weigern

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Tyska

[redigera]

Verb

[redigera]
Konjugation för weigern 

Hjälpverb: haben

Infinitiv weigern
Presensparticip weigernd
Perfektparticip geweigert
Indikativ 1:a pers. 2:a pers. 3:e pers.
Presens Singular ich weiger
weigere
weigre 
du weigerst  er, sie, es weigert 
Plural wir weigern  ihr weigert  sie weigern 
Preteritum Singular ich weigerte  du weigertest  er, sie, es weigerte 
Plural wir weigerten  ihr weigertet  sie weigerten 
Imperativ
Singular - weiger
weigere
weigre !
-
Plural - weigert ! weigeren Sie !
Konjunktiv I
Presens Singular ich weigere  du weigerest  er, sie, es weigere 
Plural wir weigern  ihr weigeret  sie weigern 
Konjunktiv II
Preteritum Singular ich weigerte  du weigertest  er, sie, es weigerte 
Plural wir weigerten  ihr weigertet  sie weigerten 

Not:

ordet följs alltid av ett reflexivpronom!

weigern

  1. (reflexivt: sich weigern) vägra
    Jenny weigert sich Hausaufgaben zu machen.
    Jenny vägrar att göra läxor.
    Besläktade ord: Weigerung