norska

Svenska

Substantiv

Böjningar av norska	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	norska	norskan	norskor	norskorna
Genitiv	norskas	norskans	norskors	norskornas

norska

1. ett språk talat främst i Norge

   1914: Nordisk familjebok:

   Mot slutet af medeltiden växer detta danskans inflytande med jättesteg, så att den norska litteraturen aftynar och norska som skriftspråk slutligen alldeles undantränges af danska.

2. kvinna från Norge

   1929: Svensk Läraretidning:

   Iförda sin hemtrakts dräkter sutto två norskor och sysslade med vävning och sömnad.

Översättningar

språk  

armeniska: նորվեգերեն (hy) (norvegeren) bokmål: norsk (no) danska: norsk (da) finska: norja (fi) franska: norvégien (fr) m

isländska: norska (is) f italienska: norvegese (it) m polska: norweski (pl) tyska: Norwegisch (de) n ungerska: norvég (hu) volapük: Norgänapük (vo)

kvinna  

bokmål: nordmann (no) m, norsk kvinne (no) m danska: nordmand (da) engelska: Norwegian (en), Norwegian woman (en) finska: norjalainen (fi) franska: Norvègienne (fr) f

polska: Norweżka (pl) tyska: Norwegerin (de) f volapük: (man/kvinna) Norgänan (vo), (kvinna) ji-Norgänan (vo)

Adjektiv

norska

1. böjningsform av norsk