Тут-то мне пришлось вплотную столкнуться с теми людьми, которые в настоящую тяжёлую пору России являются главнейшими её деятелями.
Nu råkade jag komma i intim beröring med de män, som under den nuvarande krisen i Ryssland framstått som ledare.
Не в самую ли глухую полночь средних веков, не самым ли благочестивым христианским подвижникам являлись они в виде страшных и соблазнительных демонов?
Var det inte så, att de mitt i medeltidens svartaste natt uppenbarade sig för de fromma kristna asketerna i gestalten av fruktansvärda och förledande demoner?
У самого края бездны необходимо и естественно является мысль о крыльях, о полете, о сверхисторическом пути — о религии.
Vid avgrundens rand vaknar ovillkorligen och av sig själv tanken på vingar, på flykt, på den överhistoriska vägen — på religion.
Как это ни странно, но большевики, фанатически исповедующие материализм, на самом деле являются самыми наивными идеалистами.
Så underligt det än är, framstår bolsjevikerna, glödande av materialism, i verkligheten som de naivaste idealister.
