konstapel
Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Svenska[redigera]
Substantiv[redigera]
| Böjningar av konstapel | Singular | Plural | ||
|---|---|---|---|---|
| utrum | Obestämd | Bestämd | Obestämd | Bestämd |
| Nominativ | konstapel | konstapeln | konstaplar | konstaplarna, åld. el. dial. konstaplarne |
| Genitiv | konstapels | konstapelns | konstaplars | konstaplarnas, åld. el. dial. konstaplarnes |
konstapel
- lägre polisman, dito sjöunderofficer
- Sammansättningar: poliskonstapel
