häktad, och mot honom började 29 juni 1908 en rättegång för mened och andras förledande till detta brott […].
    2012 (14 jan): Sjutton åtalde i rättegång utan motstycke (Sydsvenskan):
    Rättegången avslutas enligt planerna i slutet av april, och dom faller senast den 1 juli.
    Sammansättningar: rättegångsbalk, rättegångsbiträde, rättegångsdag, rättegångsförhandling, rättegångshandling, rättegångskostnad, rättegångsombud, rättegångsprotokoll, rättegångssal, skenrättegång

Översättningar[redigera]