behörighet

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svenska

[redigera]

Substantiv

[redigera]
Böjningar av behörighet  Oräknebart
utrum Obestämd Bestämd
Nominativ behörighet behörigheten
Genitiv behörighets behörighetens

behörighet u

  1. uppfyllande av lämplighet och/eller formella krav (för exempelvis en utbildning, ett arbete eller ett mästerskap)
    Om en sökande helt eller delvis saknar den formella behörighet som fordras, kan hon eller han ansöka om att få sin reella kompetens prövad.
    Förvaltningsmål ligger under kammarrättens behörighet.
    Synonymer: kompetens, kvalifikation
  2. detta som formellt följer av den fullmakt en person innehar; vad fullmaktstagaren kan göra med bindande verkan för fullmaktsgivaren
    Ombudet har handlat inom sin behörighet enligt fullmakten och bilköpet är direkt bindande mellan huvudmannen och bilhandlaren.
    Jämför: befogenhet
Indragna rader ovanför strecket gäller en särskild definition. Eventuella rader närmast nedan kan gälla en eller flera av definitionerna ovan.
Antonymer: obehörighet
Besläktade ord: behörig, behörigen
Sammansättningar: behörighetsbevis, behörighetsfel, behörighetskrav, behörighetslagen, behörighetsmissbruk, behörighetsvillkor, högskolebehörighet

Översättningar

[redigera]