hor

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svenska[redigera]

Substantiv[redigera]

Böjningar av hor  Oräknebart
neutrum Obestämd Bestämd
Nominativ hor horet
Genitiv hors horets

hor

  1. (ålderdomligt) tidigare straffbart sexuellt umgänge utanför äktenskapet; begå hor
    Etymologi: Äldre fornsvenska hor. Från urgermanska *khoraz (femininum *khoron-), varav även engelska whore, från urindoeuropeiska *kwar- eller *ka-, "älska", "åtrå"; jämför latin carus, "kär", varav även svenska ordet kär (och indirekt karess), lettiska kars, "lysten", forniriska cara, "vän", sanskrit caru "älsklig", och kamah, "kärlek" (jämför Kamasutra).
    Synonymer: boleri, otrohet, otukt, vänsterprassel
    Sammansättningar: horbock, horhus, horkarl, horunge
    Besläktade ord: hora, horeri

Översättningar[redigera]

Danska[redigera]

Substantiv[redigera]

hor

  1. hor
    Du må ikke begå hor.
    Du skall icke begå hor.

Fornsvenska[redigera]

Substantiv[redigera]

hor n

  1. äktenskapsbrott, hor, horsbrott
    Sammansättningar: horbarn, hordomber, horkarl, horkona, horqvinna