Diskussion:själv

Definition 2:

pronomen som styr reflexiv

Är det verkligen hela sanningen? Skulle i så fall inte frasen "jag lär mig själv" vara reflexiv, samtidigt som "jag lär dig" och "jag lär mig" inte skulle vara det? Å andra sidan tycker jag att verbens betydelser ligger mycket närmare varandra om man jämför alternativen "jag lär mig själv" och "jag lär dig" - det sista kan ju i varje fall inte vara reflexivt då subjekt och objekt inte stämmer överens. (jfr engelskan, där de båda sista svarar mot "teach", medan "lära" i "jag lär mig" svarar mot "learn".) Eller har jag fått något om bakfoten här? Och en vild fråga om exemplet: Om det står, som det nu gör,

Man kan inte gifta sig med sig själv.

så borde väl det första sig:et vara ackusativ, och det andra dativ, right? Som jag förstår ex.vis en:wp:s artikel en:Reflexive verb så är det i allmänhet just subjektet och ackusativobjektet som ska stämma överens. Så jag förstår inte hur här "själv", som ingår i dativobjektet, påverkar reflexiviteten? \Mike 19 november 2007 kl. 19.14 (CET)

Det känns som, i fallet: han lär sig själv vs han lär sig, att när "reflexivt ackusativ själv" står i en sats med densamma som subjekt påvisar själv att dativobjektet även den är samma utan att behöva skriva "jag lär mig av mig (själv)"

Som du säger verkar det inte som att själv påverkar reflexiviteten alls, utan bara pekar ut dativobjektet. -Moberg 19 november 2007 kl. 21.05 (CET)

(Jag är tyvärr hopplös på att hålla reda på dativ och ackusativ i svenska :/) Mmmm, min första tolkning av "själv":et, kanske lite väl hårt baserat på engelska jämförelser, var väl att "själv" upphävde reflexiviteten (ex: jag lär mig jonglera = I learn to juggle respektive jag lär mig själv att jonglera = jag undervisar mig själv i jonglering = I teach myself to juggle). Osäker på hur det generaliserar till andra verb, främst sådana som inte använder dativobjekt på precis samma sätt som just "lära" gör. Det känns som att "själv" där bara blir någon slags förstärkning... (Ex. jag ser mig i spegeln respektive jag ser mig själv i spegeln. Att överlämna sig åt <dativ> respektive Att överlämna sig själv åt <dativ>). I varje fall i det sista fallet borde väl ändå "sig (själv)" vara ackusativ?

Förresten, när jag nyss lade till det extra exemplet "jag undervisar mig själv" ovan, så insåg jag att det är en form där "själv" verkar vara nödvändig. Jag har nämligen mycket svårt att se det grammatiskt riktiga i "*jag undervisar mig i jonglering", för att fortsätta på det exemplet. "jag undervisar dig", går däremot bra. Inte heller "*han undervisar sig", men "han undervisar sig själv". Är det möjligen ett tecken på att "undervisa" inte är reflexivt (under några omständigheter), och därmed behöver ett "självt" för att inte strukturen ska kollidera med ett reflexivt verbs strukur?? \Mike 19 november 2007 kl. 21.57 (CET)

Hmm jo, reflexiva verb måste väl ta mig, dig etc? Så undervisa känns ju inte som reflexivt och då kanske själv behövs för att som du pratar om ta bort allt det reflexiva över mig-delen. Jag biter mig - reflexivt, jag biter mig själv - inte reflexivt, det är den känslan jag får när jag bara säger det för mig själv. (<-- där kom det igen) -Moberg 19 november 2007 kl. 22.36 (CET)

Jao, det kan vara så att ett verb (som till exempel "lära") kan vara antingen reflexivt eller icke-reflexivt. Däremot tror jag att andra, som "undervisa", bara kan fungera icke-reflexivt, och ytterligare något (t.ex. "hia") bara är reflexiva. Eller, jag kommer inte på någon icke-reflexiv betydelse där, och hittar ingen google-träff på "hia <pronomen> själv". (nå, det kan förstås bero på att ordet är rätt ovanligt). \Mike 19 november 2007 kl. 23.08 (CET)

Jo men jag tror att "själv" måste hängas på efter dativpronomen ifall dativ-personen är samma som sunbjekts-personen för att undvika reflexiviseringen. jmfr äta sig själv och äta sig tjock... Äta sig själv tjock tror jag däremot är grammatiskt fel, om det möjligtvis inte kan syfta på att man äter av sig själv tills man själv blir tjock. -Moberg 19 november 2007 kl. 23.21 (CET)

