front

Svenska

Substantiv

Böjningar av front	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	front	fronten	fronter	fronterna
Genitiv	fronts	frontens	fronters	fronternas

front

• uttal: /frɔnt/

1. linje som utgör gräns mellan stridande parter i krig, om de delar av armé som är närmast fienden, område i krig där strig pågår; utvidgat om stridslinje i politisk eller ideologisk kamp, även om politisk organisation (vanligen om radikala grupper) befrielsefront

   Soldaterna blev skickade till fronten.

   Liberalerna organiserade en enad front mot politisk extremism.

   De har planer på att bilda en folkfront mot rasblandning.

   Synonymer: stridslinje

2. område för verksamhet av något slag

   Hur går det på arbetsfronten, då?

3. framsida på (större) föremål

   Bilens front var totalförstörd.

4. (meteorologi) gränsskikt mellan högtryck och lågtryck; varmfront, kallfront

   På söndagen blåser fronten in över södra Skandinavien.

   Synonymer: frontzon

Etymologi

1. Sen 1679 av franska front "framsida; panna; stridslinje", av latinska frons med samma betydelse.
2. Sen 1930-talet, se 1.
3. Sen 1728, se 1.
4. Sen 1874, se 1.

Besläktade ord

• frontal

Sammansättningar

• tvåfrontskrig

Översättningar

• engelska: front ^(en) (1, 3)
• polska: front ^(pl)

Franska

Substantiv

Böjningar av front	Singular	Plural
Maskulinum	front	fronts

front

1. (anatomi) panna