fason

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svenska

[redigera]

Substantiv

[redigera]
Böjningar av fason  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ fason fasonen fasoner fasonerna
Genitiv fasons fasonens fasoners fasonernas

fason

  1. sätt, form
    Bredvid hängde på pinnar en lång rad av peruker i alla kulörer och alla de fasoner, som tänkas kan.
  2. skick, uppförande
    Den som bara av vår herre har fått aldrig så litet goda fasoner, han kan lätt använda dem vid hovet.
  3. (oftast i plural: fasoner) opassande och otillbörligt beteende/uppförande; påhitt, hyss, dumheter
    Ni får ursäkta oljudet, min granne håller på med någon fason i trädgården.
    Ni blev har redan blivit tillsagda, sluta upp med sådana här fasoner genast!
    Inte röra maten med fingrarna, vad är det för fasoner?!
Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.
Sammansättningar: fasonbockad, fasondel, fasonfräs, fasonförskärning, fasongarn, fasongods, fasonhake, fasonhyvel, fasonjärn, fasonkaliber, fasonrör, fasonskaft, fasonspår, fasonsten, fasonstycke, fasonstål, fasonsvarv, fasontand, fasontegel, fasontråd, fasonvals, fasonvin, hattfason, hjärtfason, kappfason, lakejfason, pojkfason, rockfason, slynfason, underklassfason, översittarfason
Besläktade ord: fasonera, fasonering, fasonlig
Etymologi: Av franska façon,[1] av fornfranska faceon, fazon, façon (”stil, sätt, utformning, utseende”), av latinska factiō, av verbet faciō (“göra”).

Översättningar

[redigera]

Källor

[redigera]
  1. Svensk etymologisk ordbok: "fason"