Jag har bara svårt här att se vad du menar det skulle vara för speciellt med just dativen? Menar du att på motsvarande sätt "överlämna sig (själv) åt <någon>" skulle vara fel, eller att "<någon>" där inte är dativ, eftersom att "själv" är valfritt? Eller, uhh... nu får jag svårt med exempelproduktionen: "spränga sig i luften"/"spränga sig själv i luften"? (eller missar jag dativ/ackusativ, nu igen?). Jag menar kort sagt det inte spelar någon roll om det är dativ eller ackusativ, det räcker med att om det är objekt, så måste det ta "själv". Jfr förresten med "jag lär mig något om mig själv" respektive "jag lär mig själv något om mig". Syntaktiskt tveksamt, kanske, men jag ser inte det grammatiskt felaktiga i någondera. Där måste väl ändå den första ha "mig själv" som ackusativ? Komplicerat, för det exemplet kan man hitta fler fallgropar i efter modifikationer: "du lär dig något om mig" respektive "du lär dig själv något om mig". Konstruktionen "du lär mig något om dig" och "du lär mig något om dig själv" verkar också fungera.... Röra... :/ Nå, får fundera vidare senare. \Mike 20 november 2007 kl. 00.06 (CET)

Hmm, efter lite frågor sa min lärare att jag lär mig själv kan antingen syfta på jag själv lär mig och då att själv bara hör till subjektet, eller att själv kan vara ett adverb som säger hur man lär sig. Dessutom gick han med på att det kan vara så att jag lär mig själv kan ha av sig underförstått: jag lär mig av mig själv, vilket då skulle göra mig till ackusativ och själv till dativ. -Moberg 20 november 2007 kl. 12.37 (CET)

Jag håller med att "jag lär mig - själv" och "jag lär - mig själv" har olika betydelser, men jag håller inte med om att man kan dela upp partikelverb "lära sig" och inte heller "sig själv" hur som helst. Jämför engelskans pronomen oneself som översätts till sig själv och givetvis är det rimligt att tolka hela "sig själv" som ett pronomen. Jag skulle vilja göra följande tolkningar:

jag (subjekt/pronomen) - lär mig (predikat/partikelverb) - själv (sättsadverbial/adverb) (intonation: 3-2-2-2.5) (1= låg, 4=hög)

jag (subjekt/pronomen) - lär (predikat/verb) - mig själv (ackusativobjekt/pronomen) (intonation 2-4-4-1)

jag (subjekt/pronomen) - lär mig (predikat/partikelverb) - själv/av mig själv (ackusativobjekt/pronomen)/(ackusativobjekt/preposition+pronomen) (intonation 3-2-2-4) ~ Dodde 20 augusti 2008 kl. 22.49 (CEST)

En lite annan sak rör ordet "äta" du tog som exempel nyss. Som jag ser det har du i det första exemplet ett transitivt verb, i det andra ett intransitivt. Om man jämför istället, för enkelhets skull) med ett rent intransitivt verb som "springa" så kan man säga "springa sig trött", men jag kan inte se att man kan säga "*springa sig själv trött" (parallell till "*äta sig själv tjock"?). Är då verkligen "springa sig trött" ett exempel på ett reflexivt bruk av verbet "springa"? Det är ju intransitivt så det har inget objekt som kan vara lika med subjektet! \Mike 20 november 2007 kl. 00.17 (CET)

Nej det är sant, äta sig tjock, jag frågade min japanskalärare om det och han sa att det var någon annan specialgrej som han inte kom ihåg namnet för, dvs inte reflexivt, precis som springa sig trött.

substantiv?

Kan inte själv vara substantiv? (tänkte på engelska self och oneself) Som i svenskan en själv. -Moberg 19 november 2007 kl. 21.22 (CET)

Men en är nog inte obestämd artikel där, utan ett obestämt pronomen (eller vad det nu heter), väl? D.v.s. synonymt med man. Vidare vet jag inte om jag känner till något annat substantiv som man inte kan koppla ihop med ett possessivt pronomen. "*Mitt själv"? "*Min själv"? Nej... (Eller det kanske finns en hel grupp sådana substantiv som ur ren grammatisk synvinkel inte kan ägas?) \Mike 19 november 2007 kl. 21.57 (CET)

Okej, jag är inte så insatt så jag vet faktiskt inte alls. Men det går ju att säga: det är bättre för en själv men inte det är bättre för man själv, vilket kanske tyder på substantiv ändå? men det kanske är talspråk och egentligen bör det vara det är bättre för sig själv (än andra).

Den står bättre (för sig) själv är bara adjektiv eller? -Moberg 19 november 2007 kl. 22.36 (CET)

Kan det vara så enkelt som att "man" inte alls kan användas i objektsform, medan "en" kan? Och "själv" i "Den står bättre (för sig) själv" är väl adverb? Jfr. "den står själv" (=ensam), då syftar ju "själv" på "står", alltså adverb.(?) \Mike 19 november 2007 kl. 23.08 (CET)

Nja, jag skulle säga att den står ensam gör ensam till ett adjektiv, annars borde det väl vara den står ensamt? (det samma för själv vs självt) -Moberg 19 november 2007 kl. 23.21 (CET)

Hmm. Jo, det verkar du ha rätt i. Jag ger mig :) (Dvs påståendet att det är möjligt att skriva både "den står ensam" och "det står ensamt", inte att -t-alternativet nödvändigtvis skulle vara det enda godtagbara ifall det hade varit ett adverb.) \Mike 20 november 2007 kl. 00.06 (CET)

Hmm, i fallet lejonet står ensamt på bordet så borde "ensamt" kunna vara både adverb och adjektiv, svårt att veta. Däremot skulle jag säga att ensam aldrig kan vara adverb. Jämför med gröten står varm på bordet som egentligen är gröten står och är varm på bordet. -Moberg 20 november 2007 kl. 12.37 (CET)

Jag vill hävda att själv kan vara ett substantiv, inte i de exempel som nämns ovan, men däremot i psykologiskt fackspråk där man kan tala om självet. /Nicke L 14 juli 2011 kl. 11.21 (CEST)

Sammansättningar

Självständigt betyder ju faktiskt inte att man är själv ständigt. Ska man ändå ha med det? Jag tänker nu på ord som stavas lika men har en annan betydelse. Nu har självständigt ändå med själv att göra. Det kanske är rätt att ha med den här men skulle vara fel att ha med som sammansättning på ständigt? Max Speed 11 januari 2008 kl. 21.49 (CET)

Jag tycker också att det är relevant att ha med, vet dock inte vad man ska ange som betydelseindikering ifall sådan används för andra. Annars kan man väl bara lista dem utan att tänka på det. ~ Dodde 11 januari 2008 kl. 22.11 (CET)

Många sammansättningar är felplacerade

Jag tror att många av sammansättningarna inte skall stå under adjektivrubriken. självbelåten till exempel, betyder ju "nöjd med sig själv" vilket syftar på pronomenet själv. "85" 13 maj 2008 kl. 18.34 (CEST)

Känns som uppdelningen pronomen <-> adjektiv inte alltid helt enkelt låter sig göras. "(Som rör) den egna personen" skriver NEO i en av sina definitioner. Tror SAG nämner både själv och egen som pronomen, medan NEO anger att båda är adjektiv. Och anser man att "egna" är ett pronomen så bör ju "självbelåten" stå som sammansättning under pronomenet, medan om man anser att det är ett adjektiv så är det väl korrekt att ha det under adjektivrubriken (självbelåten -> belåten med den egna personen). Själv är jag mer benägen att föra själv och egen till pronomenen, och anser att det ger en korrektare och mindre förenklad bild av ordets funktion och betydelse än att klassa dem som vanliga adjektiv. ~ Dodde 14 maj 2008 kl. 00.34 (CEST)

Självaste

Hur kommer uttrycket ”självaste” in här? Det är någon sorts superlativform – av ett prononomen? Hur ska det hanteras? 2001:6B0:36:E2:459F:23A6:4FC2:1CA8 16 juni 2016 kl. 14.09 (CEST)

Enligt nationalencyklopedin verke det vara en sorts superlativform av betydelsen själv som jag nyss lade till i uppslaget. Man kan ju säga : Jag träffade faktiskt kungen själv, för att betona kungen i meningen (alltså inte att jag var ensam när jag träffade kungen ensam) men också säga att jag träffade självsste kungen, så det är väl lite omvänt själv typ. Jonteemil (diskussion) 25 juni 2016 kl. 22.22 (CEST)

Jag la till självaste som en böjningsform. Det passar bättre att beskriva nyansskillnaden här på huvuduppslaget istället för att sprida ut informationen. d|8589869056|b 7 april 2017 kl. 17.23 (CEST)